Så blev jag en långtidsammare

- så blev (även) mitt föräldraskap kontroversiellt

av Åsa Bodérus

När jag var gravid bestämde jag mig tidigt för att jag skulle amma länge, som min mamma – jag skulle amma ett år.
Sagt och gjort. Vi helammade, enligt rekommendationerna, till halvårsdagen och sedan introducerade vi fast föda i barnets takt. Samtidigt ammade jag fritt, också det enligt rekommendationer som jag läste lite varstans. Barnet fick i sin egen takt vänja sig vid smaker och konsistenser utan att vi pressade på. Att han hela tiden ammade gjorde att vi kunde vara lugna över att han fick i sig den näring han behövde. Han var inte särskilt intresserad av att äta stora mängder men smakade allt och ammade däremellan glatt vidare och växte som han skulle.

Så kom då ettårsdagen och min son låg fortfarande vid bröstet, nynnade och drack, nöjd och belåten som aldrig förr med att gosa in sig under min stora tröja. Det var då jag på allvar fick omvärdera min syn på amningen - vid mötet med min nöjda son och i mötet med hur andra mammor gjorde eller gjort med sina barn i samma ålder. Vi var inte längre ett par av några få utan ofta de enda som ammade.
Antalet ammande bland jämnåriga till sonen hade minskat drastiskt ända sedan halvårsåldern - men då hade jag varit fast i mitt beslut att amma till ettårsdagen. Jag hade inte haft en tanke på att barn inte slutade vilja amma när de kom upp i den här åldern. Eller hade jag det?

Två gånger hade jag faktiskt kommit i kontakt med fenomenet som kallas långtidsamning men båda gångerna hade jag slagit det ifrån mig utan att reflektera över det mer aktivt. Jag hade tänkt att det var ju lite obehagligt, det måste bero på någon otrygghet – att barnet inte växte upp och utvecklades som det skulle utan hölls bundet till mamman som en bebis.

Vad ville jag med min ettåring? Ville jag förklena honom och hindra honom från att växa upp? Nej, naturligtvis inte. Ville jag stänga sätta på mig en snäv tröja och vägra honom en stor källa till trygghet och glädje, benhårt och oberoende av förtvivlade skrik och gråt?
Det sistnämnda var vad många ansåg nödvändigt. Att ”avvänja” barnet. Men vänja av från vad?

Jag gjorde som jag brukar göra när omgivningen säger åt mig vad jag måste eller vad ”man ska” göra, jag höll för öronen och såg på saken utifrån mig själv och sökte saklig/objektiv information och det jag kommit att luta mig mot alltsedan dess är framförallt (förutom min intuition) att en antropologisk studie visat att människor som djurart är anpassade för en diperiod på 2-7 år (tänk bara på hur länge vi har mjölktänder!) och att WHOs rekommendation är en amningslängd på minst två år. Minst två och detta baserat på studier av populationer i alla slags länder så det är inte främst riktat mot u-landsbefolkningen.

När tvåårsdagen kom hade jag inte längre en tanke på att det skulle vara dags att sluta amma. Min son är nu tre år och fortfarande kurar han ihop sig i mitt knä för att få mammamjölk och koppla av. Han kan somna var som helst på det här sättet och han har som alla barn i sin ålder många starka åsikter och önskemål som går i tvärs mot vad jag och hans pappa säger, då är det guld värt att kunna finna lugnet åter på det här sättet.
När han är förkyld och har dålig aptit vill han ändå alltid ha mammamjölken, en barnläkare sa till oss att ”modersmjölk är det bästa livsmedel som finns, så länge båda vill kan man inte amma för länge”.
I hela sitt liv har min son inte haft feber mer än två gånger, han är sällan förkyld trots att han går i förskola och han har aldrig haft någon allvarligare sjukdom eller infektion. Jag tror att det till stor del är amningens förtjänst.

Om jag hade haft för vana att göra som alla andra eller varit rädd för att avvika från det normala hade min son gått miste om något av det han gillar allra bäst och som ger så mycket för både hans hälsa och välbefinnande. Någonstans här i amningsbloggen läste jag en jämförelse mellan att amma och att sticka av från mängden genom att vara punkare och det fastnade. Jag är också van vid att skilja ut mig från mängden med åsikter och ställningstaganden, i andra sammanhang, men jag hade aldrig trott att att skaffa barn vid trettio års ålder och fatta de beslut som var bäst för mitt barn skulle vara på något vis kontroversiellt. Genom att dela med mig av bakgrunden till varför jag sitter och ammar ett ”så stort barn” och genom att göra det otvunget bland folk hoppas jag att det ska bli mindre främmande för andra som sitter där med sin ettåring som ”inte slutat än” att helt enkelt fortsätta så länge det känns bra. Att det ska bli det normala.