Carlos Rojas är aktuell med ännu en debattartikel om jämställdhet och föräldraskap. Rubriken denna gång är ”Skärp er barnmorskor – stenåldern är över”.
Bilden blir väldigt förenklad. Behandlas verkligen pappor som andra klassens föräldrar än idag? Om barnen blir sjuka ringer skola och dagis alltid i första hand till min man som jobbar närmare än jag. De väljer inte mig för bara att jag är mamma. Samhället har förändrats och på föräldramöten kommer det lika många mammor som pappor.
När unga män förespråkar ett jämställt föräldraskap vill de få mer uppmärksamhet som blivande föräldrar och gärna mata spädbarnet med flaska. Det är positivt att pappor aktivt vill ta större plats i sina barns liv. Men jag har hittills aldrig läst en arg insändare av en ung man som kräver att få vabba oftare när barnen är sjuka, även om han då måste ställa in viktiga möten. Barndomen är lång medan graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden trots allt är försvinnande korta.
Det är lätt för Carlos Rojas som man att kräva uppmärksamhet under graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden. Pappan har en viktig roll som ”birth partner”, som stöd, trygghet och coach under födseln. Men till syvende och sist är det mamman som måste föda fram barnet. Det verkar vara lätt att glömma. Så länge mamman är den som är gravid och föder är det inget konstigt att mödravården fokuserar främst på hennes hälsa, och prioriterar mer tid till hennes frågor och oro inför födseln. Graviditet, förlossning och amning är några få saker i föräldraskapet som inte är rättvist fördelade hur gärna pappan än skulle vilja dela det lika. Kanske borde en feministisk man också kunna stå tillbaka lite under den korta tiden i livet utan att känna sig hotad i sin föräldraroll?
Att vara en jämställd förälder handlar om något mer grundläggande än att kräva millimeterrättvisa på detaljnivå. Det är att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan. Jämställdhetsdiskussionen stannar ofta vid pappaledighet och bilden av det ensamma spädbarnet som ska delas liksom mitt i tu i rättvisa tårtbitar och matas med flaska varannan gång. Men i en större familj med flera syskon behöver man inte konstruera nya arbetsuppgifter för att dela ansvaret för barnen.
Jag kan fundera över för vems skull vissa krav höjs. Jämställdhet handlar också om makt. Vem tjänar t.ex. på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning, och särskilt exklusiv amning, har många positiva effekter för både mamman och barnet - som t.ex. att minska risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet och minska risken för plötslig spädbarnsdöd. En fungerande helamning kan också vara en frihet. Att alltid ha mat och tröst nära till hands, slippa tänka på mängder och tider, flaskor och uppvärmning. Dessutom är amning det ekologiskt hållbara alternativet. Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?
Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: ”Varför ge flaska överhuvudtaget?”. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: ”Barnet ska vara med sin mamma hela tiden”.
Det är alltid upp till föräldrarna att avgöra vad som passar dem bäst. Barnmorskans bör bara informera sakligt om olika alternativ. Men problemet är att det inte finns någon före- och eftergräns när nappflaska inte längre riskerar att störa amningen. Vissa barn klarar att växla mellan de två skilda sugteknikerna bättre, medan andra klarar det sämre. Nappflaska kan försämra sugtekniken, påverka taget om bröstet så att amningen blir smärtsam samt orsaka amningsvägran oavsett barnets ålder. Till och med användning av de nya flaskor som tillverkarna marknadsför som kompatibla med amning, har redan resulterat i ett antal samtal till Amningshjälpen där barnen visar tydliga tecken på tuttförvirring. Det är långt ifrån ovanligt att välling i nappflaska snabbt konkurrerar ut amningen även när barnet är över 6 månader. Man vet aldrig på förhand hur flaska kommer att påverka amningen för ett enskilt barn, och föräldrarna måste själva ta ställning och väga för och nackdelar för dem personligen.
Det är hög tid att sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten. Det är en modern myt att flaskmatning skulle vara en mirakelkur för ett jämställt föräldraskap. Statistiskt sett har det visat sig att ju högre utbildning mamman har, desto längre tid ammar hon. När kvinnor har högre status i samhället vågar de ta för sig mer och amma i den utsträckning hon själv trivs med. Det har också visat sig att ju mer pappan är pappaledig, desto längre ammar mamman!
