Mentalisering gör känslorna begripliga för barnet

När mina barn var späda så förde jag och barnens pappa en sorts dialog där vi också var deras röst. Samma person kunde vara både barn och förälder samtidigt. Vi hittade på att barnen kunde säga alla möjliga helt osannolika saker. Jag tror att beteendet upphörde så fort barnen började prata själva. Efteråt har jag ofta funderat på det där. Fyllde beteendet något syfte och var det något även annorstädes förekommande? Man brukar ju som bekant aldrig vara särskilt unik. Så läste jag Tor Wennerbergs artiklar om mentalisering i DN för något år sedan och polletten föll på plats. Det var så klart mentalisering vi ägnade oss åt. Vi tillskrev barnen inre mentala tillstånd, som känslor och önskningar, och skapade samtidigt förståelse för barnets önskningar. Nu har jag också sett det ske annorstädes. Alex Schulman mentaliserar tillsammans med sin Charlie, och till skillnad från mig, samtidigt med halva svenska folket. Och när man läser kommentarerna så upptäcker man att folk gillar att mentalisera tillsammans med Alex och Charlie. Dessutom, säg den chef som efter att ha läst dialogen inte skulle ha full förståelse för att Charlie måste rensa bihålorna mitt under löneförhandlingen. Nu vill förmodligen Charlie inte alls rensa bihålorna, men när hon blir känslomässigt utmattad så kommer hon att möta mentaliserande blickar som speglar att hennes känsloutbrott (hon vill förmodligen avsluta mötet) både är rimligt och kanske t.o.m. önskvärt.

Eva-Lotta Funkquist