Av Eva-Lotta Funkquist
La Leche League grundades i Illinois i USA 1956 av sju kvinnor som själva hade ammat sina barn: Mary Ann Cahill, Edwina Froehlich, Mary Ann Kerwin, Viola Lennon, och Betty Wagner. Motivationen till att grunda organisationen kom sig av att de insåg att många kvionnor inte "kunde" amma p.g.a. vilseledande rådgivning och kulturella förväntningar. Amningsförekomsten hade rasat under några decennier och initieringen av amning bland spädbarn var vid föreningens tillkomst så låg som 20%. Gruppen ville ge även andra kvinnor chansen att amma sina barn.
När föreningen skulle annonsera om sina möten i lokala medier stötte de på problem. Orden breastfed och breastfeeding ansågs stötande, därav valet av namn på spanska.
Här är källan.
På samma sida kan man läsa följande:
SvaraRaderaOne study of LLLI's philosophies and practices suggested a series of paradoxes: while promoting a sense of maternal competence, resistance to authority and the reclamation of their bodies, LLLI also promotes a conception of what it is to be a "good mother" that is biologically deterministic and socially prescribed.[14] In an article that focuses on similar themes, Hanna Rosin notes that while La Leche League originally developed in part in reaction against the notion of the medical mother measuring out doctor's office chemicals for her baby, the contemporary LLLI uses a continual diatribe of medical testimony to push women toward their definition of "good motherhood." She suggests that LLLI and other pro-breastfeeding individuals/organizations paint mothers who do not breastfeed as cold and/or unresponsive to their children's needs. She cites studies that, she argues, suggest that breastfeeding, while nutritionally useful to children, is not so absolutely essential to children's well-being that it makes sense to demonize mothers who do not breastfeed.
/Andrea Nord
Ja Andrea, det är ju just det här som är så fantastiskt med Wikepedia!
SvaraRaderaAndrea det du skriver är ett bekymmer.
SvaraRaderaOch jag kan berätta att när Amningshjälpen i Sverige bildades, så kunde de hjälpmammor som kom till här inte platsa i LLLI. LLLI krävde nämligen att amningsrådgivarna skulle vara hemmafruar. Det varken kunde eller ville majoriteten av de amningsintresserade i Sverige, varken då eller nu. Men nu har LLLI också lukrat upp de kraven.
Att definiera den goda modern är väl generellt dumt, även om det finns föräldrar som inte duger. Men det har inte med förmåga att amma att göra, eller val att arbeta eller inte eller en hel massa andra saker som det moraliseras kring, utan i princip bara med ens förmåga att aggera kärleksfullt, lyhört och med respekt.
Den amerikanska amningsrörelsen har inte det samröre med feminismen, som dess nordiska systerrörelser har. Strukturen på föreningarna skiljer sig en del åt. Ammehjelpen och Amningshjälpen tar avstånd från moraliserande och åsikter om moderskap. I Norden har amningsorganisationerna heller aldrig sett en motsättning mellan amning och yrkesarbete, tvärt om har amningsförekomsen ökat i takt med att kvinnorna tagit plats på arbetsmarknaden. Inte heller föräldraledighetens längd hänger ihop med ökningen av amningsförekomst.
SvaraRaderaNär den första nyfeministiska gruppen bildades i Norge 1970 kom flera av medlemmarna från Ammehjelpen, där de hade fått vana av föreningsarbete och visste hur viktigt det var med självtillit och stöd. Så hör skriver Elisabet Helsing, som var framträdande i bägge:
"Fra et feministisk synspunkt sett er det ikke noe spörsmål om amming eller ikke. Vi har ikke noe alternativ till svangerskapet [graviditeten], og vi har ikke noe (fullgodt) alternativ til ammingen. Den feministiske kampsak består i å gjöre ammingen like mulig för alle kvinner, både praktisk og fysiologisk. Hva den individuelle kvinne så faktisk gjör, må naturnödvendig bli en privatsak."