Av Johanna Stenius
Jag har med stor tacksamhet tagit emot chansen att få skriva här på Amningsbloggen om ett ämne som jag brinner för, nämligen rätten att flaskmata sitt barn. Här tänkte jag försöka beskriva den skuld som en flaskmatande förälder kan känna, särskilt de som ger sina barn modersmjölksersättning. En skuld som kommer av många års inlärning att amning är det bästa för barnet, att en ”riktig” mamma också ammar (eller i alla fall kämpar till sista mjölkdroppen), att anknytningen kommer till under amningen. En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner. Jag vill poängtera att jag inte vill kritisera amning på något sätt, alla upplever vi saker olika, utan skriver fritt från hjärtat. Jag vill heller inte påstå att jag står för vad alla flaskmatande föräldrar tycker, utan utgår från det jag vet och hört.
Ett fritt, informerat val om hur man ska mata sitt nyfödda spädbarn, det är vad vi alla strävar efter. Men vad betyder det egentligen? När är man tillräckligt informerad? Är det när alla fakta ligger på bordet, och man väljer det där flest fakta väger åt det positiva hållet? Eller är det när man mår bra inuti, när man känner att man valt det som känns bäst för en själv utan att snegla på andra? Ett fritt och informerat val kan vara lite vad som helst beroende på vem man frågar och är inget en enskild person kan ta patent på.
När man sitter med en nyfödd i famnen så kanske känslan av att man inte alls vet vad man vill uppstår. En fruktansvärd känsla för just då är alla val så vansinnigt viktiga, det handlar ju om ens BARN, en ny människa som är helt beroende av en. Det fria valet känns så enormt stort och ansvarsfyllt just då.
Och det är där och då, med det nyfödda barnet i famnen, som den som inte vill amma plötsligt får skuldkänslor och känner sig tvungen. Det spelar ingen roll hur mycket man har bestämt sig, hur lite mjölk man än lyckas pressa ur sina såriga bröst, hur gärna pappan än vill ta över. Hur mycket man än vet att man INTE VILL AMMA, så kommer skuldkänslorna. Att stoppa en nappflaska i munnen på barnet känns som att man skulle spruta det fullt med gift. Tills man har gett barnet nappflaska första gången och ser hur bra det gick, hur mycket bättre barnet mår när det får i sig tillräckligt, hur mycket bättre relationen till barnet blir när man slipper göra det som känns obekvämt och jobbigt.
Och där ligger, enligt mig, den stora skillnaden mellan ”amningshets” och ”flaskhets”, som man gärna diskuterar i oändlighet i forum som detta.
Det finns kanske inte tillräckligt mycket information om amning att tillgå i dag, inte tillräckligt stort stöd för att fortsätta amma. Men det finns så gott som INGEN information att tillgå om flaskmatning. Bara ett antagande om att man valt flaskmatning för att man egentligen vill amma. Men de som vill flaskmata är precis lika pålästa som alla andra när det gäller för- och nackdelar med bröstmjölk och ersättning. De som vill flaskmata vill inte inte bli övertalade om motsatsen. De behöver också bli bekräftade i sitt val, inte bara en broschyr som säger att ”du vill nog amma egentligen”. Vilket hån, när man sitter där med sitt nyfödda barn i famnen och gråter för att man vet att man inte vill eller kan amma men känner sig tvungen ändå.
Amning och flaskmatning kan existera vid sidan av varandra. Man behöver inte kritisera flaskmatning för att kunna motivera amning, eller tvärtom. Om det trots allt fins ett helt fritt val måste det vara där någonstans det ligger.
Johanna Stenius är en frilansjournalist som tillsammans med en journalisten Emma Fahlstedt just nu skriver på en bok om Flaskmatning, Flaskboken. Den ska ta upp allt som en flaskmatande förälder kan behöva veta.
Bra där Johanna!
SvaraRaderaJag uppskattar att få läsa om dina erfarenheter. Och vad skönt att det kommer en bok, den kan ajg få nytta av i mitt job som stöd till familjer.
SvaraRaderaKommer ni ta upp donerad bröstmjölk i Flaskboken eller handlar den enbart om bröstmjölksersättning och välling?
