Alla har ett förhållande till amning

Av Leila ben Larbi

Jag har tillbringat några dagar på konferens med politiker. Det var i ett sammanhang som inte alls hade med amning att göra egentligen. Mycket siffror, tabeller, budgetinformation, strategier och kvalitestredovisningar. Kostymer, slipsar, laptops och andra för den sortens tillställningar typiska attribut förekom flitigt.

På kvällen efter en god trerätters så är det mingel, som sig bör och jag kan ju aldrig låta bli, på nåt sätt lyckas jag alltid utan att jag egentligen vet hur det gått till föra in samtalet på amning och Amningshjälpen.

I princip alltid sker samma sak. Dessa vita medelålders slipsklädda herrar (jag beskriver dem inte så för att förlöjliga dem, det är mycket kloka män som jag respekterar på många sätt men jag vill liksom beskriva dem så att ni kan se dem framför er) När man säger att man är hjälpmamma så börjar de skrocka lite, blicken irrar lite i brösthöjd på mig... De vanliga skämten kommer:... ”eh, det är ett uppdrag som suger va..?” Sen kommer alltid nån beskrivning om något de sett eller hört om någon som ammat hur länge som helst och så förfasar de sig lite över det. Sen kommer den obligatoriska frågan: Vad gör en hjälpmamma då?

Då berättar jag mer om mitt uppdrag (det heter ju så i den politiska världen) i föreningen och då händer något. Männen börjar lyssna. Man ser hur det jobbar i minnesbanken i deras huvuden. De minns när barnen var små, eller saker de hört sina föräldrar berätta om deras egen barndom. Plötsligt sitter man och pratar om amning på ett seriöst sätt med dessa män, stöttar dem i val de gjorde, eller förklarar hur det ena eller andra fungerar. Flikar in lite om att amma större barn vilket väcker tankar men inte konstiga sådana.

Någon berättar om en finare middag (gissningsvis sent -60tal) där damen i sällskapet höll på att trappa ner amningen och ju senare kvällen blev desto svårare hade hon att få plats i den fina klänningen. Detta löstes med att hennes kavaljer, som jag förutsätter också var hennes make, hade hjälpt henne att lätta på trycket i en undanskymd vrå i lokalen. Han hade meddelat efteråt att det inte smakat särskilt gott och han hade spottat ut efter hand. (Tanken att ta dit det lilla barnet en stund eller att handmjölka fanns visst inte...)

Det är nog det jag tycker bäst om med att vara engagerad i amningshjälpen, att se just detta. Att se förändringen i attityd hos människor som tidigare inte tänkt på amning som en viktig fråga, som en politiskt fråga och som en fråga som berör så många så länge. Jag vet att varje sånt samtal gör skillnad. Det känns gott.