I Sverige ger vi barnen välling

Välling är en svensk företeelse med rötter bondesamhället där välling var en vanlig avvänjningskost. Barnet försågs med en dregellapp för att sedan matas med välling med träsked. Den som matade barnet tog först innehållet i skeden i sin egen mun för att kontrollera att temperaturen var lämplig. Var innehållet för hett spottades det tillbaka i träskålen och så blåste mataren en stund till. En omständlig syssla som ofta sköttes av mormor eller farmor. Under 1900-talet började vällingen att industritillverkas, vilket ledde till att hemlagad välling så gott som upphörde. Industritillverkad välling kokas på komjölk och vetemjöl. Träskeden har ersatts av nappflaskan, en matningsmetod som innebär att barnet kunde få i sig stora mängder välling på ett smidigt sätt, ibland till och med genom att hålla i flaskan själv. En stor andel av de svenska barnen äter välling, kanske så många som 90 procent. Vällingen upplevs ofta som praktisk när barnet ska sluta amma och många föräldrar hoppas på bättre nattsömn när det ”mättande” livsmedlet införs i barnets kost. Många tror att välling är en uttalat hälsosam föda och en sorts räddare i nöden. Om inget annat går ner äter kanske barnet i alla fall välling. För många barn blir vällingen den huvudsakliga kosten.

Men är välling så nyttigt egentligen?

Sambandet mellan vad vi äter och vilka sjukdomar vi får uppmärksammas mer och mer inom forskarvärlden. En del forskare menar att mycket av det vi äter i västvärlden egentligen är helt artfrämmande för människan. Välling består av säd och mejeriprodukter är därför ett livsmedel som vi människor inte alls är anpassade för att äta.

Eva-Lotta Funkquist