Ideer som försvårar amning 4

Krånglande amning beror på mamman

Av Marit Olanders

Det kanske allra sorgligaste med västerländsk amningspolitik är att den i så många år lyckats förlägga skulden för misslyckad amning hos mamman. Hon har inte haft tillräckligt med mjölk, inte tillräckligt "kraftig" mjölk, fel storlek eller form på bröstvårtorna eller brösten, eller hon har inte varit tillräckligt lycklig, moderlig eller motiverad.

Slutsatsen av denna föreställning är förstås att det är ofrånkomligt att mamman känner skuldkänslor - och att dessa känslor är berättigade. I maktlöshet upprepas frasen man ska inte känna skuldkänslor för att man inte kan amma - även av dem som direkt har bidragit till att ge mamman felaktig information, Stolliga råd, utebliven information t ex om barnets tag och uteblivet stöd (numera i rädsla för att utpekas som amningshetsare) är vanliga orsaker till att mammor helt felaktigt tror att de inte kan amma.

Ursprunget till denna föreställning är djupt kvinnofientlig. Den kommer ur det långvariga kärleksförhållandet mellan barnläkarna och barnmatsindustrin. Att skriva ut bröstmjölksersättning skapade en arbetsmarknad för barnläkarkåren och båda parter hade förstås intresse av att kvinnorna köpte de föregivet vetenskapliga produkterna i stället för att amma, något som snabbt förknippades med underklass. En ärbar kvinna gjorde som doktorn sa. Kanske blev hon ledsen över att inte vara en av dem som "kunde" amma. Då kunde han stryka henne faderligt över handen och säga:
Det är många som inte kan amma. Ha inga skuldkänslor för det.