Tidningen Efter Arbetet berättar historien om hur Ewa föddes och hamnade i Sverige. Hennes mamma var från Polen och hamnade i det tycka koncentrationslägret Ravensbruck. Ewas födelse blev tumultartad. Hennes mamma var undernärd och Ewa förlöstes med tång. Bara tre veckor senare befriades de ur Ravensbruck, som låg utanför Hamburg, och fördes till Malmö med de vita bussarna. På bilden håller en kvinna från Röda korset (?) Ewas mamma under armen och mamman, som vid tillfället bara vägde 39 kilo, bär själv Ewa i en filt som hon svept om sig som en bärsjal.
Ewa är en överlevare av stora mått. Jag kan inte tänka mig att de hade bröstmjölksersättning och uppvärmning och avlopp i Ravensbruck. Eftersom det vanliga var att döda gravida kvinnor fanns det sannolikt ingen annan som hade mjölk i brösten i närheten som kunde amma Ewa. Alltså måste mamman av allt att döma ha ammat Ewa själv.
I Sverige skildes mamma och dotter åt och det skulle ta tre år innan de kunde återförenas.
Va hemskt, varför skildes de åt?! Vilken ångest mamman måste haft...!!
SvaraRaderaMan undrar ju verkligen hur bra det var att separera mamman från barnet när de redan gått igenom så mycket. :-( Ledsamt, men ändå ett lyckligt slut.
SvaraRaderaEn verklig överlevnadshistoria! Det var nog inte många barn som föddes i koncentrationslägren, men det kan ju ha funnits andra mammor som nyss fått barn (som dött) eller långtidsammat och ännu hade mjölk i brösten. Om jag inte misstar mig så fördes fler människor till lägren kontinuerligt under kriget. Men förmodligen har mamman ammat henne själv.
SvaraRaderaMin mormor har berättat för mig att när hon fick sitt andra barn som 20-åring under fortsättningskriget i Finland hade de väldigt knappt med mat, men trots det så ammade hon sin egen son OCH en väninnas barn. Väninnan hade knappt med mjölken, hon hade så att babyn klarade sig under kvällen och natten men dagtid ammade mormor först sin egen son, lämnade honom och den äldsta sonen hemma med mamma eller syster och cyklade sen tio kilometer till väninnan och ammade hennes barn, sen hem tillbaka igen, fyra gånger om dagen tror jag det var. Men hon slutade sen när morfar kom hem från kriget och sa att hon får inte amma andras barn längre, hon var ju bara skinn och ben själv (vägde 45 kg). Vid det laget var väninnans barn lite större så de kunde börja ge annan mat.