Eva-Lotta har bjudit in mig att vara gästbloggare.
Jag vet knappt vad en bloggare gör, mina barn har försökt förklara för mig.Något om vad man tycker, om nästan vad som helst
Men bloggen handlar om "amning", och amning tycker jag är mycket bra,
så låt mig då tycka något om detta ....
Min syn på amning kommer från den hjärnforskning jag arbetar med. Många betraktar amning som "mat", eller nutrition. Jag menar att själva näringsvärdet av amning ar relativt litet jämfört med amningens värde och betydelse för hjärnans utveckling. Hjärnan är totalt beroende av stimulanser från omgivningen, och dessa ansvarar for att hjärnans nervceller fyras av, eller stimuleras. Bara de celler som fyras av kommer att bilda nervbanor, och nervbanorna är det absolut väsentligaste for hjärnans utveckling.
Det är sinnesorganen som stimulerar nervcellerna ... och hjärnans uppgift är att tolka omgivningen. Det viktigaste att veta om denna omgivning är om den är trygg eller farlig. Hur barnet ska bete sig beror helt och hållet på denna första och viktigaste fråga. Om omgivningen är trygg, då kan man bete sig på ett helt annat sätt än om den är otrygg eller farlig. I en otrygg miljö ökar stresshormonerna, och vi måste vara vaksamma, misstänksamma.
Förr trodde vi att nyfödda människobarn inte hade mycket till hjärna, och den vård vi då gav dem handlade om deras fysiska behov av värme och mat. Vi lade dem i vagga eller kuvös, och kunde se att de låg helt stilla, med stängda ögon. Om vi lindade om dem hårt så rörde de sig inte alls. Om vi tittade mycket noga kunde vi dock se mycket små hand- och ansiktsrörelser, och oregelbunden andning. Men detta förklarade vi med att deras utveckling var omogen.
Det finns en annan förklaring. Det nyfödda barnet är ur biologisk synpunkt ganska omoget, men denna biologiska omogenhet betyder inte att det nyfödda barnet saknar kompetens. Barnet kan mycket väl bestämma om det är i fara eller i trygghet. Och det är inte komplicerat. Det är mammans närvaro som är det avgörande. Utan mamman är barnet i livsfara, och barnet larmar omedelbart om detta, genom att gråta. Men om gråtandet inte gör att mamma plockar upp barnet, då måste faran för mamman vara stor också ... "annars skulle hon alldeles säkert plocka upp mig", det vet barnet. Det kan vara något rovdjur i närheten, och då är det inte särskilt smart att gråta. Bättre att hålla helt knäpp-tyst, ligga still, inte röra sig alls. I förhistorien kanske det handlade om att mamman hade klättrat ett träd i närheten, och gömt barnet under ett snår, där det är tryggt så länge det ligger tyst och stilla. Detta är ett kompetent beteende. Men "tryggheten" på detta sätt kostar, höga halter av stresshormoner under långa tidsperioder orsakar förändringar in hjärnans banor. Hjärnan förväntar sig att den värld den har fötts till har mer fiender och hot, än familj och vänner. "Var vaksam, se till dig själv, bry dig inte om andra" blir hjärnans budskap.
Hur vet då barnet att det ar tryggt? Naturligtvis ... eller naturens vis ... mammans närvaro. Det är hud-mot-hudkontakten som skickar signalerna till hjärnan att allt är väl. Dessa signaler går till en del av hjärnan som heter amygdala, och amygdalan hanterar det känslomässiga livet. Amygdalan skickar en signal till främre "frontal" loben av hjärnan, och denna bestämmer då om att närma eller fjärma. Trygga signaler från amygdala: närma. Otrygga eller farliga signaler: fjärma. Det är just dessa signaler som jag forskar om, och det går att mäta vilket beteende som aktiveras genom EEG studier. Men det finns ett enklare sätt också ... I mitt arbete får jag tillfällen att visa hud-mot-hudkontakt med mycket små underburna barn ... från 26e veckan. Och dessa barn visar sin kompetens när de sätts i trygg hudkontakt med mamman genom att öppna sina ögon, och se sig omkring!! De måste ju öppna sina ögon för att veta vad de ska närma sig till!!!
