Manliga amningsfanatiker

Jag har aldrig speciellt ihärdigt lagt mig i hur bekantskapskretsen matar eller sköter om sina barn (undantaget är min syster, som fick så att säga särbehandling långt före förlossningen). Likadant har jag märkt att det är med kvinnliga meningsfränder. Man rabblar helt enkelt inte upp alla eventuella negativa konsekvenser med att använda tröstnapp när man första gången blir förevisad en telning och mamman halvligger i soffan med såriga bröstvårtor och ömmande underliv. Jag har dock flera gånger slagits av att våra respektive inte alltid har den här känslan för när man ska hålla truten.

-”Ska hon verkligen suga på den där,” brukar min sambo säga, och dra nappen hur barnets mun. ”Hon är väl antagligen hungrig,” lägger han sedan till som skuld på börda. Medan jag låtsas att jag inte hör och de stackars föräldrarna snärjer in sig i en radda av ursäkter toppar han upp med ett:

-”Ni vet väl vad det heter på engelska,” och när ingen svarar lägger han till själv: pacifier.

-”Förslöare”, översätter han sen dramatiskt, ”dom blir mindre nyfikna, nappsugarna alltså.”

Jag ser hur de stackars föräldrarna ser framför sig hur barnet utvecklas till en introvert tonåring som är oförmögen till allt utom självtröstande beteende. Sambon begränsar sig inte, på något sätt, till att ha synpunkter på bara nappar. En väninna, som dessutom är en ovanligt kompetent mamma, berättade för ett tag sedan hur min sambo hade tagit upp hennes dotter från golvet när hon var ett par månader och sagt till väninnan:

-”Inte kan hon ligga där alldeles ensam när hon är vaken.”

Både jag och sambon försäkrade att vi inte hade något minne av händelsen.

-”Nej, men jag glömmer aldrig,” replikerade väninnan.

När väninnan senare skulle sluta att amma ett av sina andra barn, började han plötsligt att suga på sina tår. Så en dag låg Tomas Ljungbergs bok uppslagen på väninnans toalettgolvet. Under rubriken störningar i ungvårdnaden stod det om en tänkbar förklaring till tåsugandet. Väninnan misstänkte genast sin egen make, som även han kan betecknas som en manlig amningsfanatiker.

-”Han måste ha lagt dit boken och slagit upp sidan, så att jag skulle se det där nästa gång jag gick på toaletten", konstaterade väninnan övertygad.

Maken förnekade dock all inblandning, men visst var det en händelse som inte ser ut som en tillfällighet.

En annan av mina meningsfränder är gift med en man som har en imponerande och genomtänkt strategi för att påverka sin bekantskapskrets. Svensexor, bröllop och andra festligheter blir hans arenor och får honom så att säga att ”gå igång”. Hans budskap är enkelt och avskalat, men nyttan desto större, om nu budskapet når fram.

-”När ni får barn,” säger han: ”bär dem, sov med dem och låt dem amma så länge de vill.”

Det är bara att erkänna; inte ens jag har något mer att tillägga.

Eva-Lotta Funkquist