Av Tina Wiman
Klockan är 03.31. Hannah har ont i magen och vi överväger att åka in akut med henne. Problemet är att jag vill inte befinna mig någonstans i närheten av barnavdelningen här.
Nu hade man ju kunnat tro, och det trodde även jag till viss del före inatt, att det där handlar om jobbiga minnen av sjukhusvård, men det gör det inte. Det handlar om att jag vet precis vad som, till sisådär 70% sannolikhet kommer att hända. Någon klant till läkare kommer att uttala sig om att jag ”fortfarande” ammar Hannah och ha åsikter kring det. Jag har haft alldeles för många dåliga nära-doktorn-upplevelser för att tolerera sånt. Och nu har jag inte sovit på snart två dygn, så min allmäna trevlighetsnivå ligger på minus.
Jag kan höra mig själv svara något i stil med ”Hur ofta har du sex med din fru då? Eller vänta, var kom personliga val in i det här samtalet? Jag skiter i vad du tycker om amning. Du har fel men det är irrelevant. Att du är dåligt påläst på amning tänker inte jag klä skott för, Hannahs amning har aldrig och kommer aldrig att vara uppe till diskussion i det här rummet, så behåll dina personliga åsikter för dig själv. Jag kan med glädje ta fram en litteraturlista som ger dig en aktuell översikt i ämnet eftersom du uppenbarligen saknar all kunskap, men inte nu. Förutom i det fall du tänker be om ursäkt för att du precis har betett dig otroligt klantigt är ämnet från och med nu Hannahs MAGE, inget annat!” fast tusen gånger vassare. Och där hamnar jag i konflikt med mina inre principer, för jag tycker inte om att vara otrevlig och göra ner folk.
Ska det behöva vara såhär? Att det stora problemet med att söka vård INTE är att ens barn är sjukt, utan att man förväntar sig klara övertramp kring skötseln av samma barn??? *arg*
Jag var på bvc strax före sonens ettårsdag. Att han var liten i maten kopplade doktorn genast ihop med amningen. Ajbaja.. en ettåring behöver fem skrovmål om dagen. Själv kröp jag ihop till en boll och mumlade : javisst tant doktorn nu är det högtid att dra ned på amningen. På hemvägen grät ja en skvätt och tänkte att nu är det dax att gå in i garderoben (för sluta amma ville jag ju inte). Idag (ett halvår senare) hoppas jag kunna vara lite morskare och kanske säja nått i stil med : "Va ! sluta amma ??? varför då? Jag vill ju att han ska få det bästa ju... Det märks föresten att han är ovanligt intelligent också ...Du har väl läst de senaste rönen...?"
SvaraRaderaDet Hanna ovan skriver påminner mig om vistelsen på Astrid Lindsgrens barnsjukhus när min 5,5-åring var fyra veckor. Fyra VECKOR, inte månader och absolut inte år. Han var en bebis som ammade ofta, ofta, ofta, men korta stunder. Fem minuter var 20e minut var regel snarare än undantag. Det var ett stort problem och jag fick order om att dra ut på amningarna till var tredje timme och hans amningsmönster i kombination med att jag knappt kunde pumpa (med deras stenålderspump) gjorde att vissa sköterskor snabbt drog slutsatsen att jag inte hade någon mjölk. Vid amningsvägning hade han ofta inte ammat mer än 10-15-20 ml. Tillslut vägrade jag pumpa, eftersom jag visste att mjölken inte tar slut, även om produktionen kan minska när bebisen inte orkar amma helt. Sista dygnet på sjukhuset slapp vi sond och jag amningsvägde själv eftersom jag inte hade lust att vänta på en sköterska när Vidar ville amma NU! Vi fick kommentarer om att han ammade ALLDELES för lite och alldeles för ofta. Jag borde ju inse att jag inte har nån mjölk. När de räknade ihop dygnsmängden hade han ammat MER än vad bebisar av hans storlek behövde.
