av Julia Ilke
Om inte allt för många veckor blir
sonen ett och jag kan fira att jag ammat lika länge. (Givetvis finns
det mycket att att fira den dagen också men det är en annan
historia.) Funderar på vilka toppar och dalar jag haft med amningen
samt på vad som gått som jag trodde och vad nytt jag har fått lära
mig under amningsresans gång.
När jag väntade barn visste jag att
jag skulle vilja amma men en sak jag inte förstod var hur jag
någonsin skulle kunna bli bekväm med att plocka fram bröstet inför
andra. Det är ju något man bara inte gör. Känslan kan jämföras
med den tvångstanke man kan få om öppna fönster och räcken. Man
vet att man inte kommer hoppa men tanken på att man kan och tänk om
bara råkade..!? En svindlande overklighetskänsla. Och att ta fram
bröstet på bussen, inför sin egen pappa, inför sina vänner som
inte har barn, på caféer... en lika svindlande och galen tanke
innan man fått barn men som över en natt blir ett måste och något
så kallat naturligt.
Som tur är vänjer man sig för vi
människor har en enorm anpassningsförmåga. Det dröjde inte länge
innan jag stod på vår parkeringsplats en iskall höstdag och ammade
sonen för att sedan spänna fast honom i babyskyddet och själv ta
plats i förarsätet och först då dra ner tröjan.
Jag hade en vän med mig vid det här tillfället och ja hon såg på
mig med stora ögon och vi skrattade gott åt hela situationen. Några
månader tidigare hade detta aldrig någonsin kunnat ske men nu stod
jag alltså med bara bröst och packade in i bilen som om det vore
det naturligaste i världen. Ja jag var stressad över sonen som inte
var på sitt bästa bilåkarhumör och jag var säkert lätt
förvirrad av sömnbrist och i sådana lägen kan nästan vad som
helst hända men ändå, insikten att jag uppenbarligen inte hade
kvar samma oro över att visa brösten gav mig en känsla av
befrielse. Att inte längre vara centrum i sitt eget liv har både
sina för- och nackdelar och den avslappnade relationen till den egna
kroppen hör för mig till det positiva.
Påverkades din kroppsuppfattning/självbild när du började amma?
Jag har aldrig tyckt om mina bröst tidigare, inte tyckt om att få dem berörda eller tittade på. Nu älskar jag dem! Och ser förstås att de var jättefina även innan amningen, men de har fått en sådan styrka sedan jag vet att de försett mitt barn med näring i över två år. Jag kan njuta av dem på ett helt annat sätt, och tittar gärna själv på dem, trots att de rent västerländskt idealmässigt var vackrare före amningen då de idag tappat lite stuns och form - men jag tycker jättemycket om dem. Jag har även kunnat börja uppskatta mina bröst i sexuella situationer vilket jag aldrig gjorde förut, tyckte mest de var till besvär.
SvaraRadera