Många vill hjälpa till och sprida information om livet med småbarn. Dagligen kommer många nya bidrag. Hur ska man göra för att hantera det?
Ett sätt är att vara ärlig mot sig själv och sin familj och utvärdera vad som verkligen fungerar bra och som man trivs med.
Det kommer alltid att komma auktoriteter som tycker att man ska göra precis tvärt om. Men det kan man strunta i, i så fall.
Marit Olanders
Jag känner att många väljer att döma en efter sina egna val, eller på olika vis rättfärdiga sina egna val genom attack.
SvaraRadera"Åh stackars barn som inte går på dagis, hon får inga kompisar!"
- men hon är två år, och har mer behov av sina föräldrar än dagis och kompisar. det kommer tid nog!
"Ammar du fortfarande??"
- ja vad är det för oskriven regel i samhället som säger att man måste tvinga barnet att sluta innan barnet själv vill?
"du skämmer bort barnet, låt henne skrika!"
mja, jag tror inte hon blir borskämd för hon får komma i min famn när hon är ledsen. man tror på olika saker, och jag tror det här ger trygghet. det är i alla fall vad som känns rätt i mitt hjärta!
"sover hon inte i egen säng??"
Men hon trivs ju bättre nära mamma. hon skriker ju annars, hon vill ha närheten. och jag vill gärna ge henne den. Är det fel på nåt vis? Dessutom törs jag inte nämna att hon gärna ammar sig till sömns på nytt när hon vaknar till. amma en tvååring på nätterna, nä gudbevars!
Varför så mycket åsikter om andras liv?
Jag dömmer inte de som kör ersättning för de tycker det är "jobbigt att amma, och längar efter att få dricka igen", som går runt med ungarna skrikandes liggande i barnvagnarna "tröttnar väl nån gång och somnar", som kör femminutersmetoder eller sitter i en och en halv timma och trugar i mat - och på så vis totalt dödar matglädjen. Tror jag. Som knappt tar i sina barn, ger dem fysisk närhet och bekräftelse. Jag tror inte alls på dessa varianter. Men jag dömer inte dem som gör så.
Eller jag kanske dömer dem lite ändå. Egentligen, innerst inne. Och visst tror jag att jag själv gör mer rätt. Även om det politiskt korrekta är att säga att alla gör det som är bäst för just de familjerna.
För varför är det så förbjudet att säga att en del nog är lite lata? En del är lite väl själviska eller inte försöker ordentligt för sina barn? Det tar tid att ställa om sig till att bli förälder och alla är olika mogna när de blir det, och mognar olika fort. Sch... nej, så får man ju inte säga. ALLA föräldrar är lika bra! Alla gör sitt bästa. Och just det sättet är nog bäst för just deras barn.
Jasså, är det verkligen så? Det tål att funderas på.
Maria A - jag kommer att tänka på uttrycket tillräckligt bra förälder, good enough parent. Det kan man vara på många olika sätt. Det enda man kan veta är vad man själv trivs med i sin egen familj.
SvaraRadera/Marit Olanders
Maria A: Jag håller med om allt du skriver och känner verkligen igen mig i ditt sätt att vara förälder/ ditt förhållningssätt. Jag ammar vår 13 månaders pojke när han vill, han sover med oss, vi bär honom så fort vi förstår att det är det han vill när han åker vagn och låter han ofta somna i bärsele på kvällarna - vi känner inga som gör som vi och har ofta känt oss annorlunda. Sedan så tror jag att alla VILL tro att dem gör det bästa för sitt barn och att dem flesta gör vad dem förmår, däremot så tror jag inte alla VET vad dem gör när dem inte tar upp sina skrikande barn eller låter spädbarn sova i ett annat rum eller använder fem - minutersmetoden. Men man intalar sig nog att det inte är någon fara för barnet.
SvaraRaderaMåste säga att jag nog håller lite med Maria A här - det är ganska förbjudet område. Men alla föräldrar ÄR nog inte lika bra. Annars sillen det väl inte finnas arbete för barnskyddsmyndigheter... Det handlar förstås om extremfall.
SvaraRaderaMen det kan ju ändå inte vara fel att förespråka samsovning, amning och att bära barn? Ofta verkar det ändå tas som kritik mot sådana som inte gör det. Det är svårt att vara totalt politisk korrekt - förutom då om man säger att allt är lika rätt och alla familjer gör det som bäst passar dem.
...eller föräldrarna?
Förstås är det viktigt att föräldrarna mår bra men jag kan inte låta bli att känna att väldigt många västerlänska sätt att sköta barnen handlar om att göra det möjligast bekvämt för föräldrarna. Eller åtminstone så att det inte skall "inkräkta" på föräldrarnas liv - därav är samsovning nästan skamligt och det är lite synd om dem som "hamnar" bära sina barn.
Det som jag tycker är mest upprörande är ändå att barnhälsovården uppmuntrar till sömnmetoder. Det myndigheter står för sprider sig till tidningar och föräldrar får informationen från väldigt många håll. Det blir svårt att värja sig. Det är många föräldrar som efteråt, då de sett hur upprört barnet blivit, känner sig lurade. Så prata aktivt om det här på BVC så att personalen hör att ni är kritiska!
SvaraRaderaHälsar Eva-Lotta
Hur kan man klandra människor gör så som de blir instruerade? Kvinnor som fick barn på 1960- och 70-talen kan idag inte begripa hur de kunde låta sina barn ligga och skrika utan att ta upp dem, förrän de fyra timmarna hade gått. För många är det minnen som gör mycket ont.
