Fortsätt våga påtala missförhållanden!

Av Marit Olanders

Det är ett fenomen med djupa rötter att inte ta kvinnors önskan om att amma på allvar.

Amningskunskap är lågt värderad och är exempelvis nästan inte alls med i läkarnas utbildning. Det återspeglas i verkligheten där kvinnor har svårt att få information, stöd och hjälp med amning de första dagarna. Alltför många gånger består hjälpen i en dos ersättning, ofta given till barnet av vårdpersonalen medan föräldrarna stärks i sin känsla av maktlöshet och otillräcklighet.

Barnet somnar och sover alltför länge. Föräldrarna är trots allt tacksamma över att vårdpersonalen kan och vet så mycket om barn och vårdpersonalen lämnar rummet med den kick det innebär att få andra människors tacksamhet, att vara behövd. Kanske känns det också tryggare att ge den där lilla koppen ersättning, tryggare än att härbärgera föräldrarnas osäkerhet och oro. Det går snabbt och enkelt och man kan rusa vidare till nästa arbetsuppgift.

Kanske har den här vårdpersonalen aldrig riktigt gett sig eller fått tid att sitta med föräldrar och i lugn och ro få barnet att ta tag och hitta råmjölken.

Budskapet till föräldrarna blir kanske: Lunga barn är bra barn. Barn som är oroliga, som skriker får inte tillräckligt med mjölk. Du har inte tillräckligt med mjölk i brösten. Det löser man med att ge ersättning. Det här förstår vi bättre än ni. Och inte: Det är inte onormalt att barnet är oroligt och krånglar vid bröstet. Det är inte ovanligt att amningen krånglar. Ert barn är jättefint och vet vad det ska göra. Ni kommer att klara det här jättebra.

Tillmatning med bröstmjölksersättning i onödan, utan medicinsk indikation, är ett problem av enorma proportioner i Sverige idag. Tusentals barn får ersättning i det som ibland kallas "stötdos" de första dagarna. Trots att det vafr ovälkommet. Trots att det aldrig behövdes.

Vi vet inte säkert vad det innebär för hälsan för dessa barn, om några av dem tar skada av komjölks- eller sojabaserad ersättning i ett omoget tarmsystem.

När man sedan påtalar sin besvikelse över att det har skett ska man kunna göra det utan att få svar som förminskar ens känsla. Man ska slippa få höra att man överdriver eller är bitter. Man ska få slippa oombedda överslätande kommentarer som "jamen det blir ju folk av barnet ändå" eller "ersättning är ju lika bra".  Det leder bara till att systemet kan leva vidare.

För att få till en förändring i synen på amning, kvinnor och barn behövs det folk som höjer sin röst, och berättar vad de har vairt med om, gärna de goda exemplen men också de dåliga. På bloggar, på andra fora, i brev till verksamhetsansvariga och Socialstyrelsen, i insändare i tidningar.

Den svenska yttrandefriheten brukar räknas som den bästa i världen. Våga berätta om dina erfarenheter, goda såväl som dåliga! Våga göra det i ditt eget namn.

Gör det seriöst, och rikta kritiken dit den är ämnad, till de som bestämmer över hur skattemedel ska fördelas, till de som utbildar vårdpersonal, till dem som sätter samman vårdpersonals utbildningar och skriver böcker om graviditet, födande och barn.