lördag 21 september 2013

Vi har det bra, vi här bak i bussen


av Julia Ilke

Jag satt på bussen in till stan igår och på andra sidan mittgången satt en mamma med ett barn på några månader. Barnet grät och hur mamman än vaggade, klappade och försökte få barnet att ta en napp så fortsatte det att gråta. Mamman var uppenbart stressad över situationen och försökte intensivt att få barnet att acceptera nappen samtidigt som hon såg sig omkring i bussen som för att kolla om någon var irriterad på henne och barnet.

Ge barnet bröstet!” ekade det i mitt huvud under tiden och jag funderade på om, och i så fall hur, jag skulle kunna säga det till henne. Det är verkligen inte en lätt sak att göra det här med att ge råd i all välmening utan att egentligen ha tillräckligt med fakta för att veta om rådet kommer vara till någon hjälp. Jag hade ögonkontakt med mamman vid flera tillfällen och jag försökte nog förmedla någon form att medkänsla och förståelse men jag förblev tyst. Som en räddare i nöden kröp dock min son upp i famnen och la sig till rätta för en slurk. Självklart lät jag honom amma och sedan tog det inte många sekunder innan hon också la sitt barn till bröstet. Barnet tystnade genast, mamman såg lugnare ut och så satt vi sedan där, på varsin sida av mittgången och ammade våra barn. Fortfarande utan att ha sagt något till varandra men ändå med en känsla av samhörighet. En stund senare klev det på nya passagerare och tyvärr slutade hon amma då och barnet grät resten av resan.

Jag är glad över att jag och min son ammade på bussen så att hon också vågade göra det, om så bara för en kort stund.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tänker att det är sorgligt att vi lever i ett så amningsovänligt samhälle att många hellre ser ledsna,gråtande barn på bussen än ammande mammor och glada, nöjda barn. Bra av dig att du kunde ge henne lite stöd iaf! :)

Anonym sa...

Att hon inte ville amma behöver inte direkt vara ett uttryck för amningsovänlighet. Alla vi har olika relationer till våra kroppar och vi äe bekväma med våra kroppar på olika sätt.
Jag HATADE amma offentligt. Ville inte göra det alls, försökte undvika det så mycket som möjligt för att det kändes inte rätt. Jag brukar inte duscha i simmhallen så att andra kan se, jag solar aldrig topless osv. Helt enkelt är jag inte bekväm att visa bröstet, öppna tröjan etc.
Jag bor i en liten stad och i mitt yrke så träffar jag väldigt många personer, sitter jag på ett cafe så kommer det med stor sannolikhet någon person som jag känner genom min yrkesutövning och det kändes inte alls bra att amma när de ser.

Intressant att Julia antog att mamma ammade barnet (”Ge barnet bröstet!” ekade det i mitt huvud). Visst håller jag med att amningsnormen är för snäv men att vi antar att alla ammar visar ju att amning är normen i vårt samhälle.


Anonym sa...

Att önska att barnet ska få bli tröstat på det sätt som Julia upplever hjälper , och var det barnet önskade behöver väl inte betyda att Julia utgick från att mamman var ammande, utan hon relaterade väl bara till sin egen värld, där ammande botar ledsna småbarn. Jag läste inte att Julia utgick från att mamman ammade, även om det nu stämde.

Jag kan för exempel känna att för guds skull lyft upp ditt gråtande barn ur vagnen å sluta surfa på din iphone utan att jag vet hurvida mamman på cafe prioriterar sitt barn över sin iphone, man tänker ju bara vad man själv hade löst situationen med. Eftersom Julia är ammande mamma så är ju ammning den lösning hennes hjärna föreslår när hon hör ett gråtande barn . Med vänlig hälsning, Linda

Anonym sa...

Det knäppaste är ju att ammning är normen, de flesta är eniga i att man ska amma, i teorin, men i praktiken så får mammor så mkt neg respons att många inte vill amma på bussar , restauranger och allmänna platser! Jag har av 2 kvinnor fått höra att :
A , det är respektlöst och förstöra andras middag med att amma när andra äter
B. Det är ohygiensikt att amma på allmän plats och bör av hygieniska skäl inte göras bland folk
Det kommer sitta kvar i mitt huvud när jag ammar även om jag inte borde bry mig'
Med vänlig hälsning, Linda

Everlasting sa...

Det är härligt när man kan känna en sådan samhörighet med en total främling. Jag är övertygad om att det var en lättnad för henne att känna att hon inte var ensam där, och att se dig visa att amning är fullständigt normalt.