De letar efter mammas ansikte. Och de letar efter mammas bröst. Och eftersom barnet nu vet att det är i trygghet, så ammar det. Alla barn är födda med kompetensen att amma. Alla. Beteendet är 200 miljoner år gammalt. Det finns djupt in ryggraden, eller mer vetenskapligt, i den hjärna som vår genmassa ger oss. Svensk forskning har nyligen bekräftat att barn kan amma vid 28 veckors fosterålder.
Så nu har vi en förklaring till de flesta amningsproblem.
Om nyfödda blir skrämda eller upplever sig otrygga, då fungerar inte amningen.
Och mammor behöver inte lära sig hur man ska amma. Det är inte mammans uppgift.
Det är barnets uppgift - och mycket väl utvecklade kompetens - att amma.
Mammans uppgift är att ge trygghet, och det gör hon genom att aldrig skiljas från barnet.
Men när amningen fungerar, då börjar hjärnans utveckling på riktigt. För när vi ammar, då kommer alla sinnesorganen med i bilden. Inte bara lukt och smak, utan syn och hörsel, värme och rörelse, alla hjärnans banor kommer igång. Och när barnet förblir i trygg hud-mot-hudkontakt, då sover barnet, men alla sinnena fortsätter stimulera hjärnans banor. Dessa banor gör att alla de olika organen i kroppen ställs in på rätt nivå, detta kallas reglering. Samtidigt lär sig barnet att detta välmående kommer från en annan människa, och det fysiska välmåendet kommer i takt med det psykiska välmåendet, detta kallas anknytning. Denna reglering och anknytning är det viktiga med amningen, förutom värdet av själva maten !!!!
Nils Bergman
Kapstaden
Men bloggen handlar om "amning", och amning tycker jag är mycket bra,
så låt mig då tycka något om detta ....
Min syn på amning kommer från den hjärnforskning jag arbetar med. Många betraktar amning som "mat", eller nutrition. Jag menar att själva näringsvärdet av amning ar relativt litet jämfört med amningens värde och betydelse för hjärnans utveckling. Hjärnan är totalt beroende av stimulanser från omgivningen, och dessa ansvarar for att hjärnans nervceller fyras av, eller stimuleras. Bara de celler som fyras av kommer att bilda nervbanor, och nervbanorna är det absolut väsentligaste for hjärnans utveckling.
Det är sinnesorganen som stimulerar nervcellerna ... och hjärnans uppgift är att tolka omgivningen. Det viktigaste att veta om denna omgivning är om den är trygg eller farlig. Hur barnet ska bete sig beror helt och hållet på denna första och viktigaste fråga. Om omgivningen är trygg, då kan man bete sig på ett helt annat sätt än om den är otrygg eller farlig. I en otrygg miljö ökar stresshormonerna, och vi måste vara vaksamma, misstänksamma.
Förr trodde vi att nyfödda människobarn inte hade mycket till hjärna, och den vård vi då gav dem handlade om deras fysiska behov av värme och mat. Vi lade dem i vagga eller kuvös, och kunde se att de låg helt stilla, med stängda ögon. Om vi lindade om dem hårt så rörde de sig inte alls. Om vi tittade mycket noga kunde vi dock se mycket små hand- och ansiktsrörelser, och oregelbunden andning. Men detta förklarade vi med att deras utveckling var omogen.
