Ibland anmärker folk på att jag utan att tveka skriver "barnet ammar". Inte "mamman ammar och barnet ammas". Det händer att jag skriver "barnet ammas" om sammanhanget gör det lättare att förstå men vanligtvis skriver jag alltså "barnet ammar".
Verbet "amma" är relativt nytt i svenska språket (i alla fall att det är det vanligaste ordet) och kommer från tyskan. Där är det mamman som är den aktiva, ni vet "mamman ammar" och "barnet ammas". Det återspeglar den reglerade amningen, där mamman tar initiativet. I äldre svenska folkliga ord är det barnet som är subjekt; boppa eller patta här söder, tissa i norr och däremellan mamma, pappa, tutta (som fortfarande är vanligt) och en uppsjö andra ord. Fyll gärna på med ord i kommentarsfältet!
Verbet "dia" används vanligen inte om människor (längre). Även här är det ungen som är den aktiva, den som "diar". Det djurmamman gör kallas att "ge di", precis som människor "ger bröstet", men hon kan också "dia sina ungar".
Via Språkrådets hemsida hittar jag tidningen Språkvård, nr 3/2002, där en läsare frågar om detta med "barnet ammar", något hon tycker är jättefel. Att denna form har haft svårare att nå acceptans menar svararen beror på att det kan uppstå förvirring om vad som avses. Svararen tycker egentligen att man borde säga "dia" om det barnet gör och "amma" om det mamman gör men inser att det inte är så och det hela slutar med att vi bör acceptera "amma" om det barnet gör när det inte finns risk för missförstånd.
På det finska Institutet för de inhemska språken finns en fråga om detta med "barnet ammar" av senare datum, 2010. Institutet citerar Svensk ordbok från 2009:
Nu tycks uttryckssättet babyn ammar (sin mor)öka i användning, och det är onekligen praktiskt att ha ett verb för handlingen att få modersmjölk. Det är intressant, och troligen mycket ovanligt, att samma verb kan betyda både ’ge något’ och ’få något’.”
Men ordboksredaktörerna tycks ha missat något, nämligen ömsesidigheten i amningen. Mamman "ger" förvisso barnet mjölk och allt det där andra som följer med, men barnet ger ju också mamman något, som höjda nivåer av oxytocin och prolaktin, som i sin tur har påverkan på mammans kropp och, i synnerhet vid fungerande amning, välmående. Oxytocinpåslaget får livmodern att dra ihop sig fortare efter förlossningen och man blöder mindre. Oxytocin ger lugn och ro, gör det lättare att somna om och minskar risken för en del sjukdomar på sikt.
I stället kan man tänka på att vi har fler verb där två eller flera parter utför olika handlingar tillsammans. Älska och dansa till exempel.
Hur som helst är "barnet ammar" ett uttryck som är här för att stanna.
I analogi med de andra orden du nämner, älska och dansa, så är jag mer bekväm med "vi ammar" istället för att den ena gör det. It takes two to amma. :-)
SvaraRaderaDet har hänt att jag lite skämtsamt sagt att
SvaraRaderaDet är Knyttet som ammar, jag bara sitter här.
;)
Haha, jag trodde inte detta var omdebatterat längre..
SvaraRaderaNär jag sagt ammar om både det jag och bebisen gör, och blivit tillrättavisad, har jag glatt berättat att nuförtiden kan man minsann använda amma till båda handlingarna.
För mig känns det självklart!