Hej!
SvaraRaderaVi kommer att ta upp såväl bröstmjölksersättning som flaskmatning med bröstmjölk. Donerad bröstmjölk är faktiskt också ett viktigt perspektiv, det ska jag absolut ta i beaktande.
/Johanna
Du tar dig Johanna, definitivt, men vissa saker förstår jag inte. T. ex. det här: "En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner." Var har du fått det ifrån? Är det något som du tänkt ut att så är det nog? Är det något som kvinnor ringer till hjälpmammor för så är det just skuld. Skuld för att de kämpar med amningen för "sin egen skull" (de ser ju med egna ögon att barnet mår bra av flaskan), skuld för att de berövar barnet flaskan, men också skuld för att de inte ger barnet bröstmjölk (de kan också uppleva det du berättar om gift. Du upplevde en befrielse när flaskmatningen fungerade, men alla gör inte det.
SvaraRaderaOch det här förstår jag inte heller: Och där ligger, enligt mig, den stora skillnaden mellan ”amningshets” och ”flaskhets”, som man gärna diskuterar i oändlighet i forum som detta.
Var i ligger den stor skillnaden?
Hälsar Eva-Lotta
Jättebra Johanna! Jag håller helt med. Jag tycker inte vi ska pressas till att välja det ena eller det andra, utan vi ska få bra och objektiv information och sedan SJÄLVA få välja hur vi ska göra. Hur vi matar våra barn är vår privatsak, vi ska inte behöva redovisa eller motivera för vår omgivning varför vi valt som vi har valt. Det ska helt enkelt vara tillåtet att välja, för båda sätt är ju bra.
SvaraRaderaAmmande kvinnor ska kunna amma sina barn utan att bli utkörda från kaféer och bibliotek. Flaskmatande föräldrar ska kunna ge flaska till sina barn utan att få förebrående blickar från förbipasserande främlingar eller moraliserande föreläsningar på BVC. Låt mammorna få vara i fred!
/ Andrea Nord :)
Hej Eva-Lotta! Precis som jag skrev i inledningen av mitt inlägg så handlar det om hur jag tycker att det är, utan att ta på mig vad alla flaskmatande föräldrar (eller ammande för den delen) känner. Alltså tycker jag inte att jag behöver motivera mer vad jag menar med mitt inlägg - håller du inte med så har jag full förståelse för det.
SvaraRaderaBara för att flaskmatande föräldrar känner skuld behöver inte det betyda att ammande föräldrar inte gör det, det stämmer säkert att du mött många ammande mammor med skuldkänslor.
Hälsningar Johanna
Hej igen Johanna!
SvaraRaderaDet var synd att du inte ville motivera hur du menade eftersom det lite är idén men att skriva och kommentera på Amninsgbloggen. På så sätt kan du ju skapa förståelse för hur flaskmatande mammor kan uppleva saker och ting.
Hälsar Eva-Lotta
Ja, absolut Eva-Lotta, motiveringar och diskussioner runt dem är ju vägen till förståelse!
SvaraRaderaJag har lite fördomar runt flaskmatning, utifrån de människor runt mig som jag sett flaskmata sina bebisar.
- kompisen som är ganska så bekväm av sig. Som alltid sa "jag tycker inte det verkar som han blir mätt av mjölken". För visst, när man ammar måste man ju hålla på desto oftare, och längre. Det är klart att vägen med flaskan då är bekvämare. Hon gillar för övrigt att ta ett glas vin då och då.
- den väldigt unga mamman som började flaskmata direkt. För hon tycker det är jobbigt att amma bland folk, så hon tar med sig flaska om hon inte är hemma.
Men jag har också stött på några andra varianter, såsom mamman som ammade i fyra-fem månader men till slut slutade efter samråd med BVC, eftersom hon hade vansinnigt ont i kroppen (reumatism tror jag det var) av att vara utan de mediciner hon annars åt, men som inte gick att kombinera med amning.
Jag tycker inte det är ett måste att amma, men jag tror väldigt många slutar i förtid av "fel" anledningar.