Det finns en annan förklaring. Det nyfödda barnet är ur biologisk synpunkt ganska omoget, men denna biologiska omogenhet betyder inte att det nyfödda barnet saknar kompetens. Barnet kan mycket väl bestämma om det är i fara eller i trygghet. Och det är inte komplicerat. Det är mammans närvaro som är det avgörande. Utan mamman är barnet i livsfara, och barnet larmar omedelbart om detta, genom att gråta. Men om gråtandet inte gör att mamma plockar upp barnet, då måste faran för mamman vara stor också ... "annars skulle hon alldeles säkert plocka upp mig", det vet barnet. Det kan vara något rovdjur i närheten, och då är det inte särskilt smart att gråta. Bättre att hålla helt knäpp-tyst, ligga still, inte röra sig alls. I förhistorien kanske det handlade om att mamman hade klättrat ett träd i närheten, och gömt barnet under ett snår, där det är tryggt så länge det ligger tyst och stilla. Detta är ett kompetent beteende. Men "tryggheten" på detta sätt kostar, höga halter av stresshormoner under långa tidsperioder orsakar förändringar in hjärnans banor. Hjärnan förväntar sig att den värld den har fötts till har mer fiender och hot, än familj och vänner. "Var vaksam, se till dig själv, bry dig inte om andra" blir hjärnans budskap.
Hur vet då barnet att det ar tryggt? Naturligtvis ... eller naturens vis ... mammans närvaro. Det är hud-mot-hudkontakten som skickar signalerna till hjärnan att allt är väl. Dessa signaler går till en del av hjärnan som heter amygdala, och amygdalan hanterar det känslomässiga livet. Amygdalan skickar en signal till främre "frontal" loben av hjärnan, och denna bestämmer då om att närma eller fjärma. Trygga signaler från amygdala: närma. Otrygga eller farliga signaler: fjärma. Det är just dessa signaler som jag forskar om, och det går att mäta vilket beteende som aktiveras genom EEG studier. Men det finns ett enklare sätt också ... I mitt arbete får jag tillfällen att visa hud-mot-hudkontakt med mycket små underburna barn ... från 26e veckan. Och dessa barn visar sin kompetens när de sätts i trygg hudkontakt med mamman genom att öppna sina ögon, och se sig omkring!! De måste ju öppna sina ögon för att veta vad de ska närma sig till!!!
De letar efter mammas ansikte. Och de letar efter mammas bröst. Och eftersom barnet nu vet att det är i trygghet, så ammar det. Alla barn är födda med kompetensen att amma. Alla. Beteendet är 200 miljoner år gammalt. Det finns djupt in ryggraden, eller mer vetenskapligt, i den hjärna som vår genmassa ger oss. Svensk forskning har nyligen bekräftat att barn kan amma vid 28 veckors fosterålder.
Så nu har vi en förklaring till de flesta amningsproblem.
Om nyfödda blir skrämda eller upplever sig otrygga, då fungerar inte amningen.
Och mammor behöver inte lära sig hur man ska amma. Det är inte mammans uppgift.
Det är barnets uppgift - och mycket väl utvecklade kompetens - att amma.
Mammans uppgift är att ge trygghet, och det gör hon genom att aldrig skiljas från barnet.
Men när amningen fungerar, då börjar hjärnans utveckling på riktigt. För när vi ammar, då kommer alla sinnesorganen med i bilden. Inte bara lukt och smak, utan syn och hörsel, värme och rörelse, alla hjärnans banor kommer igång. Och när barnet förblir i trygg hud-mot-hudkontakt, då sover barnet, men alla sinnena fortsätter stimulera hjärnans banor. Dessa banor gör att alla de olika organen i kroppen ställs in på rätt nivå, detta kallas reglering. Samtidigt lär sig barnet att detta välmående kommer från en annan människa, och det fysiska välmåendet kommer i takt med det psykiska välmåendet, detta kallas anknytning. Denna reglering och anknytning är det viktiga med amningen, förutom värdet av själva maten !!!!
Nils Bergman
Kapstaden
Nils Bergman är läkare och forskare. Här är hans hemsida:
http://www.kangaroomothercare.com/index.htm
Vilket intressant inlägg Nils! Jag har precis kommit hem från en epigenetikkonferens i Kanada där jag bland annat tagit del av resultat från råttstudier där man sett att ungar till mammor med ett mer utvecklat omvårdnadsbeteende utvecklade sitt stresshanteringssystem bättre och blev mer stresståliga. Effekten satt i upp till vuxen ålder. Jag tror att vi bara har sett början på en massa forskning som visar att amning och annan taktil stimulans av bebisar är oerhört viktigt för vår utveckling.
