Andrew Chetley avliden

“A true loss to the movement”

Av Signe Franks

Andrew (Andy) Chetley, författare till bland annat The Baby Killer Scandal (1979) och The Politics of Baby Foods - successful challenges to an international marketing strategy (1986) avled den 17 oktober efter en kortare tids sjukdom. Han blev 61 år.

“En sann förlust för rörelsen”. Dessa Andys ord tänker jag på nu. Det var i Köpenhamn, 1985, och vi pratade just om Olle Hansson, som hade dött bara ett par veckor tidigare. Olle Hansson (1936-1985) var barnneurolog i Göteborg. Han var, liksom Andy, aktiv i nätverket Health Action International, HAI, och hade drivit en David-mot-Goliat-kampanj mot läkemedelsföretaget Ciba Geigy med anledning av företagets läkemedel Enterovioform, som skulle skydda semesterfirare i varmare länder från diarré, men kunde i stället ha förödande biverkningar.

Jag var ganska ny i Amningshjälpen och hade något år tidigare tillbringat en förunderlig eftermiddag med Olle Hansson, då han berättade om sina erfarenheter och gav många goda råd i ”konsten att tämja transnationella företag”, som dessa globala bjässar kallades då. Och nu var jag på väg till mitt elddop, Internationella barnmatnätverket IBFAN:s europamöte i Köpenhamn, där vi skulle träffa samordnare m.fl. från Världshälsoorganisationen WHO. Jag skulle hålla tal på WHO:s europakontor och skakade så mycket att jag inte kunde föra kaffekoppen till munnen på flygbåten, än mindre skriva mitt namn på namnbrickan. Jag tror jag kom ihåg vad jag hette, men knappast mer. Det var där jag träffade Andy Chetley första gången. (Och talet gick strålande.)

Under slutet av 1970-talet jobbade Andy på den brittiska biståndsorganisationen War on Want. Organisationen hade publicerat en rapport om nappflaskedöden år 1974, The Baby Killer, som avslöjade barnmatsindustrins oetiska beteende i tredje världen. Andy skrev en uppföljare, The Baby Killer Scandal, och olika organisationer började agera i frågan. Nätverk bildades. Detta var upprinnelsen till ”barnmatskampanjen” som bland annat ledde till antagandet i Världshälsoorganisationen av en internationell barnmatskod 1981. Barnmatskampanjen fortsatte - och fortsätter - med kodens implementering, uppföljning och tillägg, bojkotter mot Nestlé, otaliga amnings- och folkbildningskampanjer, olika aktioner, debatter, bevakning av frågan i bl.a. Världshandelsorganisationen (hälsoupplysningar eller varningar på en förpackning kan utgöra ett handelshinder) och EU med mera, det mesta på tre olika plan: lokalt, regionalt och globalt.

I början fanns inget internet, inga mobiltelefoner, inte många hade tillgång till kopiatorer, och när faxar blev vanligare var det nästan revolutionerande. Kampanjarbetet bedrevs kanske lite oftare än nu genom möten, ”live” så att säga. Möjligen betydde dessa entusiastiska, roliga och underbara, ibland excentriska och lite säregna människor som man träffade och skulle samarbeta med och utbyta erfarenheter och information med mera då än nu, nu när alla har tillgång till allting. Jag har en känsla av att informationen vi fick då var mer relevant, mer pregnant och ändamålsenlig. Jag vet inte.

Men jag tror bestämt att vi ibland behöver träffa våra förebilder, våra hjältar och hjältinnor. En sådan var Andy.

Andy var undersökande journalist som blev aktivist, strateg och, som sagt, en av nyckelfigurerna i barnmatskampanjen. Med sitt skarpa intellekt och en suverän analytisk förmåga lyckades han förena det visionära och det pragmatiska, det teoretiska och det praktiska, inte sällan med en viss blick för det bisarra och humoristiska. Andy var en mycket karismatisk person – åtminstone tycker jag det – men hade inget behov av att ständigt stå i centrum. Han kunde inspirera, engagera och delegera. Han var också noga med något vi ibland glömmer bort: en självkritisk granskning och reflexion, att utvärdera olika aktioner och interventioner. Vad är bra? Vad är mindre bra? Vad behöver förändras?

”En sann förlust för rörelsen”.

I en DN-intervju (25 oktober) påpekar Cecilia Torudd att ”livet blir mycket roligare när man försöker tänka ut vad som är bra för hela samhället, helt enkelt”, detta menar hon som en sorts motsats till att sitta och fundera över hur man ska utveckla sig själv. Jag menar att det hänger ihop. Att delta i barnmatskampanjen har gett mig oändligt mycket mera än vad jag har satsat: nya kunskaper och lärdomar, vänner – och förmodligen ovänner, en riktning och en sorts stadga i mitt liv och förhoppningsvis mer självsäkerhet och, ja, det där hemska uttrycket: social kompetens.

I dagarna har jag bland annat genom Palme-filmen och Beatlesjubileet påmints mycket om den tidsandan, de människor jag träffat, de platser IBFAN haft sina möten på, egentligen inte alltför länge sedan och ändå så avlägsen. Det fanns något spännande i luften, en solidaritet och framtidstro, inget var omöjligt, och ingen skulle någonsin komma att dö.