Klockan sex på morgonen vaknar jag av att mitt ena bröst är stenhårt och gör ont. Mjölkstockning. Jag snubblar ut till toaletten i novembermorgonens mörker. Jag har läst att man ska massera och värma bröstet när man får mjölkstockning, så jag riktar hårtorken mot bröstet. Johan vaknar av ljudet och kommer in på toletten och allting brister. Jag storgråter. "Snälla Johan åk inte! Jag har ont och vill inte vara ensam idag. Johan ser förtvivlad ut. "Men jag måste åka. hela teatern väntar på mig." Mjölken rinner, snoret rinner, tårarna rinner. Hela jag är en slemklump som snart kommer att rinna ner i avloppet och jag skriker för att överrösta hårtorken att jag skiter i hans jävla teater!
Ur: Bitterfittan av Maria Sveland
Eva-Lotta Funkquist
Jag gillade bitterfittan men det jag för mitt liv inte kunde förstå är varför han nödvändigtvis skulle åka iväg just då när dom hade en alldeles ny bebis? För det verkade ju inte vara nåt "om han inte jobba på annan ort har vi ingen försörjning"-scenario utan snarare en pappa som var så inne i sin egen karriär och helt blind för allt annat...
SvaraRadera...som så många andra nyblivna pappor som "inte har något val".
SvaraRaderajag har precis börjat läsa bitterfittan och av avsnittet om mjölkstockningen blev jag så förbannad. varför!? varför kunde hon inte få hjälp att avsluta amningen innan det gått så långt? ingår det i sjukhus-personalens arbetsuppgifter att totalt köra över kvinnors önskemål kring amning? vill man amma så ska det prackas på ersättning och vill man inte amma så ska man skuldbeläggas och ens vilja ignoreras.