Av Eva-Lotta Funkquist
En gång lyssnade jag på ett radioprogram där en matematiker och en fysiker diskuterade huruvida matematiken finns utan människan. De var oense. Den ena menade att 1+1=2 endast gäller i människans huvud, som en fantasi liksom. Först var jag skeptisk, men så småningom köpte jag hans resonemang. Han menade att matematiken vilselett människan och att den egentligen bara kan förklara en mycket liten del av de saker vi människor vill förklara och tycker oss förklara. Ge ett ett exempel sa programledaren och han svarade: litteraturanalys. Mycket av verkligheten går att förklara med litteraturanalys, men det går inte att räkna på (fast det kan man ju göra säger nu vän av ordning; man kan t.ex. räkna antalet gånger ordet bröstmjölk dyker upp i en text).
Jag har tänkt på det där radioprogrammet många gånger (här är det fritt återgivet ur mitt minne) och jag tror verkligen att han har rätt, vi tror att matematiken hjälper oss att vara logiska, men egentligen stjälper den oss många gånger. Jag ägnar mig huvudsakligen åt kvantitativ forskning, man kan säga att jag räknar på amning. Intuitivt vet jag hur galet det blir många gånger, men jag invaggas i en tro att mitt resonemang blir starkare eftersom jag, så att säga har, matematiken på min sida.
Ibland blir matematiken riktigt farlig. Det berättas att när man i USA införde att gående har grön gubbe, samtidigt som bilar som svänger har grönt ljus, så dog ett antal människor, eftersom de invaggades i en falsk trygghet och blev påkörda av de svängande bilarna. Kritikerna menade att trafikregeln uppenbarligen var farlig och att den borde tas bort, men statistikerna räknade och kom fram till att, nej det var inte farligt att samtidigt ha grönt för både gångare och bilister (sådana övergångsställen finns ju nu också i Sverige). Men om man är död för att man gick mot grön gubbe samtidigt som bilen svängde, så är man ju liksom död, även om man statistiskt sett inte dog p.g.a. den svängande bilen. Det tål ju lite att tänkas på faktiskt....
Väldigt ofta lever vi våra liv utan hänsyn till statistiken. Vi fattar beslut kring vår egen och våra barns hälsa med känslorna i centrum och blundar för statistiken. Och många gånger leder säkert känslorna oss rätt, andra gånger helt fel och då ångrar vi oss kanske och tänker på statistiken igen. Jag har berättat att jag inte går på mammografi, av känslomässiga skäl. Känslorna som jag har, kan för en annan var helt befängda, men man behöver ju som tur är inte förstå för att respektera (nu kan vän av ordning säga att somliga statistiker har räknat att jag inte behöver gå på mammografi, för det har de).
Men för att någon annan ska ha chans respektera måste man berätta och för att någon ska berätta måste man lyssna.
Du kan berätta nu, jag lyssnar...
Fint å tänkvärt skrivet! Har svårt att sammanfatta några kloka reflektioner men efter att precis ha läst en forskarkurs i statistik å en annan i etik kom det här inlägget nära på nåt vis.
SvaraRadera