Teamwork eller mjölkmaskin?

Av Marit Olanders

Mammans partner är hennes viktigaste amningsstödjare. Partnern har till stor del tagit över den roll som grannkvinnor, mamma, svärmor, systrar och svägerskor har haft i andra tider och kulturer.

Då och då får jag rådgivningssamtal från pappor, som har satt sig in i det här med amning och benar ut problem. När jag ställer följdfrågor bollar han dem vidare till sin kvinna. I par där mammans partner läser på om amning, sätter sig in i hur bra läge och tag ser ut, lär sig känna igen de tidiga amningssignalerna  har mammans partner en annan och mycket viktigare roll än den betjäntroll som pappor i krönikan "Victoria - akta dig för amningsmaffian" i Aftonbladet. (Samkönade par ignoreras f ö.) De är ett team som jobbar tillsammans.

Att teamwork är viktigt under förlossningen underströk kronprisessparets förlossningsläkare. "När ett par jobbar tillsammans i gemenskap och trygghet kan det bli så här bra", sa han. Och det verkar gälla för amningsperioden också. Forskning visar att nyblivna fäder vill ha mer information om amning, och att både de och deras kvinnor sätter stort värde på den nya gemensamma erfarenheten av att bli föräldrar. Att nyblivna fäder vill veta mer om vad som förväntas av dem vad gäller amning har Mats Berggren gästbloggat om här på Amningsbloggen.

Att bli pappa eller medmamma handlar om mycket mer än att hämta vattenglas och torka kräk, som krönikören i Aftonbladet föraktfullt uttrycker det. I stället handlar det om att tillsammans gå in i en ny fas i livet, en fas där kvinnan och det nyfödda barnet för en tid kommer i första hand. Vill mamman amma så underlättas det enormt om partnern kan stötta amningen, både känslomässigt och praktiskt.

I själva verket kan man förmoda att det är i de mest jämställda förhållandena som det ammas mest åtminstone om man använder uttaget av pappadagar som mätare. Enligt en svensk undersökning från 2010 ammades barn till pappor som tog ut pappaledighet längre än barn till pappor som inte tog ut föräldraledighet det första året. Tidigare forskning visar genomgående att det är välutbildade kvinnor, med hög position på arbetsmarknaden, som ammar mer och arbetslösa och hemmafruar ammar mindre. Det är förstås en mångfacetterad fråga men man kan i alla fall dra slutsatsen att amning inte är ett hinder för jämställdhet.

Skadar artiklar som den i Aftonbladet amningen? Kanske är det att tillmäta den sortens journalistik för stor betydelse. Men man kan i alla fall konstatera att det knappast är neutralt att likna ammade bröst vid "mjölkmaskinerna i skolmatsalen" och att prata om amning i termer av att "slänga fram bröstet minst åtta gånger per dygn".

Tar man Rebecca Weidmo Uvdell på orden och slänger fram brösten så blir det nog tokigt. Bäst är om bröstet får hänga fritt, om man inte har stora bröst och måste stödja dem lätt underifrån för att se sina egna bröstvårtor och kunna styra in barnet i rätt position. Så visst innehåller ord som mjölkmaskiner (egentligen en apparat som man mjölkar kor med) och slänger en negativ värdeladdning.

Artikelförfattaren sprider också föreställningen att amning är något som bör inträffa var tredje timme. Hon skriver minst var tredje timme, men det lilla ordet minst brukar falla bort och mågna förädlrar siktar på amnign var tredje timme. Då går man ifrån idén om fri amning, eftersom barn inte är så regelbundna och i de allra flesta fall vill till bröstet betydligt oftare. Rebecca Weidmo Uvdell är väl varken den första eller sista som säger att amning ska ske minst var tredje timme men det gör inte resonemanget mindre fel.