"Vården blir bara bättre och bättre på att hjälpa och stödja ammande mammor" kunde man höra på Aktuellt i höstas. Vips var det en sanning som började dyka upp lite varstans - att i Sverige finns bra information och bra stöd åt kvinnor som vill amma.
Visst hade det varit enkelt för alla om det var så. Enkelt att amma och enkelt att klaga på amningshetsen om man inte ville, men kände sig tvingad.
Att vården blir allt bättre på att stödja ammande mammor är ett uttalande som är så verklighetsfrämmande att Aktuelltredaktionen borde skämmas och läsa på om research, till exempel:
- Inte sedan 2003 har ett BB kunnat utses som amningsvänligt.
- Inte sedan 1990-talet har BB-avdelningar generellt varit amningsvänliga. Redan under 2000-talets första år började BB-avdelningar plocka ner sina diplom om amningsvänlighet eftersom de märkte att de inte höll måttet, och brist på resurser och intresse stoppade fortsatt kvalitetssäkring i amningsfrågor.
- Skyddet för amning har blivit sämre sedan Socialstyrelsens Allmänna råd 1983:2, den svenska tillämpningen av WHO-koden, slutgiltigt gick i graven 2008.
- Många mor-barn-par utsätts för åtgärder som inte är i enlighet med evidens och beprövad erfarenhet:
- Vart fjärde barn tillmatas med bröstmjölksersättning på BB, trots att bara vart tionde barn skulle behöva det.
- Hur många mor-barn-par som utsätts för hands on-teknik där vårdpersonal grabbar tag i mammans bröst och barnets nacke och trycker ihop dem, är okänt men det är kränkande för mammor och skrämmande för barn och kan leda till amningssvårigheter.
- Många barn tillmatas med bröstmöjlksersättning om viktkurvan planar ut, trots att det inte behöver vara något fel och utan att man försöker åtgärda något i amningen.
- Många mammor tvingas ge upp amningen, inte för att de själva vill utan att de har fått så kassa råd.
Tyvärr stämmer detta in på vår upplevelse när vår första dotter föddes 2009.
SvaraRaderaNär lillasyster föddes 2011 var det ENORM skillnad (till det bättre) men fortfarande inte riktigt bra.
Jag kan inte förstå varför vårdpersonal, speciellt på BB, anser att ersättning är så himla fantastiskt? Underlättar det inte även för dem om mamman vill amma?
Knejs, kan du utveckla? Vad var skillnaden? Vad var det som inte var riktigt bra 2009 och vad var värre 2011? /Marit Olanders
SvaraRaderaNej, det är ett jätteproblem med kvinnor som tvingas flaskmata fast de vill amma och att inte vården kan ges individuellt. ag tar upp lite av det i min bok och har möten inbokat med fler BVC där jag även tänker ta upp detta.
SvaraRaderaMen, jag har en fråga till er som ni gärna får blogga om. En kompis till mig som ammar sin dotter har märkt att hon nästan blivit av med sin kattallergi. Det vore väl fantastiskt om amning kan bromsa alleriger hos den ammande mamman? Har ni hört eller läst något om detta?
Läs gärna mitt inlägg som jag nyss skrev om ämnet.
SvaraRaderahttp://dubbaj.blogspot.com/2011/12/amning.html
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNu tror jag inte att du läste Petras fråga. Jag blev också intresserad av huruvida amning kan bota eller pausa allergi och isf varför!
SvaraRaderaOk har tagit bort det. /Marit
SvaraRaderaTack för hjälpen och länken till WHOs kurvor. Efter att själv ha fyllt i den ser jag att min son har följt sin viktkurva finfint(enligt WHO). Hans längdkurva följer han inte lika strikt, men han är ändå fortfarande längre än genomsnittet.
SvaraRaderaDen senaste månaden har han gått upp 0,5kg och blivit 2 cm längre, men detta skulle ändå inte vara nog enligt BVC. Varför använder sig BVC av en annan kurva? Vad är dessa baserade på?
Jag tackar igen.
När yngste sonen föddes (juli 2011) ville BB-personalen tilläggsmata honom, trots att amningen kommit igång och trots att han knappt gick ned i vikt alls och var helnöjd. Han hade en så pass hög födslovikt (4180g) att de inte trodde min mjölk skulle räcka ändå. Tur det var mitt andra barn och att jag var påläst, annars hade de kanske lyckats störa ut vår amning där. Aktuellts uttalande känns jättemärkligt!
SvaraRaderaDebbie, tillväxtkurvorna osm används på svenska BVC grundar sig på barn födda i Sverige 1974 eller 1981 (det finns ett par olika). Gemensamt för dem är att de har ritats efter barn som till stor del inte har ammats. Uppmatningssättet påverkar tillväxten och WHO menar att amning är den norm mot vilka andra uppfödningssätt ska mätas. I Sverige finns dock en skepsis mot detta och inom barnhälsoivårdne vill man i första hand mäta efter svenska barn. Det är tråkigt kan jag tycka, eftersom ammade barn som växer helt normalt kan betraktas som för smala. Det finns också en oro för att övervikt inte upptäcks i tid med kurvor som ritats efter banr som inte ammts efter de första månaderna.
