Amning som spirande relation

Av Ellinor Petersen

Jag skrev tidigare om hur jag slutade räkna hur ofta mitt barn ammade när jag insåg att vi ammade av fler anledningar än att hon skulle ha en ”måltid” och att det blev alldeles för jobbigt att hålla reda på hur många gånger vi ammade. Det blev lättare att se henne och hennes signaler om jag fokuserade på hur hon mådde istället för att kvantifiera hennes beteende.

När jag talar med någon över telefon och mamman oroar sig över om hon har tillräckligt med mjölk bör jag nog inte fråga ”hur ofta ammar ni” utan bättre frågor är nog t ex, ”hur verkar barnet må?” Om jag som hjälpmamma kan hjälpa någon mamma att tro på sin egen förmåga att hjälpa sitt barn, då har jag lyckats med något som är oerhört värdefullt.

Det verkar ligga i vår natur att vi vill mäta och räkna och jämföra för att se till att barnen mår bra. Ändå är relationen till andra viktiga personer sällan knuten till antalet gram de väger eller hur ofta de äter. Varför skulle vi fokusera så mycket på detta med våra minsta små? Jag tror att våra relationer skulle må mycket bättre av om vi fokuserade på t ex ”har vi trevligt tillsammans?” eller ”verkar barnet alert under vakentiden?” och sådana triviala saker som ändå är viktiga, ”kissar och bajsar barnet regelbundet, typ 5-6 kissblöjor per dygn?” eller ”verkar barnet sömnigt?”

Att barnet minskar i vikt är naturligtvis en varningssignal, och då behöver inblandade parter fundera på varför detta sker. Det måste man göra innan man ordinerar tillägg! Det kanske är andra faktorer, inte bristfällig amning som är orsaken. Om det är problem med amningen måste man komma på vad problemet är så att det kan rättas till, naturligtvis på mammans villkor.

Att se mitt barn och känna självförtroende att jag kan minsann hjälpa mitt barn må bra, det är en sak som gör att jag känner mig kvinnlig, stark, ja nästan oövervinnelig. Det tror jag att amningen har hjälpt mig känna, men jag tror inte att det bara är amningens förtjänst.