Det satt en gul stick it lapp på journalen. Fråga hur det går med amningen, stod det. Bebisen skulle komma åter från en permission för viktkontroll och blodprovstagning. Jag läste i journalen: infektionsmisstanke, långvarigt gul, ljusbehandlad och mer än 10 % viktnedgång. Jag visade in familjen på undersökningsrummet. Modern spände genast ögonen i mig.
- Jag ammar inte, sa hon förekommande och med sträng röst. - Jag har lagt ner amningen. Bebisen äter med nappflaska. Jag ska prova igen på tisdag, kanske. Hon avslutade med ännu strängare röst,
- Är du också en sån där NAPPFLASKHATARE?
- O nej, svarade jag, faktum är att nappflaskor är den enda kommersiella produkt jag verkligen, verkligen gillar, jag menar verkligen.
Ljuget kom liksom av sig självt. Modern tittade förvånat och faktiskt uppskattande på mig, äntligen en meningsfrände. Det kändes bra. Kvällen var sen och jag var inte alls på humör att förklara och försvara vare sig amningsfanatism eller sjukhustes tillmatningsrutiner. Hon tycktes turligt nog inte alls uppfatta det totalt absurda i påståendet. Undersköterskan tittade däremot förvånat och skeptiskt på mig och jag tror hon tänkte: hur i gisses namn ska hon ta sig ur det här?
Modern blev plötsligt entusiastisk. Nu ville hon berätta: om en ständigt skrikande bebis, om såriga bröstvårtor, om sömnlösa nätter, om hysteriskt BB personal och om oförenliga råd.
Jag flikade in lite stödord för att visa mitt deltagande, - nämen oj, stackars dig, o kära nån, fy vilka dummisar. Det sista var om BB personalen. Sånt är tabu. Man ska aldrig hålla med om att kolleger har betett sig illa. Naturligtvis inte, det är illojalt. Undersköterskan tittade ogillande på mig och lämnade rummet. Jag nästan hörde hur hon tänkte: ikväll är hon galen, komplett galen.
Modern fortsatte att berätta om kaoset som varit och till sist om befrielsen som kom med nappflaskan. En nöjd bebis, som sov, som blev mätt och om bröstvårtor som fick vila.
- Nämen o va bra, sa jag, - vad skönt, vilken befrielse. Här kändes det skönt att slippa undersköterskan blickar. Samtidigt började jag längta efter något i historien som kunde ge mig tillfälle att bidra med lite, lite perspektivförskjutning. Och till slut kom det.
Modern: - De sa att jag skulle prova med en sån där plastnapp på tutten, totalt värdelöst. Den sitter inte fast och hon bara tuggar på den, så här.
Hon illustrerade med sina egna käkar.
Jag: - Jamen amningsnappar, förresten, dom gillar jag också, förutom nappflaskor alltså. Är det någon som har visat hur du sätter fast den på rätt sätt?
Modern: - Nej
Jag: - Ja men då ska jag göra det. Du kan få en amningsnapp av mig gratis bara för att de är så bra.
Modern: - Ja, va snällt.
Modern satte amningsnappen på bröstvårtan enligt mina instruktioner. Den satt som en smäck, som klippt och skuren. Vi beundrade den gemensamt. Om du vill, sa jag, så kan du ju prova att amma lite med den. Nu eller på tisdag.
Modern provade direkt. Bebisen sög. Modern blev glad, fadern blev glad och jag blev glad, men gladast av alla blev nog undersköterskan. Familjen fick en återbesökstid på tisdagen.
Eva-Lotta Funkquist
Tidigare publicerad i Amningsnytt nr 1 2009
ni kan inte mena alvar...
SvaraRaderalögnen kom av sig själv... ja att det skulle handla om att hjälpa nagon som behöver ett öppet öra eller att till varje pris fa nagon att amma...
lok
Men mamman hade ju prövat med amningsnapp och det funkade inte. När hon fick hjälp att sätta på amningsnappen fick hon förslaget att lägga barnet till bröstet - där och då eller på tisdag. Hon prövade direkt, barnet tog bröstet och mamman blev ju glad?
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaJag blir alldeles ledsen över att människor som tänker så här jobbar inom vården.
