Mer amningsstöd åt folket!

Av Marit Olanders

Igår nämnde jag för en bekant att jag höll på att skriva en bok om amning, Amning i vardagen. Hon kommenterade:

- En sån bok hade jag behövt när mina barn var små.

Jag känner igen reaktionen så väl. Tänk om jag bara hade vetat det här när mitt barn var nyfött - då kanske amningen hade kunnat fungera.

Vad som egentligen hände med amningen för den enskilda kvinnan, hur den egentligen gick om intet, kan variera. Men de bär på samma gnagande sorg. Frågar man hittar man ofta en gemensam nämnare till att amningen inte har fungerat: Brist på kunskap och stöd från vårdens sida, ofta varvat med direkt skadliga ingripanden.

Ett sådant skadligt ingripande är att handgripligt trycka ihop barnet med mammans bröst. Det är kränkande för mamman, även om personalen först frågar mamman och hon ger sitt medgivande, och skrämmande för barnet. Det kan leda till strul vid bröstet, till att barnet har svårt att ta tag i lugn och ro. Dessutom är det inte särskilt pedagogiskt, eftersom mamman bara står passiv och inte blir ett dugg klokare på hur hon ska få barnet att ta tag när inte personalen är i närheten.

Nu verkar det som om personalen någonstans slutat att själv trycka ihop mamma och barn och i stället instruerat mamman att göra det. Men barnen vill kunna röra huvudet fritt när de ska ta bröstet, och det blev i alla fall amningsstrul. Kanske kan det leda till ännu mer skuldkänslor också, eftersom mamman kan tolka att det är hon själv som har orsakat det - även om hon bara gjorde som personalen sa.

Ett annat skadligt ingripande kan vara att ge barnet lite ersättning på oklara grunder de första dagarna. En barnmorska likande ersättning utan medicinsk indikation vid knockoutdroppar, som får barnet att somna snabbt och länge - när det egentlgien hade behövt vara vaket och amma igång mjölkproduktionen.

För visst kan det vara jobbigt med ett nyfött barn som är oroligt, vill amma och amma och amma medan man själv är så trött så trött. Men det kanske blir det ännu jobbigare om man tror att något är fel, att det är meningen att barnet ska amma snabbt och sedan sova sött en hel massa timmar om dygnet. Kanske kan det bli lättare att hantera om man vet med sig att det här är något funktionellt, att det kommer att vara så här ett kort tag, men att amningen kommer att lbi mer avslappnad senare, när man har lärt känna varandra.

För vissa kvinnor går amningen som på räls. I ett samhälle som inte är särskilt stödjande för amning kan de fixa amningen i alla fall. Men för många, kanske de flesta, har amningen en inkörningsperiod då både mamman och barnet är utsatta. Uteblir stödet, eller de utsätts för ingripanden som kan störa amningen finns risken att amningen inte kommer igång alls. För en liten andel är utmaningarna större. Men jag tror att många fler än idag skulle kunna amma betydligt längre - om de bara hade haft tillgång till kunskap och stöd.

Det är faktiskt skandal att vården inte kan tillhandahålla det.