Vi vill välja...

Av Eva-Lotta Funkquist

Jag lyssnade på en intervju med Cecilia Torudd på P1. Ni vet hon med seriestripparna från åttiotalet om Ensamma mamman och de två hopplösa tonårsdöttrarna. Cecilia sa (fritt återgivet ur mitt minne): "jag stör mig på en del föräldrar, de har perfekta barn, som får bra betyg och läser till läkare, och så tror föräldrarna att det beror på deras förträffliga föräldraskap. Men det gör det inte. Det beror ju bara på att de har så fantastiska barn."

Det här tror jag är ett tidstypiskt resonemang. Vi har i många år matats med att i stort sett varje litet dåligt beteende hos barn (eller vuxna) beror på en eller annan gen. Beteendeavvikelser sägs bero på medfödda avvikelser i hjärnan. Hur barnen blir sägs först och främst bero på gener, och har ingenting med socialt arv att göra. Och vänder man på detta: framgång beror på bra gener (om nu högskolestudier ska betraktas som framgång).

Jag har förundrats lite över reaktionerna på Felicia Feldts bok. Gång på gång får hon försvara sitt val att offentligt berätta om sin barndom. Spattiga journalister sitter i soffan och säger att: "det du skrivit är så hemskt att jag ens inte kan återge det här" (för då riskerar de att bli stämda antar jag). Jag tänker mig att det kanske beror på att Felicias resonemang inte är tidstypiskt. "Jag mår bra nu, säger Felicia, jag är trygg nu." Och man förstår att det har tagit många år av Felica vuxna liv för att komma dit. Hon berättar om en svår barndom som har satt spår, om sitt sociala arv och om upprepandetvånget som hon menar har följt i övergreppens spår.

Jag tror att Felicias icke tidstypiska resonemang gör oss nervösa. Det pockar på vårt ansvar för våra handlingar. Gener kan ju vara så extremt bekväma. För vem kan råför en nitlott i den dragningen? Vi vill så gärna välja allt i våra liv, sömnmetoder och bekvämlighet, men vi vill inte att våra val ska kunna ha några negativa konsekvenser som vi sen måste ta ansvar för...