SvaraRaderaDet värsta är att det, enligt rykten, inte har blivit bättre heller de senaste fem åren. Jag undrar hur många amningsrelationer ALB-personaler har förstört. :(
Jag klarade mig tack vare att jag hade läst MYCKET om amning innan Vidar föddes både hos Amningshjälpen och på sjalbarn.se. Hade jag inte haft det i bakhuvudet och en massa skinn på näsan hade vi nog inte ammat mer än fyra veckor. Nu ammade vi i nio månader.
Förövrigt blev personalen på ALB jätteförvånade över att Vidar inte kunde suga på nappflaska, han visste inte hur man gjorde. Kommentaren då var typ "Va? Har han inte fått nappflaska?!". :/
När min pojke var 2 år och hade vinterkräksjukan ringde jag sjukvårdsupplysningen för att fråga om han kunde klara sig på bara bröstmjölk under några dagar. Usch, amma en 2-åring sa ssk som svarade, mer svar fick jag inte.
SvaraRaderaFick ett mycket bättre svar från Skorpan på Alltforforaldrar/amning.
Är jag naiv när jag tänker att man borde sammanställa sådana här berättelser av arga och kränkta föräldrar och visa för någon med inflytande? ...brukar säga att om det var männen som ammade tror jag inte okunskapen och ointresset för amning skulle vara så totalt som det faktiskt är idag. Tvärtom.
SvaraRaderaMåste dela med mig av en positiv upplevelse av sjukvårdsupplysningen när min då 1,5 åriga dotter hade kräksjuka. Hon frågade (!) om jag ammade, och sade att ja då är det bara att fortsätta, det är ju det bästa hon kan få! :-)
SvaraRaderaNär jag behövde stark kortisonsalva till mig själv var det dock inte lika roligt, 2,5 årssonen kunde jag trösta på annat sätt tyckte doktorn, men det är ju klart, det kan ju vara skönt att ha någon som diar... du kan få träffa vår psykolog om du vill... :-(
När jag var inne med ettochetthalvtåingen för koll pga av långvarig förkylning med ny feber och fick redogöra för näringsintaget: "Nej, hon äter inget hon ammar bara." "Men du ger henne väl dricka? Vatten?"
SvaraRadera"Ja", sa jag och tänkte att nu var jag snäll och stressade inte doktorn. Vatten ?! Jag helammade ju tösen med finfin mjölk, varför skulle hon ha vatten? Hon ammade så brösten sprutade och hade gjort så i nästan två veckor. Vatten fick hon väl i och för sig för att hon emellanåt ville ha samma som brosan, dvs en och annan isglass och merpaket. Skulle det liksom vara bättre än bröstmjölken?! Men jag lät doktorn tro dottern fick vatten så hon slapp oroa sig - min oro blev jag av med när strepotkokprovet visade negativt och lungorna lät fina!
Anonym, vilken förfärlig kommentar den sista du fick!
SvaraRaderaJag har varit tvungen att lägga på och ringa upp igen (med allt vad det innebär av telefonkö och knappande) för att den första som svarat hos 1177 låst sig så vid amningen (då var min dotter 21 månader) att det varit omöjligt att få dem att fokusera på och prata om det jag sökt dem för.
SvaraRaderaAnonym: Men vilket övertramp! Visst, att folk på stan fäller dumma kommentarer och att vårdpersonal låter sina fördomar skina igenom emellanåt, det är såklart inte ok, men den där kommentaren hade jag inet låtit läkaren komma undan ostraffat med.
Jag blev så paff, att jag blev mållös, tyvärr.
SvaraRaderaHar sedan reflekterat en hel del kring det som står kring amning på läkemedel, det måste ju vara baserat på antagandet att det gäller en mamma som helammar ett spädbarn. Där finns också mycket att göra, kunskap om läkemedels påverkan på större barn som delammar och äter mat.