Tor Wennerberg har skrivit i Psykologtidningen 10/09. Klicka på rubriken. Nedan ett utdrag.
Senare genom livet präglas vårt sätt att tänka och känna när det gäller anknytning, det vill säga hur vi förhåller oss till våra egna djupaste behov av känslomässig närhet och förståelse, av de särskilda ”villkor” för anknytning som rådde i våra första anknytningsrelationer. Så central är anknytningen, så absolut detta behov av att bevara det ursprungliga känslomässiga band som säkrade barnets fysiska och psykiska överlevnad, att vuxna personer med en otrygg anknytningshistoria tvingas bryta mot principerna för rationella och konstruktiva samtal när de tillfrågas om sina tidiga erfarenheter av anknytning. De språkliga avvikelser som otrygga vuxna visar prov på utgör en inre, mental motsvarighet till de otrygga beteenden som otrygga ettåringar uppvisar.
Det är intressant att man ändå kan förändra sitt anknytningsmönster genom att lära sig ett tryggt förhållningssätt till sitt förflutna även om man inte har det med sig i bagaget.
SvaraRadera