Amningens läkande kraft

Återgivet av Marit Olanders

De var mitt uppe i ett samtal, när Will hörde att det knackade på dörren.Annie reste sig med Peggy i famnen.
"Här", sa hon och räckte babyn till Will."Håll henne, medan jag går och öppnar."

Hon gick sin väg med raska steg utan att vända sig om. Hon hade ingen aning om huruvida hon gjorde rätt eller ej. Rent instinktivt ville hon låta Will få känna hur det var att hålla i ett varmt, levande barn.

Will satt alldeles överväldigad med det lilla barnet i famnen. Han kände sig spänd och förlägen. Babyn blåste en bubbla av saliv som sprack och rann längs hakan ner mot den tunna bomullsklänningen. Babyn var mjuk och luktade ovanligt gott, tänkte Will. Han började slappna av och babyn trutade med munnen och gav ifrån sig ett litet gurglande ljud och sedna knep den ihop med ögonen och började gråta.

Will såg sig oroligt om efter mrs Hartridge. Han vaggade den lilla flickan och kramade henne, men hon fortsatte att gråta. Han reste sig upp med henne i famnen och letade efter en nappflaska.

Mrs Hartridge öppnade dörren på baksidan och kom fram till honom. Hon tog Peggy i famnen och log.

"Jag vet nog vad det är du vill, älskling", sa hon medan hon satte sig i en solstol, knäppte upp sin blommiga blus och placerade ena bröstvårtan i Peggys mun.

Will var alldeles för chockad för att kunna vända bort blicken. Han kände att han borde blunda eller säga adjö och gå men han stod som fastvuxenoch snart hade han glömt sin förvirring och var helt fascinerad av babyns långsamt rytmiska sugande.Han iakttog de utsträckta små armarna med händerna som förnöjt knöt sig och öppnade sig, och hur kinderna färgades rosa.

När babyn fått vad den skulle ha, knäppte mrs Hartridge blusen och tittade på honom.

"Mister Tom står på framsidan av huset och väntar på dig."

Han tackade henne för lemonaden och sprang runt till mister Tom. Han satt i gräset med Sammy och stirrade på de långsmala rosakantade molnen i fjärren.

När de gick hemåt kände sig Will plötsligt lättare till mods. Tom hade haft rätt. Han skulle inte ha kunnat ge Trudy det hon behövde. Det var inte hans fel att hon hade dött.

Ur Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian, skriven 1981