SvaraRaderaVilket kvalificerat skitsnack! Förstår du hur mycket ångest du ingjuter i mammor som inte kan amma av en eller annan anledning? Eller kan alla amma enligt dig?
SvaraRaderaHej igen Tove!
SvaraRaderaMan kan ju också vända på det. Barn är omogna och sköra när det föds och behöver bli bemötta på ett oerhört lyhört sätt. Det är inte just innehållet i mjölken som är det viktiga, utan lyhördheten. Den viktiga kroppskontakten kan ju alla ge och den är inte på samma sätt kringgärdad med prestation som bröstmjölken så olyckligt har blivit i det västerländska samhället. Men visst, mycket kan komma av sig själv med hjälp amningen (men behöver inte göra det), men en lyhörd förälder kan ju naturligtvis efterlikna det här när den flaskmatar. Men då är det ju viktigt att man vet hur en amning fungerar, så att man inte har den medicinska västerländska flaskmatningstraditionen som mall.
Hälsar Eva-Lotta
Hm, jag tycker det var väldigt läsvärt och bekräftar det jag sagt hela tiden, amning är mer än mat och därför tänker jag inte sluta bara för mitt barn börjat med annan mat. Reagerade på "Mammans uppgift är att ge trygghet, och det gör hon genom att aldrig skiljas från barnet". Jag har själv upplevt det stundtals lite tungt att leva med ett barn på mig ständigt. Jag försöker nu när han äter annan mat att inte ha dåligt samvete för jag lämnar honom stundtals..fast Nils kanske avser mindre barn än en 8-månaders...
SvaraRaderaAbsolut. Era insatser skulle behövas i andra delar av världen. Naturligtvis gör ni bra ett bra jobb även i Sverige men jag kan inte låta bli att tycka att amningslobbyn har hamnat lite fel.
SvaraRaderaDessutom är min åsikt att ni borde redigera de gästbloggare som inte är helt i er linje. Nu kanske den här mannen är det iofs och gästbloggande bygger väl dessutom på att gästskribenten ska få uttrycka _sina_ åsikter.
Madeleine
Ingen förälder borde ha dåligt samvete över att de lämnar sitt barn en stund så länge det är till någon som barnet (och föräldrarna) känner och litar på!
Tove och Medeleine: Nils arbetar med förtidigt födda (se gärna länken efter inlägget). I hela västvärlden skiljs förtidigt födda barn från sina föräldrar direkt efter födelsen och tas om hand av för barnet och föräldrarna fullständiga främlingar. Ibland får föräldrarna inte hålla i barnet förrän efter veckor. Det här skapar mycket sorg. På några håll kämpar forskare för att ändra på detta. Nils är en av dem. När man vårdar barn hud mot hud upptäcker man att mycket sjukare barn än man tror kan amma, eftersom det är den miljö de förväntar sig att födas till. Det här gäller också friska och fullgångna barn. Amningsproblemen blir mycket färre om barnet får ligga på mammans nakna hud direkt efter födelsen. Därför läggs fullgångna barn i Sverige på mammans nakna hud (men betydligt mer sällan förtidigt födda). Men även om barnet fått ligga hud mot hud kan mycket tok hända på vägen med amningen i alla fall, men det skriver vi ju ofta här om på bloggen!
SvaraRaderaHälsar Eva-lotta
Hej Tove,
SvaraRaderaOm det jag skriver ingjuter ångest hos dig eller andra som läser detta, så vill jag ta några steg i taget. För det första: Är det jag skriver sant eller inte?
