Det sköna med att ha fått sitt tredje barn är att man är mycket säkrare som mamma. Inte minst när det gäller amningen. Med första barnet kände jag mig verkligen som en ”fuskmamma”. Jag hade ingen koll på någonting. Och jag kände det som om jag fuskade big time varje gång jag stoppade in ett bröst i munnen på Elliot så fort han pep.
”Skriker han mycket?”, frågade folk.
”Neej.” sa jag.
Nej, tro sjutton det, när man har ett gigantiskt bröst instoppat i munnen hela tiden.
Det där skämdes jag för. För i vår kultur är det där fortfarande lite knäppt och konstigt. Men efter hand insåg jag att det snarare var genialiskt. För brösten finns alltid till hands. De glömmer man inte så lätt någon annanstans, eller tappar bort. De sitter där de sitter. Världens bästa tröst och törstsläckare.
Med andra barnet blev jag coolare och vågade stå för min fria amning lite mer. Jag ammade Movitz tills han blev ett och ett halvt år. Då ställde han sig raklång upp i sängen och rapade mellan brösten!
Okej, tänkte jag. Nu är det nog dags att sluta.
Hillevi Wahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att du vill lämna en kommentar och tack för att du hjälper till att hålla en respektfull och god ton i kommentarsfältet!
Det är ok att vara anonym men använd gärna ett påhittat namn så att det blir tydligt vilken kommentar någon annan ger respons på.