Som att bebisen inte blir mätt. Eller att det inte verkar som att mjölken i brösten räcker. Jag vet inte hur många gånger jag hör det. Och gång på gång ser jag experterna försöka slå hål på dessa myter, men varje förstagångsföderska är en ny mamma, och alla behöver lära sig samma saker.
Är det fel anledning att börja flaskmata för att få dricka alkohol? Där får man gå till sig själv och fundera på var man står tycker jag.
Själv är jag kanske lite extrem där. För jag vill inte vara onykter när jag har ansvar för mitt barn - tänk om något skulle hända, och jag inte kan vara mig själv? Jag vill inte riskera en sådan situation. Och pappan vill aldrig tacka nej till alkohol, så det är alltid jag som kör. Sen ammar jag ju också lite, visst, men det skulle ju enligt livsmedelsverket vara OK att kombinera lite alkohol med amning numera.
Ammar "lite" kanske ni tänker? Ska man inte amma mycket? Ja men mitt barn som är över 2 år äter och dricker vanlig mat också.
Över 2? Behöver man hålla på så länge?
- Om vi vänder på det - behöver man sluta innan barnet vill sluta, inte mamman känner det behovet utan gärna vill möta barnet där?
Och så appropå det... flaskmatning pågår ofta ganska högt upp å åldrarna, ofta med en vällingsflaska vid läggdags. Det är ingen som reagerar så värst mycket över det tycker jag. Men amning vid läggdags av ett barn i samma ålder - nä vad konstigt!?
Men vänta lite nu, vad är det egentligen som nappflaskan kopierar för funktion från naturen.. ? Hur kunde det mest naturliga bli det konstiga? Är det inte konstigt?
Det är väldigt inrutat vad man ska göra för att inte få de där blickarna som säger att man gör nåt konstigt.
Man ska amma mellan 1-6 månader, man ska ge mat från 4-6 månader och uppåt, man ska avveckla amningen nån gång mellan 6-12 månader. Att amma barn över 1 år är avvikande och man får konstiga blickar eller kommentarer som "ska du inte sluta amma snart?" eller "ammar du fortfarande??"
Men hör man lika ofta "flaskmatar du fortfarande?" för en tvååring? Nä, för då är det mer OK att flaskmata än att amma...
Jag läste nånstans att det är mest såna kommentarer mellan 1-2 års ålder, och att att omgivningen verkar ge upp nån gång efter 2 års ålder. Det känns som det stämmer in för mig också..
Maria! Ja men är det inte lite så här: om vi trivs med något är vi beredd på umbäranden. Trivs vi med att amma så får det faktiskt kosta. Trivs vi inte med det så blir vi "bekväma". Ja menar man kan ju jämföra med vad som; mår vi bra av att röra på oss så rör vi på oss. Fick jag inget positivt ut av amningen alls, mer än att barnets hälsa på befolkningsnivå blev lite bättre, ja då skulle i alla fall inte jag ägna mig åt det. Så bekväm är nog jag.
SvaraRaderaHälsar Eva-Lotta
Hej igen!
SvaraRaderaJag menade förstås inte att jag inte vill kommentera alls, utan snarare att jag tyckte att mitt inlägg var tydligt nog när det gällde din fråga, Eva-Lotta.
Flaskhets (enligt mig) = ammande mammor känner sig pressade att ge barnet flaska.
Amningshets (enligt mig)= Föräldrar som ger barnet flaska alternativt ammar men inte vill det känner sig pressade att fortsätta amma.
Jag påstod inte att ammande mammor inte känner någon skuld,utan enbart att skulden kan se olika ut. Flaskmatande föräldrars skuld späs på av informationsbrist och en allmän syn att bröstmjölksersättning på något vis skulle vara farligt. Bland de flaskmatande föräldrarna fins förstås både de som inte vill amma och de som hade velat amma men ändå gav barnet flaska - jag påstår inte att alla som flaskmatar inte vill amma, bara att just då , när man ska ge barnet flaska första gången, känner ÄVEN de som inte vill amma en skuld.
Eva-Lotta: Jo men visst måste det vara så! Trivs man inte blir det förstås besvärligt.
