Under 1900-talet minskade amningsförekomsten i hela världen, samtidigt som försäljningen av bröstmjölksersättning ökade. En av de mest aggressiva metoderna för marknadsföring var att klä ut säljare i sjuksköterskeuniformer och skicka in dem på BB-avdelningar eller hem till nyblivna mammor för att få dem att sluta amma och börja använda ersättning (1). ”Mjölksystrar” förekom på flera håll under 1950 till -70-talet, både i Afrika och Europa. I samband med skandalen med melamin-förgiftad bröstmjölksersättning i september rapporterade DN om mjölksystrar i Kina. En annan marknadsföringsmetod var att förse nyblivna mammor med gratisprover på ersättning som räckte såpass länge att mjölkproduktionen hann avstanna.
Vändpunkt
1974 publicerades rapporten The baby killer i Storbritannien. Den blev en vändpunkt för medvetandet om sambandet mellan marknadsföring av bröstmjölksersättningar och undernäring av spädbarn i u-länder. En aktionsgrupp gav ut rapporten på tyska i Nestlés hemland Schweiz med rubriken Nestlé Tötet Babys, dvs Nestlé dödar bebisar. Nestlé stämde aktionsgruppen och den fälldes så småningom för rubriken. Domen slog också fast att Nestlé skulle ändra sin marknadsföring. Rättegången kom att ses som en framgång för aktionsgruppen (1, 2, 3).
WHO och Unicef arrangerade 1979 ett möte där representanter från regeringar, barnmatsföretag, organisationer och medicinska experter gör ett gemensamt uttalande som blir grunden för WHO:s barnmatskod. 1981 antog WHO:s beslutande organ WHA (World Health Assembly) barnmatskoden i form av en rekommendation till medlemsländerna.
WHO-kodens omfattning
WHO-koden omfattar flytande livsmedel som kan störa amningen, samt nappflaskor och flasknappar. Den reglerar flera områden: agerandet hos tillverkare, distributörer och säljställen för produkter som omfattas av Koden; regeringens åtagande att främja amning, hälsovårdspersonals agerande samt sammansättning och märkning av livsmedel som omfattas av Koden. Den reglerar marknadsföring både mot allmänheten och mot vårdpersonal, och den reglerar vårdpersonals agerande gentemot föräldrar och industrin.
WHO-koden och flaskmatning
WHO-koden "förbjuder" inte bröstmjölkersättning, nappflaskor och flasknappar, varken att de används eller att de säljs. Det som regleras är marknadsföringen. I socialstyrelsens Allmänna råd 1983:2 artikel 1 står:
"Denna kods målsättning är att medverka till en säker och ändamålsenlig spädbarnsuppfödning genom skydd och främjande av amning samt, om bröstmjölksersättningar behövs, säkerställande av att sådana används på rätt sätt, på basis av riktig information och genom tillbörlig marknadsföring och distribution." (min kurs.) Därför får barnmatsföretag (eller nappflaskföretag) inte göra reklam/"informera" om flaskmatning, men vårdpersonal får. Föräldrar har rätt till objektiv och konsekvent informaiton i uppfödningsfrågor, står det i Kodens och den svenska tillämpningens Artikel 4.
Enligt WHO-koden får industrins representanter inte ta någon direktkontakt med gravida och nyblivna föräldrar. För industrin blev det då ännu viktigare än innan att vårdpersonal blev välvilligt inställd till dem och förde ut deras budskap. Därför finns det i Koden också stadgat att vårdanställda inte får ta emot gåvor eller andra förmåner av företag som omfattas av Koden och att produktinformation ska hålla sig till vetenskapliga fakta. Hälsovårdens lokaler får inte ställa ut produkter som omfattas av Koden och inte heller sätta upp affischer eller liknande.
Efter Kodens tillkomst 1981 har WHA antagit flera resolutioner för att täppa till kryphål och täcka in nya medier. Ibfan, som övervakar Koden, rapporterar fortfarande om kodöverträdelser i såväl rika som fattiga länder. Den senaste rapporten (5) nämner bland annat gratisprover, teve-reklam, tidningsannonser, säljkampanjer i butik, reklamprylar med logotyper och produktnamn samt bjudluncher för vårdpersonal.
WHO-koden omfattar flera områden, och reglerar ansvaret både för stater, hälsovårdspersonal, marknadsföring, säljställen, märkning av produkter som omfattas av Koden och kvalitetskrav för bl a modersmjölksersättning. Även om moderniseringar har behövts och kryphål fått täppas igen så har Koden på det stora hela täckt de områden som behövt täckas.