Pappan är den viktigaste amningsstödjaren - pappans inställning till amning är den enskilda faktor som påverkar mammans amning allra mest! Är pappan positiv till amning så ammar mamman mer, är pappan negativ till amning så kommer mamman inte att amma. Det här är en patriarkal struktur som den nya påstått moderna och jämställda generationen unga män väljer att blunda för. Mannen verkar än idag ha stort inflytande över kvinnans kropp och amning - att aktivt motarbeta amning och kräva flaskmatning för pappans skull kan jag omöjligen se som något i grunden feministiskt. Jag ser det inte som jämställt när kvinnor som egentligen önskar helamma avstår från det för att tillgodose mannens önskemål.
Även under de korta månader då barnet helammas blir det många timmar kvar av dygnet för pappan och barnet att vara nära och knyta an. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet när mamman är nyförlöst för att ge sin partner ork och tid att etablera en fungerande amning. En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma.
Men för pappan kvarstår fler alternativ än enbart markservice kontra flaskmatning. Det finns så många andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i bärsele eller sjal, sova med sitt barn, spädbarnsmassage, babysim, ramsor och sånger - att vara närvarande och umgås med sitt barn kräver faktiskt ingen nappflaska i näven.
Mycket bra skrivet!
SvaraRaderaSå bra skrivet Cecilia. :vågen:
SvaraRadera/Jenny
Så bra!!
SvaraRaderaInstämmer helt.
SvaraRaderaHell yeah!
SvaraRaderaJag skulle gärna vilja att Carlos Rojas svarade på det här...
SvaraRaderaTack Cecilia! Bra skrivet. Vi pratade om det här hemma senast igår, att om man som pappa inte kan komma på nåt annat sätt att knyta an till sitt barn än genom att mata kanske man behöver fundera ett varv till, så kommer man säkert på nåt.
SvaraRaderaJag håller med!
SvaraRaderaJa Cecilia, BRA. Och viktigast tror jag är din fråga: för vems skull höjs kraven? Är det för att brösten ska kunna fortsätta att vara sexualiserade?, är det för att kvinnorna ska tvingas springa ännu fortare i ekorrhjulet?, är det för att barnen inte ska klemas med? Och på något konstigt sätt känns det som vi återigen är tysta och snälla och ger efter för kraven. När vi äntligen har lyckats rucka lite på strikta amningsrutiner skapade i en patriarkal struktur då kommer nya anpassningskrav och nästan inga motröster höjs. Jo faktiskt tyckte jag att Mona Sahlin gjorde det lite då Ohly förde fram liknande tankegångar.
SvaraRaderaMen... Det som de här papporna säger är ju att DE SJÄLVA upplevt att vården behandlat dem som andra klassens föräldrar - varför då ifrågasätta det, Cecilia, som du gör i inledningen? Alla äger väl rätten till sin egen upplevelse?
SvaraRaderaExemplet med amningen, som de tog upp, läste jag bara som ett av flera exempel på hur de blivit dåligt bemötta i vården. I detta exempel skrev de dessutom att föräldrarna ville mata båda två - det kan jag inte förstå hur du (och ni andra som kommenterat här) kan få till att pappan bestämmer över amningen/matningen. Det tror jag är en tolkning, färgad genom era "amningsglasögon"... Jag som inte har några amningsglasögon läste det på ett helt annat sätt: som ett gemensamt beslut som båda föräldrarna var delaktiga i.
Lina, när du nu nämner det själv så har jag länge undrat vad du har för glasögon?
SvaraRaderaLäs det här också:
SvaraRaderahttp://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jamstalldheten-borjar-i-forlossningsrummet_6082365.svd
Marit: vad menar du med det???
SvaraRaderaJag minns att jag en gång på den här bloggen blev anklagad för att vara utsänd av barnmatsindustrin - är det nåt sånt du insinuerar???