SvaraRaderaFör mig har det inte varit en uppoffring att avstå alkohol till exempel. Just det är väl något som är svårt att hjälpa till med.
Men för de som tycker det är besvärligt för det gör ont, de är generade, pga fördomar om att barnet inte blir mätt eller att mjölken inte räcker till går det att få hjälp att bli mer bekväma och därmed kanske se fler fördelar.
Det är därför det är så bra att ni finns!
Hej igen Johanna! Nu känns det som vi är tillbaka på ruta 1. Men det är ju inte det sämsta. Det här brukar vi skriva om på bloggen.
SvaraRaderat.ex här:
http://amningsbloggen.blogspot.com/2009/07/den-svenska-amningsnormen-ar-snav.html
Och sen, om man menar att skulden ser olika ut så är det ju bättre att skriva det (och på vilket sätt den skiljer sig) och inte "En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner." Det blir så mycket lättare att förstå då.
Eva-Lotta
TACK JOHANNA!
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar i din bloggtext, för jag är själv en kvinna som ammade fast jag mådde dåligt av det, för att jag kände att jag måste! Om man aldrig har varit med om det utan tvärtom tyckt om att amma, så kanske man kan missförstå... Men jag och säkert många andra förstår vad du menar och håller med om vartenda ord!
Jag kände mig väldigt berörd av detta, och lättad.
Ser fram emot din bok!!
Mitt nästa barn ska definitivt flaskmatas, jag vill aldrig mer göra våld på mig själv på det viset igen.
Maria, jag håller så med dig om detta:
SvaraRadera"Man ska amma mellan 1-6 månader, man ska ge mat från 4-6 månader och uppåt, man ska avveckla amningen nån gång mellan 6-12 månader. Att amma barn över 1 år är avvikande och man får konstiga blickar eller kommentarer som "ska du inte sluta amma snart?" eller "ammar du fortfarande??""
"Men hör man lika ofta "flaskmatar du fortfarande?" för en tvååring? Nä, för då är det mer OK att flaskmata än att amma..."
Har en dotter på 9 månader som jag ammar och jag känner att snart kommer frågorna och de misstänksamma blickarna att börja rulla in....varför måste det vara så?
Hej Eva-Lotta!
SvaraRaderaSå här då: jag borde inte skrivit "En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner", jag menade "en skuld som de som är säkra på att de vill amma och kämpar på antagligen inte känner". Klart att det finns mammor som kämpar på med amningen och mår dåligt av det och känner skuld också, självklart. Majoriteten av de som inte får amningen att fungera, antagligen.
Lina: Underbart att höra din åsikt, det är just det jag hoppas att mammor som du och jag och massor av andra äntligen kommer att få bekräftelse!
Ni andra: jag håller med om att normtänkandet är helt knäppt. I normen ingår också att man inte ska flaskmata innan barnet blivit sex månader. Flaskmatande mammor får höra "ammar inte du??" lika ofta som de som ammar stora barn antagligen får höra "ammar du fortfarande??"
Vill bara visa det perspektivet, jag tror att alla hamnar i försvar utifrån den situation man själv befinner sig i.
Jo men bättre Johanna! Men sen är ju frågan in i döden komplicerad. Sjukvården är en hierarkisk plats. Längst ner befinner sig patienterna. Råden kring amning är patriarkala. Knappast någon mammma säger där: amningen är viktig för mig, jag vill kämpa. Och ingen säger heller; jag vill inte amma. Hur konstigt det än kan låta (det är 2010) så gör nästam alla som de blir tillsagda, vare sig det gäller flaska eller amning. De som inte vill amma slutar ofta då de blivit utskrivna. De som vill amma får ofta sina möjligheter sabbade, eftersom barnet matats med nappflaska. Av tradition är man ofta snabb med att plocka fram en sån om problem uppstår även om mamman sagt att hon vill amma. Hur ändrar man på det här? Ja det är inte enkelt kan jag lova. Det är som att det är nog oerhört känsligt över kvinnor som tar sin kropp i besittning.
SvaraRaderaHälsar Eva-Lotta
Eva-Lotta: Ja. Jag håller med.
