Du binder henne till dig, sa dom och se, hon springer längst av alla Leker, leker inte bunden av någon allra minst av mig som sorgsen tänker att hon aldrig vill sitta i mitt knä Bunden? Nej inte bunden av någon
Ett litet rop på Hjälp, Jag har jätteproblem med det här du beskriver i dikten. Och jag har också en sån där glad liten krabat som är väldigt framåt, men som av mig fått väldigt mycket närhet genom hela sin uppväxt.
Jag får hela tiden kommentarer av pappan om att jag binder henne för hårt till mig och att han upprepar då och då med irritation i rösten att jag "måste sluta amma" och att hon är "för gammal" (18 mån)
Det tar på mig psykiskt. Det jag främst av allt vill är det bästa för mitt barn och det sliter på mig för jag vill följa mina moderskänslor och min inre övertygelse om vad som är bäst för mitt barn, och det är inte att ta upp en kamp med det glada lilla livet som ser fram emot amningen. Men samtidigt vill få frid hemma och slippa tjafs. Det känns helt fel i hjärtat att tvinga bort mitt barn från mig för att pappan vill det. Jag vill inte sluta amma för att han vill det, jag vill sluta när barnet själv vill sluta.
Snart blir hon stor nog att inte vilja ha mig nära ändå. Han säger "ska du amma henne till hon blir arton eller?!" och jag försöker argumentera sansat trots såna kommentarer , men innerst inne gråter jag.
Hej Anonym! Hm, inte lätt... Men jag brukar ställa frågan till människor som av en eller annan anledning är irriterade på amning: Vad är problemet egentligen? För oftast handlar det ju om något helt annat än vad personen ger uttryck för. WHO rekommenderar amning i två år eftersom det är bäst för barnets och mammans hälsa. Ytterst, ytterst få västerländska kvinnor kan tänka sig att amma så länge. Ditt barns pappa har i livets osannolika lotteri lyckats hitta en kvinna som faktiskt vill det. Och då vill inte HAN att hon ska amma så länge. Och då borde det väl vara hans uppgift att svara på frågan: Vad är problemet egentligen?
Jag tror problemet egentligen är att han inte är lika nära barnet som jag är, och att han ser amningen som boven. Visst kan det ha en påverkan, men jag tror det är lätt att "skylla på amningen".
Och blunda för att den starkare anknytningen till mamman också kan vara en effekt av att han varit borta mycket. - 2-3 kvällar i veckan, plus flertalet längre resor, vissa upp till nån vecka i sträck.
Reparerar man bäst en sämre anknytning till pappan med att försämra mammans anknytning? Jag tror inte det.
Hej igen anonym! Du undrade om man hjälper pappans sämre anknytning med att försämra mammans. Nej det tror verkligen inte jag heller. Snarare är det ju tvärtom. Ett barn med trygg anknytning till en person har lättare för att få det till fler! Dags för pappan att jobba på med anknytningsrealtionen själv, och samtidigt anpassa sig till barnet, och inte lägga över problemet på dig!
:-) :-)
SvaraRaderaJa så är det verkligen, springer längst av alla, och ser sig aldrig om i trygg förvissning att jag finns där, hela tiden, när hon behöver mig.
Hej,
SvaraRaderaEtt litet rop på Hjälp, Jag har jätteproblem med det här du beskriver i dikten. Och jag har också en sån där glad liten krabat som är väldigt framåt, men som av mig fått väldigt mycket närhet genom hela sin uppväxt.
Jag får hela tiden kommentarer av pappan om att jag binder henne för hårt till mig och att han upprepar då och då med irritation i rösten att jag "måste sluta amma" och att hon är "för gammal" (18 mån)
Det tar på mig psykiskt. Det jag främst av allt vill är det bästa för mitt barn och det sliter på mig för jag vill följa mina moderskänslor och min inre övertygelse om vad som är bäst för mitt barn, och det är inte att ta upp en kamp med det glada lilla livet som ser fram emot amningen. Men samtidigt vill få frid hemma och slippa tjafs. Det känns helt fel i hjärtat att tvinga bort mitt barn från mig för att pappan vill det. Jag vill inte sluta amma för att han vill det, jag vill sluta när barnet själv vill sluta.
Snart blir hon stor nog att inte vilja ha mig nära ändå. Han säger "ska du amma henne till hon blir arton eller?!" och jag försöker argumentera sansat trots såna kommentarer , men innerst inne gråter jag.
Jag mår så dåligt över det här, hjälp.
Hej Anonym!
SvaraRaderaHm, inte lätt...
Men jag brukar ställa frågan till människor som av en eller annan anledning är irriterade på amning: Vad är problemet egentligen? För oftast handlar det ju om något helt annat än vad personen ger uttryck för.
WHO rekommenderar amning i två år eftersom det är bäst för barnets och mammans hälsa. Ytterst, ytterst få västerländska kvinnor kan tänka sig att amma så länge. Ditt barns pappa har i livets osannolika lotteri lyckats hitta en kvinna som faktiskt vill det. Och då vill inte HAN att hon ska amma så länge. Och då borde det väl vara hans uppgift att svara på frågan: Vad är problemet egentligen?
Mina tankar till dig!
Eva-Lotta
Jag tror problemet egentligen är att han inte är lika nära barnet som jag är, och att han ser amningen som boven. Visst kan det ha en påverkan, men jag tror det är lätt att "skylla på amningen".
SvaraRaderaOch blunda för att den starkare anknytningen till mamman också kan vara en effekt av att han varit borta mycket. - 2-3 kvällar i veckan, plus flertalet längre resor, vissa upp till nån vecka i sträck.
Reparerar man bäst en sämre anknytning till pappan med att försämra mammans anknytning? Jag tror inte det.
Hej igen anonym!
SvaraRaderaDu undrade om man hjälper pappans sämre anknytning med att försämra mammans. Nej det tror verkligen inte jag heller. Snarare är det ju tvärtom. Ett barn med trygg anknytning till en person har lättare för att få det till fler! Dags för pappan att jobba på med anknytningsrealtionen själv, och samtidigt anpassa sig till barnet, och inte lägga över problemet på dig!
Eva-Lotta