SvaraRaderaIdag finns det en mer varierad rådgivning men många får fortfarande råd om fasta rutiner och gränssättning som fullständiga självklarheter.
Det gagnar ingen att man kritiserar andra föräldrars sätt att ta hand om sina barn. Minst av allt barnen.
Kanske är internet som trafiken - uppträder någon aggressivt så gör det att fler blir arga och kör aggressivt. Uppträder man omtänksamt mot sina medtrafikanter får man glada vinkar och omtänksamhet tillbaka. Och om man inte får det spär man i alla fall inte på aggressiviteten.
/Marit Olanders
Maria A: Jag tycker att du dömer dem som inte gör som du väldigt hårt. Precis som många andra av er som kör attachment parenting och allt vad ni kallar det. Du visar upp en hel rad skrämmande fördomar, som gör att alla som inte sysslar med samsovning, amma länge osv framstår som kompletta MONSTER!! Dessutom har du mage att påstå att vi skulle vara mindre mogna!
SvaraRaderaJag vill gärna ge dig en annan bild:
- Vi lät vår son sova i vår säng tills han var 2 mån. Sedan dess (han är nu 8 mån) sover han i spjälsäng i vårt sovrum, och vi sover alla gott hela natten. Tidigare vaknade jag hela tiden eller kunde inte somna alls, för att jag lätt blir för varm och får svårt att sova, och så väckte jag sonen och mannen, och alla var trötta och griniga.
- Jag har precis slutat amma. Eller rättare sagt, han slutade själv. Han är ett riktigt litet matvrak som älskar att äta och sitter och gapar och väntar på skeden, äter allt med god aptit. Och ville plötsligt en dag inte ha bröstet längre. Då undrar jag varför jag skulle trixa med honom för att försöka fortsätta amma? Han är lika nöjd och glad nu som innan, inte ledsen eller mer klängig på nåt sätt.
- Första 2 1/2 mån bar vi honom ofta i bärsele, för att han inte ville ligga i vagnen. Sen blev det omöjligt för mig att fortsätta så, eftersom jag fortfarande hade foglossning och han började bli för tung för att jag skulle orka bära honom längre stunder. Dessutom ville jag kunna gå och handla lite på dagarna, hade ej bil hemma. Så vi vande honom vid att ligga i vagn, tog upp honom när han skrek men fortsatte prova lite då och då. Och en dag vände det, han skrek inte mer utan somnade nöjt. Sen dess är det det bästa sättet att få honom att somna: ut med honom i vagnen! Han skriker aldrig utan ligger/sitter oc tittar lite, somnar lugnt efter max 10 min, oftast bara 2 min...
- Jag ska tillägga till det jag skrev ovan om sömnen att det har funkat bra att lägga honom i egen säng, han har aldrig blivit lämnad där och fått skrika sig till sömns. Och han vaknar glad och pigg på morgonen, precis som vi. Så länge vi sov ihop alla tre var jag ett vrak av sömnbrist och kände mig ledsen hela tiden.
Tycker du att detta låter hemskt? Som att vi är lata och omogna föräldrar som bara gör vad som passar oss bäst och plågar vårt barn? Eller som att vi provar oss fram till vad som passar oss och tar välgrundade beslut?
Det vore kul att höra ditt svar!
Lina: att ha sonen i spjälsäng bredvid din säng är oxå en typ av samsovning :-) Och mår ni bra av det, så är det ju bra för er. Vi hade första barnet i spjälsäng bredvid vår säng och hon gillade det. Barn nummer två vägrar oftast, så han sover fortfarande i min säng (13mån) för att inte behöva somna ledsen. Somnar han med mig ammar han, somnar han med sin pappa så ligger han bara i famnen och myser.
SvaraRaderaLina! Jag tolkade inte Maria A inlägg som du, utan istället mer att hon resonerade kring "riktigheten" i sina känslor. Sen pekar hon ju på ett viktigt dilemma. Rådgivningen säger ofta: "gör som känns rätt för dig". Men hur gör man när det känns rätt att dänga ungen i väggen? En gång ringde en mamma till mig som berättade att BVC sköterskan sa: "vet inte mamma, vet ingen". Det var säkert något som sköterska sa i all välmening, men det blev en oerhörd belastning för den här kvinnan. Det är inte lätt att som nybliven förälder kryssa mellan tyckanden, kultur, vårdtraditioner och sina egna känslor. Det är lätt att man känner sig vilsen och rådvill och samtidigt anklagad från många håll hur man än gör. Det tror jag både Maria A och du har erfarenhet av. En bra början för att bringa reda i kaoset är att prata om det. Alla behöver inte göra lika och det finns aldrig absoluta sanningar!
SvaraRaderaHälsar Eva-Lotta
Jag skulle bara vilja tillägga att barn behöver känna att de är till glädje för sina föräldrar.
SvaraRaderaAtt problematisera "allt" och sucka och stöna över sömnbrist är ur det perspektivet lite märkligt. Det tillhör gebitet att få och ta hand om barn. Klart det inte alltid passar in i vårt bekväma samhälle av idag. Som jag läste någonstans "omoderna barn i ett modert samhälle". Jag är därför för Maria As sätt att tänka, att bjuda sin lilla bebis allt vad den signalerar att den vill ha. Jag som också har lite äldre barn ser att frukterna av det arbetet sitter i länge. Trygga barn som är snälla mot kamrater. Jag tror liksom att man måste ha fått för att kunna ge. Men visst om man inte har nätverk så man kan få sova ut måste man kanske välja en annan linje. Vardagen måste gå ihop.