Varför ammar människobarn så ofta?

Av Marit Olanders

När Melvin Konner och Carol Worthman räknade efter hur ofta barn hos jägare/samlare i södra Afrika ammades så fann de att barnen ammades flera gånger i timmen, och ett och ett halvtåringar ammade oftare än nyfödda. Det räknas som människans ursprungliga amningsmönster. Ser man till mjölkens sammasättning hos olika djurarter så ser man att människans mjölk hör till de mest kalorifattiga, med lågt innehåll av protein och relativt högt innehåll av kolhydrater. I andra änden av skalan finns mjölk från vattenlevande däggdjur, säl och val, med mycket näringstät mjölk, fet och med lågt innehåll av kolhydrater. Även kanin och mus har mycket mer näringstät mjölk.

Däggdjur kan delas in i olika grupper beroende på hur ungarna är beskaffade. Först finns det gruppen articiella arter, som föder många ungar som är omogna och ofta utan päls vid födseln men växer snabbt. Ungarna läggs i ett bo som mamman lämnar för att äta och så småningom leta föda åt ungarna. De har relativt få digivningar per dygn. Möss och kaniner hör till denna grupp.

Den andra gruppen är precociella arter. De föder få ungar åt gången, kanske bara en. Ungarna är mer mogna, kan se direkt vid födseln, lär sig snabbt känna igen sin mamma och följa med henne. Gräsätare som kon hör hit. De högre primaterna, bland annat människan, räknas som en specialgrupp bland de precociella. De har öppna ögon och päls/hår, kan visserligen inte gå från födseln men om de får möjlighet kan de hitta sin mammas bröstvårta och amma direkt efter födseln. Människor och apor (och t ex björnar i vinterdvala) räknas till de kontinuerliga digivarna.

Varför? Någonstans läser jag att det skulle bero på att människan är utvecklad för att leva i tropikerna där värmen gör att man måste dricka ofta. Men andra djur i tropikerna har inte nödvändigtvis lika täta digivningar. Och människobanr i kyligare delar av världen vill också amma ofta. Något som kännetecknar människan som djur är vår enastående förmåga att kommunicera. Inget annat djur har en så utvecklad förmåga till språk som människor. Nyfödda barn lär sig snabbt känna igen sina föräldrars utseende och röster och lukten på mammans mjölk. De kan också röra på armar och ben i takt när någon talar med dem och koncentrerat iaktta den som talar. De kan skicka signaler till omvärlden om att de vill till bröstet, ta bröstet och amma och få mjölk som svar.

Kommunikation sker med gester, ljud och kroppsrörelser. Vid fri amning ammas barnet på subtila signaler, som att röra på huvudet, gapa eller smacka med munnen. Skrik är ett sent tecken på hunger. Redan från födseln är vi multimodala och tar emot och sänder budskap på flera kanaler. Man kan se amningen - eller flaskmatningen - som en del i detta.

Kanske är människans mjölk så utspädd FÖR ATT barnet ska ha täta tillfällen att kommmunicera med sina vårdare.

Måste man amma lite och ofta? Absolut inte! Man måste ingenting. Funkar amningen och man trivs är ju allt som det ska vara. Men om man känner till de biologiska förutsättningarna för mjölkbildning och amning så kan man förhålla sig till det.