Av Eva-Lotta Funkquist
Jag hörde ett samtal på P1. En kvinna beskrev att hon hade ett starkt behova av något som hon kallade för "att komma ut som kvinna". Hon samlade några vänner för att samtala kring detta och då replikerade en väninna.
"O nej, då kommer ingen att tycka om dig"
Hon förklarade sig. Allt kvinnor gör mäts mot vad män gör. Kvinnor som ger sig på särpräglade kvinnoaktiviteter blir inte omtyckta. Att ägna sig åt något som inte kan mätas mot manlig aktivitet skapar motvilja.
Och jag undrar, är det så?
Ofta är det nog så. Själva behovet "att komma ut som kvinna" uttrycker väl ungefär att det var så, i den situationen. Att hon kände ett behov av att erkänna och manifestera att hon faktiskt inte är en man eller värre, en sämre kopia av en man. Att hon är något "eget", som inte måste mätas mot det som män anses representera och att hon faktiskt inte skämdes över detta, trots att det anses suspekt att känna så.
SvaraRadera