SvaraRaderaHur tror du att de som kommer komma till dig som patient tänker om att du skriver så här om dina patienter? Hur tror du kvinnan som det handlar om skulle känna om hon råkar gå in här och ser hur du ljög för henne för att få henne att göra vad du ansåg rätt? Och ser att du tycker att hon egentligen borde genomskådat dina absurda lögner?
USCH!!!
Jag kan håll med om att det är dumt att ljuga men jag tycker texten och situationen den beskriver innehåller fler bottnar än så. Hur kommer det sig att ni i texten ser mamman som offer i situationen?
SvaraRaderaEva-Lotta sa: OM DU VILL kan du prova att amma. Och hon ville.
Bortsett från ljuget (som man som sagt kan ha sina dubier om) unnar ni henne amningsstunden med amningsnapp när den satt som den skulle?
Marit, du missade min poäng helt.
SvaraRaderaJag är emot att man som verksam inom vården på ett så här föraktfullt sätt beskriver ett möte med en patient och dessutom gör det på ett sätt som gör att patienten kan känna igen sig! Om kvinnan det här handlar om skulle känna igen sig skulle hon knappast bli glad av det. Och jag skulle inte ha något förtroende alls för en sjuksköterska som jag i förhand vet mycket väl kan skriva raljerande texter på en offentlig blogg om ett möte som jag själv upplever som känsligt. Det drabbar alltså även framtida patienter och patienter som redan varit hos Eva-Lotta som inte kommer veta vilken dag just deras känsliga möte blir föremål för en text där de i efterhand får veta att de borde genomskådat Eva-Lottas absurda lögner.
Minnea! Ingen fara på taket! Naturligtvis är historien så omgjord så att ingen någonsin kan känna igen sig. Så är det alltid när man arbetar i vården och beskriver sitt arbete eftersom vi har tystnadsplikt. Det handlar om en situation som är omgjord för att belysa ett problem som handlar om att vården är fyrkantig. Egentligen kanske den handlade om något helt annat...Ibland tror jag att det är det bättre att vara ofyrkantig när man arbetar. Lögn ja kanske, men den var väldigt vit, och helt och hållet lögn var det inte heller. Ibland är nappflaskor den kommersiella produkt jag gillar bäst och i den här situationen var den det.
SvaraRaderaHälsar Eva-Lotta
Eva-Lotta, det hindrar inte att folk som har varit hos dig eller kommer komma att gå hos dig kan känna sig väldigt obekväma inför den där typen av offentliga inlägg. Och din inställning till kvinnan upplever jag fortfarande som väldigt nedlåtande.
SvaraRaderaMinna, jag menar inte på något sätt att förmedla en nedlåtande inställning till kvinnan. Min nedlåtande attityd är mot vården som driver situationen till en konflikt som aldrig hade behövt uppstå om man i tid hade snappat upp att kvinnan hade det för jobbigt. När kvinnor tycker att amningssituationen är asjobbig så måste man lyssna och fråga vad vill du. Men ibland har situationen drivits så långt att kvinnan bara är ARG och inte vill prata om vad hon vill. Då är min upplevelse att det är rätt att hålla med kvinnan om hon tror att nappflaskan löser alla problem. Då kan jag ägna mig åt lite vita lögner. Eller om man så vill: i den situationen tycker jag att nappflaskor är asbra. Men i historien blev jag väl lite väl entusiastisk över nappflaskan förträfflighet. Lite överentusiasm över andra människors livsval tror att de flesta människor ägnar sig åt då vi vill stötta någon som är i en förtvivlad situation. Jag spetsade till det hela (erkänner). Samtidigt tycker jag att det är viktigt att stötta kvinnan i den del av amningen som hon tror att hon kan orka med om hon fortfarande vill amma. Kvinnan i berättelsen signalerade att hon fortfarande ville. Då gäller det att tillsammans med henne hitta det där hörnet så att hon känner att hon får stöd både för sitt beslut att mata med nappflaska och för sin vilja att faktiskt prova igen. Jag tycker att det är viktigt att varje kvinna känner att hon fått både respekt, men också all hjälp för att få amningen att fungera på ett sätt som hon orkar med. Det är det historien är tänkt att förmedla. Det här är inte alltid lätt, amning är ett känsligt kapitel och kvinnorna kan var väldigt arga och jag är långt ifrån säker alla gånger att jag sagt eller gjort rätt. Hälsar Eva-Lotta!
SvaraRadera