SvaraRaderaEva-Lotta: Jag tycker att ditt sätt att adressera Johanna ("Du tar dig Johanna","Jo men bättre Johanna") är väldigt nedsättande och förminskande av henne!
SvaraRaderaOch så vill jag säga att jag och alla andra kvinnor jag känner som fått barn under de senaste fem åren (det är många för vi är runt trettio jag och mina vänner plus föräldragruppen) har alla varit med om samma sak på BB: lite tillägg första dygnen för att bebisen varit kall eller gått ner i vikt, I DRICKSKÅL! Ingen jag känner har fått nån nappflaska på BB, tvärtom har vi fått så mycket skrämselpropaganda för nappflaskor att vi närmast trott att de var livsfarliga... Det är därför vi också har pratat om det mycket en tid senare, när vi upptäckt att det där var vansinnigt överdrivet. Många jag känner har kombinerat flaska och bröst och ingen har haft några problem med amningen för det! Skrämselpropaganda! Låt folk göra som de vill! För vad man än säger på BB och på Amningshjälpen, så funkar drickskålar skitdåligt. När man kämpat i timmevis med pumpning av sina onda bröst så gråter man när man ser hälften rinna ut ur den förbannade drickskålen!!!
Lina! Jag hoppas verkligen inte Johanna känner sig förminskad. Hon har tagit på sig ett stort uppdrag. Det är mycket bra, hon har saknats. Hennes formuleringar är viktiga och då behövs konstruktiv kritik. Och inte att bli struken medhårs. Hon stryker inte mig medhårs heller. Det uppskattar jag.
SvaraRaderaHälsar Eva-Lotta
Hej hej,
SvaraRaderajag uppskattar stödet Lina! Jag reagerade på Eva-Lottas adressering och tänkte på när någon tidigare kallade Marit Olanders för "flicka lilla" vilket kändes väldigt nedsättande. Men jag vet att jag själv också kan ta till liknande uttryck när jag vill poängtera något extra tydligt, och både Eva-Lotta och jag har ju förekommit här ett tag så jag tar hennes ord precis som hon säger, att hon inte stryker mig medhårs. Det är helt klart svårt att skriva "rätt" i det här forumet, när varje ord vrids och vänds ut och in och ifrågasätts av de som inte nödvändigtvis har samma åsikt som jag (de flesta här har inte det, som du kanske märkt). Rätt för mig är ju inte heller rätt eller sanning för någon annan. Men jag tänker att det nog är bra, för när vår bok kommer kommer att bli så fast hundrafalt.
Uppskattar konstruktiv kritik och uppskattar ännu mer alla utrop från likasinnade!
/Johanna
Skulle vara roligt om ni som hänger i den här tråden skulle vilja lämna kommentarer på Amningsfällorna här ovanför, skriven i dag den 4 maj.
SvaraRaderaLina: jag som jobbar på BB vill bara säga att även tillägg i drickskål som ges på BB kan (för en mamma som vill få amningen att fungera) vara förödande för amningen om den ges på fel grunder. Inte alltid men det vet man inte på förhand ch därför ska kvinnans önskan respekteras. Jag vet också att man på grund av okunskap och tidsbrist mm ofta ger tillägg i onödan, oftast i drickskål på bb (Eva-lotta jobbar med för tidigt födda barn, där kan det kanske oftare bli flaska) Om ett barn går ner i vikt redan på bb har man förmodligen inte fått den hjälp man behöver med amningen heller från början. De som vill amma alltså.
SvaraRaderaTvärtom kan det vara så att den "hjälpen" som getts, är given av personer som helt enkelt inte är tillräckligt utbildade för att kunna ge rätt hjälp. Amningen är otroligt känslig de första dagarna. Bara det att det flesta idag tror att man måste låta barnmorskan/uskan röra vid ens bröst och bebis för att få hjälp, när det faktiskt är något som egentligen stjälper.
Tack för detta inlägg..
SvaraRaderaJag kämpar fortfarande med att komma över sorgen som blev när amningen inte fungerade, när mjölken inte rann till. Man hamnar ständigt i bloggar som dessa, på sidor där man läser om farorna med ersättning, om allt det goda med amning.
