Bastian och fru Aiuola

I samma ögonblick som Bastian såg henne, var han nära att överväldigas av en önskan att rusa fram till henne med utbredda armar och ropa "Mamma! Mamma!" Men han behärskade sig. Hans mamma var död sedan länge och kunde så klart inte finnas här i Fantasien. Men tanten här hade samma underbara sätt att se på en ...

— — —

Och sedan tog han ett bett av han ett bett av frukten och kunde genast konstatera att detta var det godaste han någonsin ätit. Och sedan smakade han på en annan frukt, och den var ännu godare.

"Smakar det?" frågade kvinnan och såg uppmärksamt på honom.

Bastian hade munnen full och kunde inte svara med ord, så han fick nöja sig med att nicka.

"Gläder mig", sade kvinnan, "för jag har verkligen bemödat mig med detta. Men ät dig nu riktigt ordentligt mätt!"

Bastian tog en tredje frukt och den var rena fulländningen. Han suckade hänryckt.

— — —

Och sedan tog han ännu en frukt. Han tog ett bett, och som vanligt kändes det som om den frukt han just åt av, var den godaste av dem allesammans. Han blev litet bekymrad när han upptäckte att det bara fanns en kvar.

"Vill du ha fler?" frågade fru Aiuola, som tydligen hade märkt hans bekymrade blick. Bastian nickade. Då började hon plocka frukter från hatten och dräkten, tills skålen var full på nytt.

"Växer de här frukterna direkt på din hatt?" frågade Bastian häpet.

"Min hatt?" upprepade fru Aiuola och såg oförstående ut. Men sedan brast hon ut i ett hjärtligt skratt. "Så du tror att det jag har på huvudet är någon slags hatt?" skrattade hon. "Nej du, min vackre lille pojke, alltsammans växer ut från mig självoch är delar av mig. Precis som dina hårstrån. Så då förstår du kanske hur glad jag är över att du äntligen har kommit hit — det är därför jag blommar upp på det här viset. Om jag vore ledsen och nere skulle det vissna och gulna alltsammans. Men glöm nu inte bort att äta, pojke!"

"Jag vet inte om jag kan", sa Bastian förläget, "Det känns ju inte riktigt riktigt, alltså, att äta sådant som komer fårn någon annan."

"Varför det?" undrade fru Aiuola. "Små barn ammar ju sin mor och dricker hennes mjölk. Och det är något av det finaste som finns."

Från Den oändliga historien av Michael Ende, Berghs 1984, från tyskan av Roland Adlerberth