Om svaret är nej, då behöver ingen tillgripas av ångest. Det kan möjligtvis vara osant, och därför skitsnack. Men om det inte är sant, da behöver någon förklara varför det inte ar sant, och vederlägga det jag sagt med sanningen. Att det orsakar ångest, gör det inte till osanning.
Om svaret är “ja, det ar sant” … då behöver vi tänka om. Hela samhället. När jag nu får tillfälle att “gästblogga” sa gör jag det som folkhälsoläkare. En sådan har hela samhället som patient, och ett samhälle som inte förstår hur viktig amningen ar, behöver en läkare (om det jag säger ar sant!!).
Följderna är enorma, och det kan verka for mycket att ta till sig. Då kan tillgripandet av ångest betraktas som en försvarsmekanism. Om sanningen är for hemsk, då ar det bättre att inte veta om den, ungefär.
Men den som blir mest lidande av att inte få amma är ju barnet, och barnet har ingen röst, om inte jag kan föra dess talan. Så det handlar inte om att skapa ångest. Vad jag nu skrev var att alla barn ar födda med förmågan att amma. Verkligheten är att en del kan vara missbildade, andra sjuka eller för svaga. Dessa barn behöver sin mamma desto mer. Jag skrev inte något om mamman som ammar, för jag tycker inte att mammor ska amma (förstå mig rätt!). Det är kanske en meningslös lek med ord … barnet ammar, inte mamman. Detta är det viktiga budskapet i min blogg!! Är inte det befriande?
Det finns mammor som inte kan amma (= “bröstmata sitt barn”)… men det ar en helt annan sorts mamma än den mamma som inte vill. Men för dessa mammor, så vill jag säga att det är framför allt ett samhällsansvar. Vårt samhälle har gett kunskap och värderingar som saknar vetenskap, och dessutom skapat dåliga förutsättningar för att barnet ska kunna amma. Jag är angelägen om att ge sanningsenlig information, och att göra det absolut bästa for alla nyfödda.
Nils
Hej !
SvaraRaderaVill bara berätta att min son hel ammades tills han var 4,5 år, han åt alltså inget annat.Han har aldrig haft någon barnsjukdom trots att han har träffat sjuka barn
I dag är han doktor i teoretisk fysik och forskare.
Henriks Mamma
Hej,
SvaraRaderaJag vill säga att jag tycker att det är bra att som här emellanåt ta upp barnets perspektiv eftersom jag upplever att det blir alltmer tabubelagt. Man får inte säga vissa saker eftersom det kan såra. Men det är skillnad på att som i detta blogginlägg göra det på en generell nivå och att göra det på ett klumpigt sätt inför en mamma som kämpar med amningen. Men det är viktigt att vi inte glömmer barnets perspektiv.
Jag måste också kommentera. Jag tycker att inlägget var superintressant.
SvaraRaderaMen med egen erfarenhet av amning och än mer erfarenhet av att prata med ammande mammor, så tycker jag att det är lite olyckligt att säga:
"Om nyfödda blir skrämda eller upplever sig otrygga, då fungerar inte amningen.
Och mammor behöver inte lära sig hur man ska amma. Det är inte mammans uppgift.
Det är barnets uppgift - och mycket väl utvecklade kompetens - att amma.
Mammans uppgift är att ge trygghet, och det gör hon genom att aldrig skiljas från barnet."
Har man aldrig ens sett någon annan amma på nära håll och aldrig hållit ett nyfött barn, så räcker inte att inge trygghet och lita på barnet. Alla barn har inte lika lätt för sig och en mamma behöver veta på ett ungefär vad hon ska göra även om barnet är helt på hugget.
Vi vet att amning kan vara så väldigt svårt. Kanske till en del för att barnet fortfarande skiljs från mamman allt för mycket, men inte bara. Och framför allt är det viktigt att trycka på att i stortsett alla problem med amningen är problem i omhändertagande av mamman.
Felaktiga råd, brist på råd brist på timing och respekt från vården. Också brist på kompetens kring hur man behandlar de komplikationer som kan följa av amning. Det är inte mammas fel.