Ur artikeln jag länkade till:
SvaraRadera"Men män som är rädda, känner sig utestängda eller som får signaler från personalen att de inte är viktiga ger förstås sämre stöd och får en sämre start i sitt föräldraskap än de som åtminstone slipper vara törstiga. Att män kan vara förlossningsrädda eller må psykiskt dåligt handlar inte om bristande mogenhet. Det handlar om att de är lika mycket människor som mammorna och befinner sig i en lika känslig livsfas. Men tyvärr råder den förlegade synen på pappor inte bara på sjukhusens kvinnokliniker.
En ny svensk studie visar att den också är i högsta grad förhärskande på Sveriges barnavårdcentraler. Sjuksköterskorna där ansåg till exempel i mycket låg grad att pappor har samma förmåga till föräldraskap som mammor."
Det handlar inte om att de födande kvinnorna ska få mindre stöd och fokus, utan om att ha ett humanistiskt perspektiv där man inser att förlossningen är en lika stor upplevelse för pappan och att han kan vara lika förlossningsrädd som mamman. Och hur det påverkar hela familjen.
Varför så misstänksam? Du påstår att en rad människor har "amningsglasögon". Då är min fråga: Vad har du själv för glasögon?
SvaraRaderaMen det är ju också så som i artikeln du länkade till. Den är f ö skriven av en f d medlem i Amningshjälpen och Amningsnytts redaktion.
SvaraRaderaJag menar att det är inte bara under förlossningen, utan under senare delen av föräldraskapet också, skulle jag också säga...
SvaraRaderaOch Marit; om jag skulle kalla mina glasögon för något så är det genusglasögon...
Lina - menar du att de andra som har skrivit inte har genusglasögon?
SvaraRaderaMarit: Jag försökte göra ett inlägg i en diskussion om ämnet, i det här fallet jämställdhet och föräldraskap, och du vänder det till att handla om mig som person. Såhär är det ofta på denna blogg - att man kommenteras som person och inte bemöts i det man skrivit. Varför??
SvaraRaderaJag har ingen lust att diskutera mig själv mer här!!!
Håll dig till ämnet, annars svarar jag inte mer nu.
Lina, jag håller jag med dig om att det finns ett jättestort problem med att patienter inte respekteras i vården! Vi som jobbar inom vården och inte har så lätt att falla in i de upprättade leden vet att det är så och att problemet är enormt. Kanske också män reagerar starkare på detta då de är mer vana vid att bli behandlade med respekt än kvinnor. Jag såg ett program om en man som bytt kön och den strörsta skillnad han upplevde i att leva som kvinna var att i vardagen fick han så mycket mindre respekt.
SvaraRaderaMen då det gäller amningen blir debatten skev för det ämnet har den patriarkala hierarkiska vården ofta prioriterat bort och undersköterskor och barnmorskor ger dåliga råd!! OCh så tolkas det av patienterna som att det var amningen de inte trivdes med fast de från början haft en önska om att amma! Man slår liksom på fel påse.
Lina - att man har ett amningsperspektiv utesluter inte att man har ett genusperspektiv.
SvaraRaderaMen Lina (är jag puckad nu?), det var väl du som tog upp glasögonfrågan först? Om det är en känslig fråga som du inte vill ha så varför tog du i så fall upp den. Det är klart att vi har amningsglasögon på oss. Vi tycker ju att det är en viktig fråga. Och genusglasögon har både jag och Marit. Nej, vi tror inte att du är utsänd av barnmatsindustrin. Vi är sedan många år väl förtrogna med deras ton.
SvaraRaderaLina, jag svara gärna på de frågor du ställt i Amningsbloggen. :) Men eftersom det blir rätt långt så lägger jag det här istället.
SvaraRaderahttp://cicci-cecilia.blogspot.com/2011/04/ett-fortydligande.html
Marit: Det har jag aldrig yttrat ett ord om.
SvaraRaderaEva-Lotta: Någon, minns ej vem nu och orkar inte kolla upp det, trodde en gång att jag var utsänd av barnmatsindustrin när jag skrev en kritisk kommentar till något på Amningsbloggen.
Och nej, det är ingen känslig fråga för mig, jag blir bara så trött på att det är så svårt att hålla sig till ämnet och inte gå in på personliga saker!