Olika ansvarsområden
Det är upp till varje land att reglera hur starkt juridiskt skydd WHO-koden ska ha just i det egna landet. Den svenska tillämpningen av WHO-koden blev klar 1983, två år efter att den antagits av WHA.
I Sverige har både Socialstyrelsen, Konsumentverket och Livsmedelsverket delar av Koden inom sina ansvarsområden. Den svenska tillämpningen av WHO-koden regleras i tre dokument, socialstyrelsens Allmänna råd 1983:2, Socialstyrelsens författningssamling 1983:21 och en överenskommelse mellan Konsumentverket och industrin. Den svenska tillämpningen av WHO-koden tillkom 1983, fördröjd i två år av Näringslivets delegation för marknadsrätt som hävdade att att WHO-koden inte var förenlig med den svenska tryckfrihetsförordningen.
Tryckfrihetsförordningen förbjuder tobaksreklam
I det färdiga dokumentet blev formuleringen att marknadsföring av produkter till barn på 6-12 månader skulle tillåtas och vara ”saklig och måttfull”. Enligt Amningsnytt (6) var det samma regler som gällde för tobaksreklam på den tiden.
Nu är tobaksreklam helt förbjuden enligt tryckfrihetsförordningen. Den förbjuder även reklam för anda varor än tobak, om de har ”varukännetecken som är i bruk för en tobaksvara” (7) medan t ex föräldratidningar och mässarrangörer får stora intäkter från barnmats- och nappflaskföretag.
Även om marknadsföringen av tobaksvaror och produkter som omfattas av WHO-koden påminner om varandra, kan man inte jämföra dem rakt av. Bröstmjölksersättning räddar liv. Det gör inte tobak. Men bröstmjölksersättnig, använd på fel sätt och i avsaknad av stöd för amning, kan också åsamka skada.
Reklam mot vårdinrättningar och vårdpersonal
Även i Sverige bedriver företag med produkter som omfattas av Koden lobbying gentemot vårdpersonal. Medlemmar i Amningshjälpen som besöker BVC med sina barn kan berätta om affischer, skrivunderlägg, dukar och andra prylar med barnmatsföretagens logotyper på. 2006 avslöjade Amningsnytt att studenterna på barnsjuksköterskeutbildningen i Uppsala gick på bjudlunch med Semper och Nestlé, bakom ryggen på kursledningen. ”Jättebra, kanon, helt super,” sa en av deltagarna entusiastiskt till Amningsnytt efteråt.
Marit Olanders
Bearbetning av artiklar från Amningsnytt 2/08
Socialstyrelsens Allmänna råd 1983:2 finns här
Överenskommelsen mellan Konsumentverket och industin som pdf här
1. Gabrielle Palmer, The Politics of Breatfeeding, Pandora 1993
2. Stina Greiner Almroth: Amning och barnmatsföretagen, Amningsnytt nr 2 1977
3. Gerd Brandell och Carina Sjögren. ligga steget före, Nafia 2002
4. WHO: International Code of Marketing of Breast-milk Substitutes, Geneva 1981
5. Ibfan: Breaking the rules, stretching the rules 2007
6. Ann-Margret Yngve: Den svenska WHO-koden Allmänna råd från socialstyrelsen, Amningsnytt nr 2 19831. Gabrielle Palmer, The Politics of Breatfeeding, Pandora 1993
2. Stina Greiner Almroth: Amning och barnmatsföretagen, Amningsnytt nr 2 1977
3. Gerd Brandell och Carina Sjögren. ligga steget före, Nafia 2002
4. WHO: International Code of Marketing of Breast-milk Substitutes, Geneva 1981
5. Ibfan: Breaking the rules, stretching the rules 2007
7. Tryckfrihetsförordning (1949:105)
Jag blev nyss väldigt illa berörd vid ett besök på en affär för mammakläder här i Kingston, Kanada. De lottar ut en massa priser (presentkort och sånt) för tusentals dollar, men när man fyller i sina kontaktuppgifter får man också kryssa i ifall man vill eller inte vill ha gratisprover av bröstmjölksersättning. (Från Nestlé...) Jag råkade nästan i gräl med kassörskan när jag ifrågasatte detta, och sedan gick jag och letade efter information -- som jag hittade här. Det är alltså inte riktigt rumsrent att göra så. Jag har redan skrivit till La Leche League Canada och berättat om detta.
SvaraRaderaTack för en jättebra blogg.