Alla däggdjur har sitt eget digivningsbeteende. Så kallade intermittenta digivare ger ungen di med flera timmars mellanrum. Ungen hålls gömd i ett bo. Mjölken har hög protein och fetthalt, så att ungen snabbt kan få sig de kalorier den behöver trots att den diar sällan. Kaninen är ett exempel på en intermittent digivare.
Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.
Eva-Lotta Funkquist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kul att du vill lämna en kommentar och tack för att du hjälper till att hålla en respektfull och god ton i kommentarsfältet!
Det är ok att vara anonym men använd gärna ett påhittat namn så att det blir tydligt vilken kommentar någon annan ger respons på.