Rådet jag fått var att försöka (amma) varannan timme dygnet runt. Om min dotter sov skulle jag väcka henne. (Fattar ni? Låter det sunt?) Varje försök skulle vara 20 minuter. Och hade den lilla inte börjat suga då skulle jag ge henne bröstmjölk jag tidigare mjölkat ur med en speciell liten lapningskopp. Det brukade sluta med att det mesta kom på kläderna. Sedan skulle jag lägga henne och gå upp och mjölka ur brösten, diska amningspumpen och slutligen lägga mig själv igen och sova de minuter som var kvar tills klockan ringde igen.Ur: I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller, sid: 114.
Så hade jag det på bb med första barnet. Jag satt mitt i natten och pumpade och grät av trötthet. Ensam, för mannen fick inte stanna hos oss.
SvaraRaderaMen jag blev inte arg på människor som försöker stödja kvinnor som vill amma.
Jag blev arg på förlossningspersonalen som tryckte i mig för mycket värkstimulerande, så stackars bebisen blev utmattad av lång period av för tidiga krystvärkar. Jag blev arg på bemötandet på bb med personal som serverade sitt tyckande som medicinska råd.
Och jag blev arg på mig själv för att jag inte sa ifrån till tyckarna och motsatte mig att han "skulle ha" ersättning också utöver min mjölk!
Men alla människor är olika och jag vet inte vad som bor i Hannes hjärta...