Att jag skrev att Cecilia tolkade artikeln (av Rojas, mfl.) genom sina amningsglasögon var för att jag själv inte funderade så mycket över vad de skrev om just amning, när jag läste artikeln, utan såg det som ett av flera exempel de lyfte fram för att få fram sin poäng. Det vill säga: för mig handlade artikeln inte specifikt om amning, utan om pappornas rätt att bli medmänskligt bemötta i vården. Jag tyckte därför att Cecilia vred till det väl mycket och drog väldigt stora växlar på det lilla de skrev om amning - för att hon har sina amningsglasögon på och funderar mycket över såna frågor.
Jag tyckte det blev väldigt överdrivet när man utifrån Rojas med fleras artikel började jaga upp sig över att mammorna och amningen skulle bli lidande för att papporna ställer krav på att inte bli bortglömda, bortviftade eller dåligt bemötta!!
Nej, amningen lyfte jag fram här mest för att det är Amningsbloggen. Det är bara ett av flera inslag i texten. Och för att Rojas så ofta tidigare i texter varit inne på det, och även var med på Mångkulturellt centrum där vi båda deltog i ett seminarium om amning. Jag tycker att han verkar ganska rar och trevlig och har goda avsikter. Men lite naiv kanske, eller tänker lite fel ibland,om jag får vara så frispråkig. Den här texten ger utryck för lite orealistiska förväntningar. Dåligt bemött ska ingen behöva bli! Eller bortviftad. Men mödrahälsovården bör prioritera den gravidas hälsa och det finns ingen orsak att ge flaska för att pappor inte ska känna sig bortglömda.
SvaraRaderaOch som sagt, Rojas mfl skriver ju själv "De flesta och det mesta vi fått genom vården har varit fantastiskt. Respektfullt och kunnigt, grundat och finkänsligt."
Fast jag har skrivit en hel del om mödravård och förlossning också väl? Och om att vara en jämställd förälder långt efter späbdarnstiden!
SvaraRaderaCecilia, bra skrivet!
SvaraRaderaJag tror som Heidi skriver att män, oavsett hur goda avsikter och hur jämställda de än försöker vara, är vana vid mer uppmärksamhet och respekt och därför har lättare att uppfatta sig som bortglömda när fokus ligger mindre på dem.
SvaraRaderaJag säger inte att avfärdande av blivande/nyblivna pappor inte existerar, jag tror det finns sånt bemötande kvar på sina ställen. Men det finns gott om studier i olika miljöer som visat på att när kvinnor tar ca 50% av tiden i samtal, möten osv. så uppfattas det av BÅDE männen och kvinnorna som att de tagit ca 75%. Det här handlar om hur vi automatiskt uppfattar fördelningen. Vi människor är helt enkelt inte genomrationella robotar som alltid uppfattar vår omvärld korrekt.
Självklart är den gravida eller födande kvinnan den som behöver mer uppmärksamhet (inte 100% men mer än 50%). Det tror jag alla kan hålla med om. Barnet växer i hennes kropp, det är hon som måste föda, hon som måste gå igenom kejsarsnittsoperationen rent fysiskt. Om hon sen vill amma är det hennes bröst, på hennes kropp, som är i fokus.
Och när då kvinnan får mer än 50% av uppmärksamheten, kanske kan man tänka sig att en pappa KÄNNER SIG jättebortglömd, att han uppfattar det som "egentligen" är kanske 25-30% som 5%?
En verkligt jämställd man i mina ögon är den som kan erkänna sig påverkad av denna bias, som kan se att hans automatiska uppfattning kanske inte representerar den faktiska fördelningen av uppmärksamhet.
Funderar ofta på hur attidyden och inte minst kunskapen kring amning hos gemene man hade sett ut om även män ammade.... Man kan i alla fall anta att det skulle bedrivas mer forskning och florera mindre fördomar.
SvaraRaderaMen kanske till slut kunde man skapa sig en stark självkänsla och strunta alla andra och göra det som känns bäst. Betrakta varann och själva som individer. Kan vara svårt men mycket lönsamt!
SvaraRaderaMedveten genusmänniska som ammade i 2 år med mannens stark stöd och glädje, utan att ens veta om det här "problemet"