Tack för att det äntligen finns en text skriven från den andra sidan.
Idag kan jag lägga mig med något mindre tyngd på axlarna.
Delammade mitt första barn i 4 månader. Mjölken räckte aldrig till. Delammade mitt andra barn i 2 månader. Mjölken sinade och det fanns inget mer att ge. Jag har pumpat, lagt till bröstet, pumpat, lagt till bröstet, kämpat som ett djur för AMMA är det man som svensk kvinna ska göra.
SvaraRaderaFör vissa kvinnor fungerar inte amningen. Lika lite som att alla kvinnor kan bli gravida utan hjälp eller föda barn utan komplikationer. Jag är så otroligt trött på denna skuldbeläggning som sker av mammor i sverige. Ett bra exempel på detta är Marias kommentar där hon beskrive sin syn på kvinnor som ger flaska.
Som om föräldraskapet sitter i hur man ger sina barn mat. Ser det som betydligt mer viktigt att ens barn är mätt och ges förutsättningar för att växa och utvecklas än att det sker just med amning.
Det talas om patriarkala strukturer i en del inlägg ovan. Ser det snarare som matriarkala strukturer där vi kvinnor söker efter sätt att trycka ner andra kvinnor...Det är inte männen som förtrcker kvinnorna, det är kvinnorna som förtrycker kvinnorna.
Johanna, jag undrar en sak och nu ska jag bara prata utifrån mina egna erfarenheter, men jag undrar lite vari skillnaden mest består. Jag berättar min historia först, så kort det går. Och har några funderingar på slutet, de är ärligt menade och inte menade att låta dryga eller så. Jag vet så väl hur kännsligt detta är och kan ge mig på att det jag skriver låter fel i någons öron.
SvaraRaderaKort min historia. Det är snart 9 år sedan jag fick min son. Jag ville amma, men han kunde inte ta tag. Det gick inte. Det var givetvis inte hans fel, utan jag hade inte den blekaste aning om hur man gjorde och var inte till någon hjälp för honom. Det tog ett par dygn innan BB personalen lyssnade på mig och vi fick ersättning att ge och jag fick en pump att börja stimulera mjölkproduktionen med.
Jag koppmatade med först nästan bara ersättning och en dryg månad senare var det i stortsett bara bröstmjölk och sonen började kunna suga så småningom också.
Det jag funderar över är att jag inte då och inte senare kännt någon som helst skuld. En sorg kännde jag över att det inte fungerade, en ilska över att inte blivit lyssnad på och periodvis en stor oro för sonen som ibörjan fick för lite mat och blev slö och gul.
I början visste jag inte att jag skulle bli en ammande mamma så småningom.
Ligger skillnaden i att jag ville följa "normen"? Eller är jag bara okännslig för normer? (så småningom bröt jag normen igen genom att amma länge, så jag bröt den i båda ändar, men det visste jag inte heller när jag satt där och gav ersättning. Då hade jag mycket väl kunnat bli en mamma som inte ammat alls.) Jag har funderat en hel de kring detta. Jag är benägen att tro att jag är okännslig för normer..., men i så fall varför kan inte fler vara det?
Fast jag vet att skulden, skammen och ilskan finns där hos flaskmatande mammor, jag har sett den. Så jag vet att den finns. Finns det hos mig och andra skuld fria en nyckel till hur man botar den?
Jag skulle kunna känna skuld över att jag inte visste hur jag skulle hålla honom, men det gör jag inte.
Jag är fast övertygad om att alla mammor som faller innom en ganska vid ram av normala gör det allra bästa de kan för sina barn och att de som väljer flaska/ersättning gör det för att det givet den situation de befinner sig i framstår som det bästa valet. Ibland, som för mig, det enda valet. Även om orsakerna kan vara vitt skilda.
Om man gör det allra bästa man kan för sitt barn, varför ska man då känna skuld? Är inte många kvinnor otroligt snabba att lägga på sig själva skuld som inte borde finnas där?
Vad kan man göra för att fler ska känna som jag, en fast övertygelse om att den ersättning min son fick var livsavgörande och inget att känna skuld över?