tag:blogger.com,1999:blog-8605233239671236313.post1851268633176729923..comments2023-05-14T14:32:17.979+02:00Comments on Amningsbloggen: KolikbarnAmningsbloggenhttp://www.blogger.com/profile/06018441694896585086noreply@blogger.comBlogger3125tag:blogger.com,1999:blog-8605233239671236313.post-47229482378783766602013-10-12T15:22:42.352+02:002013-10-12T15:22:42.352+02:00Jag förstår inte varför det skulle vara fel att ta...Jag förstår inte varför det skulle vara fel att ta hjälp av den professionella vården, eller varför det skulle vara fel att både följa sina naturliga instinkter och ta professionell hjälp samtidigt?<br /><br />Att det finns något smärtstillande och / eller lugnande i bröstmjölken förstod jag tidigt. Jag hade ett barn med mycket svår kolik och redan innan den bröt ut vid tre veckors ålder ammade jag fritt. Jag helammade och det var för mig självklart att barnet skulle få amma då det ville. När koliken bröt ut märkte jag att bröstmjölken fungerade lugnande och smärtstillande, barnet ville amma oavbrutet och skrek i stort sett så fort det inte ammade. Och då pratar jag inte om skrik som började vid bestämda klockslag eller skrik några timmar i sträck på kvällarna. Det största problemet var att barnet då det somnat nästan jämt vaknade efter några minuter på grund av smärta. Att det var smärta det vaknade av var uppenbart eftersom det lilla ansiktet förvreds i innan det vaknade, benen drogs upp mot magenoch barnet blev helt hysteriskt om man tryckte på magen. Självklart hade barnet rapat innan det somnade. Till slut fick jag muskelavslappnande medicin utskrivet på recept. Jag förstår inte varför jag skulle se det som ett nederlag eller misslyckande? Det innebar ju att barnet äntligen slapp ha ont. Jag förnekar inte mig själv bedövning hos tandläkaren, treo när jag har mensvärk eller lustgas vid förlossningen så varför skulle jag förneka mitt barn medicin som tog bort en smärta så stark att barnet inte <br />kunde sova mer än några minuter innan det vaknade av <br />att det gjorde ont?Det måste ju vara ännu värre för ett så litet barn att ständigt ha ont eftersom det varken vet vad det onda beror på eller att det kommer att försvinna efter några månader.<br />Att det skulle vara någon särskild personlighetstyp bland barn som får kolik har jag svårt att tro på. När koliken klingat av efter tre månader var mitt barn riktigt nöjt, glatt och tyckte livet var jättekul. Då grät/skrek det i stort sett enbart om något äldre barn råkade vara hårdhänt, när blöjan behövde bytas eller om jag inte omedelbart (som t.e.x i bilen) kunde amma omedelbart när barnet ville det.<br />Lisa, mamma till f.d kolikbarnnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8605233239671236313.post-26872747439824315942009-06-15T19:55:25.746+02:002009-06-15T19:55:25.746+02:00Hej! Har just hittat den här bloggen och redan hun...Hej! Har just hittat den här bloggen och redan hunnit läsa igenom några inlägg. Me like :-)<br /><br />På 80-talet var jag på ISPPM´s födelsekongress i Jerusalem, där barnmorskor, obstetriker och pediatriker från hela världen samlades. Och det pratades förstås bl.a. spädbarnskolik. Jag fick då lära mig att anledningen till att kolik inte förekommer i de kulturer där mammorna bär barnen med sig hela tiden faktiskt inte enbart beror på den ständiga kroppskontakten, utan på att barnmorskorna/hjälpkvinnorna inte drar i barnets huvud när det kommit ut, som västerländska barnmorskor i regel gör. När man gör det kan nämligen vagusnerven skadas, och den påverkar matsmältningen .<br /><br />Se mitt blogginlägg om kongressen i Jerusalem.<br />http://blogg.aftonbladet.se/15613/2007/07/486369<br /><br />Och läs gärna min tråd om avnavling på familjeliv. Som privatperson och eldsjäl kämpar jag sedan 80-talet för att sätta stopp för tidig avnavling, och har nu faktiskt lyckats rätt bra. <br />Sen avnavling har väldigt många förlderar, bl.a. att amningen funkar bättre.<br /><br />http://www.familjeliv.se/Forum-2-13/m42527033.htmlLinda Morgenoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-8605233239671236313.post-54887881726724497812009-06-15T09:50:21.939+02:002009-06-15T09:50:21.939+02:00Jepp, så hade jag det med mitt tredje barn. Han va...Jepp, så hade jag det med mitt tredje barn. Han var väldigt orolig på kvällarna, jag ammade och gick med honom utomhus i bärsele och klippte häckarna med sekatör (det var augusti-september). Gråten gick aldrig "över styr" men ungefär kl 17-20 varje kväll var han konstant orolig och om jag INTE hade gått med honom så hade den gjort det. Jag är tacksam att min man fanns till hand och kunde se t ill att de små storasyskonen fick mat och vård och kom i säng. När de sov och det var lugnt i huset kunde lillebror också komma till ro.Marit Olandersnoreply@blogger.com