tisdag 15 oktober 2013

Mammakroppens fjärde trimester

av Julia Ilke

Den amerikanska fotografen Ashlee Wells Jackson håller just nu på med ett spännande fotoprojekt där hon fotograferar mammor och deras "nya" kroppar. Syftet är att hylla mammakroppen och skönheten i de förändringar som en graviditet innebär.
Bilden lånad från 4thrimesterbodies.com

Att förhålla sig till sin nya mammakropp är inte alltid lätt i en kultur som premierar ungdom, ytlig skönhet och perfektionism. I USA kan jag tänka mig att idealen och pressen på att "komma i smaljeansen"än ännu värre men även i Sverige kämpar många mammor med att ömsom acceptera sin nya kropp och ömsom med att få den som den såg ut innan graviditeten.

Det är en fin balansgång mellan att träna och äta rätt för att må bra och vara stark för att orka med småbarnlivet och att träna med önskan att passa in i det snäva utseendeidealet. Jag har svårt att svara på vart gränsen går och troligen är det upp till varje person att själv får fråga sig varför och för vems skull man vill förändra sig. Det är dock inte helt lätt när sociala medier översvämmas av bilder på tränade kroppar, vad andra äter och tips på hur man går ner i vikt. Att man inte ska banta när man ammar är dock bekant för de flesta eftersom gifter som finns lagrade i mammans fett löses ut i bröstmjölken. Att amma kan dock  för en del göra att man blir smalare än innan medan amningen för andra snarare får kroppen att absolut inte vilja släppa på sina reserver. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är det sistnämnda ganska klokt gjort av kroppen men kan upplevas ack så frustrerande av mamman. 

Ur ett amningsperspektiv är det troligen inte positivt att mammor tampas med viljan att gå ner i vikt eftersom det kan leda till att amningen avslutas tidigare. På öppna förskolan hörde jag som en exempel en nybliven mamma som skrockade gott när hon för sin väninna konstaterade att hon skulle rasa i vikt med den nya 5:2- dieten så fort hon slutade amma. Samtidigt kan det för andra vara precis tvärtom och jag har pratat med mammor som säger att de är rädda för att gå upp i vikt när de slutar amma och delvis  fortsätter därför.  Med tanke på att vi lever i den här utseendefixerade världen har jag ibland tänkt på att det är konstigt att inte fler ammar vidare av just den anledningen. Jag säger inte att det är önskvärt att man ammar för att gå ner i vikt men jag har tänkt på att man i sociala medier bara ser mammor som tränar och dietar sig i form och ingen som slår ett slag för att man kan amma bort sina graviditetskilon.

Jag är säker på att ni har mycket att säga om saken också för relationen till kroppen brukar beröra. Ashless utställning kommer tyvärr bara visas i USA men hon ska göra en bok också som vi säkert kommer att kunna klicka hem.

Jag avslutar med att säga det som en klok vän sa till mig när jag var gravid, "Tiden med ett litet barn är väldigt kort så allt som du verkligen inte behöver göra samtidigt ska du låta vänta".

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken härlig bild! Vi lever verkligen i ett kroppsfixerat samhälle...och jag själv är inget undantag men för mig har graviditet och amning varit positivt; jag har en mer avslappnad syn på min kropp nu och känner att den duger som den är. Jag har snart ammat i 3 år och detta knappast för att bli smal, men har faktiskt tänkt ibland på att jag genom amningen bränner fler kalorier och kan äta mer utan att det sätter sina spår.

Signe sa...

Detta är ju jätteintressant: ändå skrivs det inte så mycket om hur det känns att bebo en kropp vars förändringar man inte har kontroll över... Men en viss förändring tycks vara på väg, i en ökad tendens att ta upp hur de kroppsliga förändringarna, det faktum att det växer en "främmande varelse" inuti en, m.m. leder till något som ännu mer sällan berörs, nämligen rent existentiella funderingar kring tillvaron. Vad gör vi här?
Hur förhålla sig till och hur påverkas man av att "graviditet handlar om att skydda någon som kanske redan vet allt. Det är den totala krocken mellan oskuld och uråldrig erfarenhet, mellan fasa och lycka" (Aase Berg i efterordet till Himlen i magen.

Aase Berg undersöker graviditet och moderskap i sin dikttrilogi Forsla fett, Mörk materia och Uppland. Poesi är särskilt lämpad för att exv. gestalta det annorlunda förhållandet till tiden under havandeskapet.

I diktsamlingen Himlen i magen, använder sig rumänskan Ioana Nicolaire sig själv och sina närstående som en sorts stoff. Hon kallar boken snarare en roman, där havandeskapsförloppet skildras på många olika plan. Romanen betraktar hon som en spegel som förs längsmed vägen, och försöker beskriva "den nya varelsen som kommer mig till mötes."

En tredje författare som utvidgar sig från det rent kroppsliga till det existentiella är Patricia Lorenzoni i Mamma Dolly, med undertiteln Bilder av moderskapet från jungfru Maria till Alien. Idéhistoriska texter vävs samman med mycket personliga funderingar om längtan efter och farhågor kring att skaffa barn. Spännande läsning!
Signe

Signe sa...

rättelse
Aase Bergs mammatrilogi omfattar Forsla fett, Uppland och Loss, inte Mörk materia. Jag tog infon från det som stod efter hennes efterord i Himlen i magen, där det alltså står fel.
En oroande bok men rolig och intensiv läsning (som en berg-och-dal-bana) är Florence Williams bok Breasts: a natural and unnatural history. Här länk till en recension: http://www.nytimes.com/2012/09/16/books/review/breasts-by-florence-williams.html?_
Signe