Anna H: Men jag tror att det kan visst kan vara en (av många) orsak(er) till att amningen inte fungerar om barnet är skrämt. Sen är det ju kanske inte mammans fel att barnet är skrämt. Jag tror att man måste våga säga vissa saker utan att genast bli rädd att det ska uppfattas som en anklagelse.
SvaraRaderaJag funderar lite på detta: "Har man aldrig ens sett någon annan amma på nära håll och aldrig hållit ett nyfött barn, så räcker inte att inge trygghet och lita på barnet."
Är det belagt? Vet vi verkligen vad som skulle hända om sjukhusrutinerna inte kom ivägen i vissa fall? Om ansvaret inte fråntogs mamman omedvetet.. Bara lite funderingar..
Heidi Det är klart att en lugn mamma som känner sig trygg och då utstrålar trygghet har en större chans att få allt att funka. Men det är inte det enda som krävs.
SvaraRaderaTexten i bloggen var sådan att den faktiskt lätt kunde tolkas som att om man inte får till amningen så är det för att barnet inte fått den trygghet det behöver. Lätt att det tolkas som mammans fel. Det är inte fel att säga obekväma saker, men när man berör ett så känslosamt ämne som amning behöver man väga sina ord på guldvåg om man ska vara säker på att det man ville säga tolkas rätt och inte bara sticker i själen hos folk. Stick i själen brukar innebära att det verkliga budskapet inte når fram, smärtan kommer i vägen.
Trygghet är ju många saker. Lugn och närhet ger barnet trygghet. Mammans trygghet vilar ju delvis på att hon vet hur man gör.
Jag tror inte att det finns någon studie som visar på vad som händer om kvinnor lämnas att helt själva ensamma lösa amningen då barnet fötts. Vad som finns är belägg för att nyblivna mammor i en överväldigande mängd kulturer haft andra kvinnor som bistått dem under och efter förlossningen och att de i många fall inte alls lämnat mammans sida förrän första amningen klarats av. Ofta inte ens då utan först efter hela barnsängstiden.
Det finns också belägg för att apor på zoo inte klara att amma om de inte först fått se hur man gör. Men i det vilda har förståss alla apor sett hur man gör.
Problemet är att vi i många hänseenden är som apor på zoo...
Ja, precis, jag skrev just "en av många" tänkbara orsaker.
SvaraRaderaJag tycker som du att man måste väga sina ord på guldvåg när det gäller amning.
Det jag menar är att man måste vara medveten om att inte censurera sig själv för mycket för att någon eventuellt kan tolka det på ngt sätt, det kommer alltid att finnas någon som gör det. Men jag tror precis som du att man alltid ska bemöta ammande mammor med yttersta respekt. Men ibland kan ärlighet också vara respekt.
Sedan vet jag precis vad du menar att många behöver hjälp med amningen. Men jag ser också att ibland stjälper ju hjälpen genom att ta ifrån mamman att hon kan. Men det beror ju absolut på vilken hjälp och vilken mamma det är.
Jag vill tillägga att på sjukhus där de flesta föder sina barn idag är det enligt min erfarenhet tyvärr ofta så att mamman fråntas sin expertroll. Det råder en viss kultur och jag som går som barnmorskestudent har kunnat observera detta väl när jag tittat på amningsbeteende direkt efter partus. De flesta mödrar har helt utan hjälp från någon sett att barnet vill amma direkt när det börjar picka på hennes bröst bara efter några minuter. Men sedan händer något, istället för att direkt lägga barnet till bröstet vänder de sig mot personalen. En del frågar om lov om de får amma. De ska inte behöva känna att de måste frågo om lov.
SvaraRaderaDet finns många som behöver stöd absolut men empowerment till mammorna är en form av stöd och något som jag tror att det är viktigt för oss som jobbar i vården att tänka på.
Eva-Lotta: Okej jag förstod inte att Nils syftade på nyfödda när han skrev "aldrig skiljas från barnet".
SvaraRadera