Av Eva-Lotta Funkquist
Kajsa Ohrlander är forskare på Pedagogiska institutionen på Stockholms universitet. Hennes avhandling publicerades 1987 och heter i Barnens och nationens intresse.
Ohrlander menar att de svenska myndigheterna ända sedan reformationen lagt ner stor möda på att påverka och kontrollera hur de lägre klasserna uppfostrar sina barn. Fram till mitten av 1800-talet menar hon att det var statskyrkan som satte normen för hur uppfostran skulle se ut och också hade ett utbyggt system av kontroll och straff. Intresset från kyrkan riktade sig mot barnets själ som skulle fås att tänka de rätta tankarna. Det späda barnet, som inte kunde tillgodogöra sig det religiösa budskapet, ägnades därför inget särskilt intresse.
I och med att nya samhällsklasser växte fram från mitten av 1700-talet kom dock synen på barnet att förändras. Ohrlander anser att den merkantilistiska synen på ekonomin, som var förhärskande under detta århundrade, innebar att statsmakten önskade öka befolkningstalen. Detta medförde att barnets själ inte längre stod i centrum för överhetens intresse, utan dess överlevnad. För att ett ideologiskt påverkansarbete skulle kunna bedrivas, krävdes dock att någon förde ut budskapet. Den medicinska propaganda som startades leddes av de nya barnuppfostringsexperterna, nämligen provinsialläkarna och de av statsmakten kontrollerade och utbildade barnmorskorna. Barnet blev nu en naturvetenskaplig produkt, vars fysiska överlevnad skulle garanteras genom motarbetande av vanvård och sjukdomar. Barnet skulle ammas på rätt sätt, med rätt sorts mjölk och med en moder i rätt sinnesstämning. Ohrlander anser att rådgivningen riktade sig mot de folkliga traditionerna och folkets sätt att vårda sina barn på. Barnet skulle inte få somna i mammans famn, det skulle inte ammas som tröst och det skulle inte sova i moderns säng. Det finns dock ingenting som tyder på att denna propaganda fick något större genomslag under de kommande 150 åren. Ohrlander menar nämligen att den etnologiska forskning som finns från 1800-talet, tyder på att människor fortsatte att sköta spädbarnen på traditionellt sätt. Man ammade barnen länge och efter behov och man tröstade barnen med bröstet.
Jag minns tyvärr inte titel eller författera, men jag läste en bok som handlade om barnens villkor i Sverige under alla tider, men förstås med stort fokus på de senaste hundrafemtio åren (för där finns bäst källor). I den framgick att det var väldigt många kvinnor under 1800-talet som inte ammade sina barn, eller bara lite. Trots att de barnen dog i mycket hög utsträckning. Det handlade om fattiga kvinnor, särskilt fattiga ogifta kvinnor och kvinnor som var tvungna att arbeta utanför hemmet, särskilt i städer. Väldigt många barn blev lämnade på barnhem och fosterhem (där de oftast inte överlevde) och blev alltså inte ammade, men även om kvinnan kunde behålla barnet och låta någon annan passa barnet dagtid verkade det vanligt att man inte ammade alls.
SvaraRaderaJag har tidigare läst att i vissa delar av Sverige, delar av Norrland t ex, så var det vanligt att man inte ammade. Även där var det förmodligen kopplat till att mamman arbetade borta från barnet - man tog inte med barnet ut på markerna, som man gjorde i andra delar av landet, utan lämnade det hemma att passas av syskon eller äldre, som matade det med ko- eller getmjölk. Trots att barnadödligheten var väldigt mycket högre där än i de områden där man ammade.
Så det stämmer inte för hela Sverige och alla samhällsgrupper att "Man ammade barnen länge och efter behov och man tröstade barnen med bröstet."
Veronika!
SvaraRaderaJa på vissa håll gav man barnen mat i så kallde dihorn. Det var vanligare på vissa håll, speciellt där industrier började dyka upp. Jag vet att Umeåtrakten var ett sånt område. På andra håll, t.ex Dalarna och och hela fjälltrakterna var amningstraditionen mycket stark. En bok du syftar på kanske är skriven av Anders Brännström?
Hälsar Eva-Lotta
Nej, jag tror att det var en kvinna som hade skrivit den. Det var en mycket intressant bok, dumt att jag inte kan komma på vilken det var eller återfinna den i bibliotekets katalog.
SvaraRadera