En del tror att amningen hindrar pappans och det lilla barnets relation, men så är det inte nödvändigtvis. Det visar den här berättelsen:
Häromdagen var lilltösa med sin pappa och lekte/mös/busade. Hon är glad och gråter inte. Men helt plötsligt hör jag hur han ropar på mig.
- Hon är hungrig. Hon gjorde sån där munrörelse
Och mycket riktigt, det var hon lilltösan. Mycket hungrig! Sen somnade hon gott i famnen.
Tänk vilken under pappa lilltösa har som ser att hon är hungrig på en gång!
Tack för att vi fick ha den med på Amningsbloggen!
Jag fick lära mig att en av de viktigaste faktorerna för en lyckad amning är pappan. Jag bad min man läsa på mycket om amning och jag kan säga att det hade aldrig funkat utan hans stöd!
SvaraRaderaJag blev förlöst med akut kejsarsnitt, var tvungen att ge min son ersättning då han gick ner för mycket på BB samt hade lågt glukosvärde. Jag var övertygad om att jag inte skulle få igång amningen och jag kände mig fullkomligt misslyckad. På BB sa de bara när jag bad om hjälp att det viktigaste var att han fick sin ersättning. Som tur var var min man då påläst (och inte hormonpåverkad) så han lugnade mig, sa att vi försöker amma innan han får ersättning och så pumpar du medan jag ger honom ersättningen (på kopp för att inte kompromissa med sugreflexen). Dessutom strök han mig över axlarna och talade lugnt till mig när jag försökte amma. Efter en vecka var amningen i full gång och vi använde ingen mer ersättning.
Jag förlöste första barnet på Ekenäs BB i Finland som är nu nedlagd http://bb.uplink.fi/.
SvaraRaderaDär var alla barnmorskor och barnsköterskor utbildade till att hjälpa till med amningen. Vårt första barn föddes med för kort tunghäfta och det fattade vi först efter några dagar (vi var 6 dagar på BB eftersom det kändes bra att vara säker i allt när vi åkte hem) och blodiga bröstvårtor. Ingen erbjöd ersättning, däremot massor med hjälp och stöd. Efter att tunghäftan blev klippt, började amningen funka på ett annat sätt. Men största stödet var min man som hela tiden pratade med barnmorskorna och hjälpte sen mig som var totalt påverkad av hormoner och kunde inte riktigt tänka i klara banor. När vi lämnade Ekenäs, var han redan så kunnig att jag visste att jag har hjälp hemma! Jag lärde mig så klart också allt möjligt om amning men hans stöd var det viktigaste under barnets första månader! Det behövs mera sådana pappor!!!
Härligt att höra om era barns amningsvänliga pappor. Hejja hejja!
SvaraRaderaMin dotters far är tyvärr helt hopplös. Vi bor inte tillsammans, men han hälsar på flera gånger i veckan. När jag sagt vid flertalet tillfällen då han hållit i henne, att hon är hungrig. Så säger han emot mig, och påstår att hon inte alls vill amma för hon skriker ju inte.... Suck. Jag har försökt förklara om tidiga signaler för honom. Men det är helt och hållet som att tala för döva öron. Jag blir så ledsen. Oftast slutar det med att han vägrar ge henne till mig, och hon får inte amma förens hon gallskriker i hans famn. Det skär i hjärtat på mig, då jag ALDRIG någonsin under några som helst omständigheter egentligen anser att det är okej.
SvaraRadera