SvaraRadera/Marit Olanders
A.L, 4180 g har god marginal till 4500 g som är någon slags gräns för där man börjar fundera på tillmatning. (Men man kan också titta på symptom på lågt blodsocker eller mäta barnets blodsocker om man är orolig). Jag födde f ö ett barn som vägde 4380 g 1998 och ingen sa ett knyst om tillmatning.
SvaraRaderaJa det var alltså jagh osm skrev kommentaren här ovanför. /Marit Olanders
SvaraRaderaMarit:
SvaraRadera2009 hade jag en psykisk tuff förlossning (snedtände på lustgasen som de mer eller mindre tvingade mig att använda trots protester).
Jag fick upp min dotter på magen och jag upplevde att de lika snabbt lyfte iväg henne för mätning och vägning medan de sydde ett par stygn på mig.
Fick tillbaka snultran men sen var det dags för min egen dusch och när jag är klar där informeras jag om att min man inte får stanna kvar.
Jag grät mig igenom den natten (hon är född kl 23) och sköterskan som tittade till mig hade inte tid med att hjälpa mig med amningen.
Dagen efter hamnade jag på patient-hotell. Där var sköterskorna trevliga i tonen men väldigt burdusa - de grabbade tag i mitt bröst och mer eller mindre tryckte in det i snultrans mun. De klämde och tryckte och märkte inte hur illa jag tog vid mig. Hela bb-vistelsen slutade med att båda min bröstvårtor sprack (den ena hängde nästan lös).
Ingen lyssnade på oss utan de körde sitt eget race.
Inför andra förlossningen skrev jag att amningen var väldigt viktig och att vägning/mätning kunde vänta för jag ville ha henne hud mot hud en längre stund.
Vi fick en underbar barnmorske-studerande (vi var hennes sista förlossning på utbildningen). Hon frågade mig mycket och tog in hur vi mådde. Lillasyster kom upp på magen och började picka efter tutten. Här gjrodes det enda felet enligt mig, och det var att de då direkt lyfte fram henne till bröstvårtan. Hur som helst, sen ammades hon i två timmar non stop och först när hon släppte bröstet sa jag att det var ok att väga henne.
Första gången var allt nytt, jag var osäker och mådde inte alls bra känslomässigt efter förlossningen.
Andra gången var jag ju mer erfaren och visste vad jag ville och ATT man fick säga ifrån!
Men personalens attityd var för mig avgörande!!
2009 tog de bara tag i mina bröst utan att ens fråga, 2011 (annat BB) var det ingen som var i närheten av att göra något liknande!
Knejs, tack för att du delar med dig! Personalens attityd är otroligt viktig eftersom man som förälder är så öppen och sårbar i samband med att man föder barn. /Marit Olanders
SvaraRaderaKan dela med mig av några av de saker jag fått höra från vården (födde i oktober i år):
SvaraRadera”Det gör ont att amma. Så är det bara!” (sagt av undersköterska med förmyndaraktig röst på neonatalkliniken när jag berättat att det gjorde ont).
”Han måste sova i egen säng. Annars känner han lukten av dig och blir hungrig oftare och då orkar du inte med eftersom du inte får sova”. (vår distriktssköterska)
”En timme är alldeles för länge. Amma högst 15 minuter på varje bröst och ge ersättning om han fortfarande är hungrig. Annars orkar du inte eftersom du inte får sova… etc” (samma distriktssköterska igen)
”Det måste gå tid mellan matningstillfällena så att han hinner vila/ brösten hinner fyllas upp” (Samma distriktssköterska samt undersköterska på neonatal)
”Ge honom lite ersättning vid varje måltid. Ofta behövs det bara ett par dagar och sen är mjölken i kapp med hans behov” (en annan distriktssköterska)
Så det är inte helt upplyst därute på sjukhusen och vårdcentralerna. (Men jag har fått bra hjälp också)
Jag blir nästan rädd när jag läser detta. Ska själv föda mitt första barn runt februari och är mycket mer orolig för amningen än förlossningen. Just för att jag hört så många skräckhistorier om hur man som oerfaren mamma kan behandlas av stressad/okunnig/obetänksam BB-personal. Har du några bra råd på vad man ska säga till om - har redan planerat att skriva in i mitt förlossningsbrev att jag absolut inte vill ha någon handgriplig hjälp med amningen utan att åtminstone först tillfrågas. Jag vill verkligen våga säga ifrån men vet inte vad jag måste vara beredd på.
SvaraRaderaTack på förhand! /Monika