Av Marit Olanders
Som ammande kvinna möter man ofta oförståelse om man säger något om sin amning som inte är odelat positivt. Att man har nattammat och är trött att barnet har för litet tag ibland som gör ont, svamp eller vad som helst.
Väldigt ofta får man som reaktion tillbaka:
- Men sluta amma då!
Det finns ofta mycket liten förståelse för att man vill fortsätta amma fast det inte är en dans på rosor jämt. Vad är det förresten?
När villaägaren klagar över att gräset ständigt behöver klippas denna regniga sommar - inte säger man "Men sälj huset och flytta till lägenhet!"
När frilansaren oroar sig över att inte få uppdrag och bonden oroar sig över att skörden regnar bort - inte föreslår man direkt att hon eller han ska avveckla företaget och söka anställning?
Villaägaren och företagarna skulle antagligen bli ledsna eller förolämpade av kommentarerna. Kanske sårar det ännu mer att andra har åsikter om hur man vårdar sitt barn och kanske är man här ännu mer utsatt för andras tyckanden. Karin (fingerat namn) berättade på Mirandas Have om hur hon gav efter för trycket från sin sambo och BVC och slutade amma - trots att hon inte ville själv och trots att BVC inte egentligen hade något negativt att säga om barnets utveckling. Men pojken var över ett år och hade den senaste tidne ökat vad BVc ansåg var för lite i vikt. Längdkurvan följde han däremot.
Det är helt normalt och förväntat att ammade barn är smalare än vad som visas på BVC:s kurvor. I själva verket är det viktkurvorna som ligger lite för högt. Karin försökte visa sin sambo länkar om det, men BVC-sköterskans och sambons mammas oro blev för stark. Trots att både Karin och hennes son helst hade velat fportsätta med amningen slutade hon amma.
- Jag var inte stark nog att stå emot. Jag skäms för det, berättade Karin.
- Varför ska det mest mysiga, kärleksfullaste och finaste vara dåligt/konstigt/otäckt i andras ögon?
Detta är ett ständigt återkommande problem känns det som. Jag ammar glatt min 14 månaders tös men när jag satt hemma hos mina föräldrar och påpekade att lillan har börjat bitas ibland så säger min far "Du kan ju sluta amma, hon är ju faktiskt över ett år nu". Jag kände mig så sårad och generad, att min egen pappa tyckte att jag ammat för länge fick mig att skämmas. Jag blir så arg när jag tänker på det nu, att jaq inte stod upp för vad jag tror är bäst för oss! Samtidigt kände jag hur inskränkt han var, hur han och min mamma blivit informerade på bvc när jag var liten att, 6 månaders helamning sedan delamning i ett år sedan slutar man. Allt annat var fel. Man ska inte tvingas att amma men man ska aldrig behöva känna att man inte kan fortsätta för andras syn på saken är en annan.
SvaraRaderaJag känner samma! Ammar min 13,5 månaders son men släkt och vänner har lääänge höjt på ögonbrynen över att jag "fortfarande" ammar. Det känns som om att efter 8-10 månader skall man ha slutat. Min egen mamma ammade min fullt i 4 månader och delvis i 5. Sen var jag "avvand" (jo, så står det i min babybok). Har hört sedan sonen var 6 månader från mina föräldrar att "pojken vill ha riktig mat". Åååh vad jag har varit trött på det många ggr. Men jag har fortsatt ändå och skiter fullständigt egentligen i vad det tycker. Ändå kan jag som Toffslan skriver ovan känna mig generad ibland när amningen kommer på tal med folk som jag vet tycker det är lite skumt eller konstigt att jag fortfarande ammar. Varför kan man inte bara få göra som man vill?! Jag höjer ju inte på ögonbrynen för de som "bara" ammar i 4,5,6,7,8...månader.
SvaraRaderaOh, jag känner också så väl igen mig. Jag ammar "fortfarande" vår son som är 16 månader snart och vi trivs så himla bra med det både han och jag. Jag kan inte tänka mig att sluta ännu och jag ser hur bra han mår av att få amma fritt men nu börjar den yttre pressen från de som tycker att det är konstigt att han ammar i den här åldern att kännas jobbig. Varför måste det vara så? Varför känner många sig så hotade av nåt så naturligt och positivt som amning?
SvaraRadera