Arbeta för kärleken

Jag har egentligen aldrig räknat efter, men om jag har hållit åtminstone sextio pappagrupper med ett snitt på tio deltagare så har jag i alla fall träffat sexhundra pappor vid det här laget. Troligen är det fler.

De flesta är nyblivna pappor, själv har jag tre i bagaget. Men arbetet får mig ofta att reflektera över mitt eget föräldraskap. Inte sällan funderar jag över hur jag själv tänkte när jag just hade blivit pappa för första gången, eller kanske snarare hur jag kände och kanske mer specifikt vad jag inte kände. Ett exempel på det var omgivningens förväntningar på min lycka. Där stod jag med sonen i famnen och omgivningen förväntade sig att jag skulle vara den lyckligaste killen i universum.

Det var ingenting som stämde med min egen upplevelse. Känslan var snarare jaha… Eller kanske hmm.. Och nu då? Tvärt om var jag oroad över att världen inte förändrades mer än den gjorde. Jag hade ju gått i ganska många månader och fått ryggdunkar och gratulationer som blivande pappa. Alla försökte verkligen göra mig till den där lyckliga killen.

Missförstå mig rätt. Jag var förstås glad, men den övervägande känslan efter förlossningen var snarare förvåning över att det inte kändes mer än det gjorde. Jag var inte ens särskilt utmattad eftersom min förstfödde ploppade ut i duschen medan jag duschade min kära över ländryggen med ljummet vatten för att lindra värken. Vi hade inte ens varit på avdelningen i tjugo minuter när jag fångade upp min son med bara händerna precis innan sjukvårdsteamet dök upp.

På BB vankade jag omkring med sonen i famnen medan H sov. Relationen började där, det inser jag nu, men det jag inte tänkte på eller hade kunskapen om då vara att relation är arbete och att kärleken till ett barn alltid uppstår om man bara kavlar upp armarna och vårdar barnet. Ingen hade sagt något om det. Istället trodde jag att det var något fel på mig eftersom känslorna var obefintliga eller åtminstone diffusa.

Självklart sa jag till alla att jag var jättelycklig och att det var underbart, för det var vad folk förväntade sig. Men jag var tveksam. Och innerst inne var jag istället lite ledsen, jag började verkligen ifrågasätta min lämplighet som pappa. Det hade kunnat sluta med dåliga cirklar om jag inte hade haft turen att vara litteraturintresserad. För jag hade precis läst en intervjubok med Gabriel Garcia Marquez där han sa någonting i stil med: ”Man älskar inte ett barn för att det föds utan för att man vårdar och ger det mat.”

Det var vackert sagt och mer överensstämmande med min erfarenhet. Pappakänslan, kärleken uppstår alltid men det tar olika lång tid för oss. Kärleken till ett barn uppstår genom att arbeta för den. Det är inget hokus pokus, det finns inga genvägar – bara närvaro och arbete för att skapa relation.

Den här historien har jag berättat för många av de pappor jag har träffat. Särskilt i de grupper där jag också träffar de blivande papporna innan förlossningen. Och det har hänt att de efteråt har tackat mig för att jag berättade. Och det säger jag inte för att berätta hur duktig jag är, utan för att jag tror att pappor i allmänhet funderar en del på det här och att det ibland kan bli ett problem trots att det är helt normalt att känslorna uppstår eftersom.

Frågan är vem som diskuterar det här med de pappor som inte går i pappagrupp. Det är ju ändå en rätt enkel sak att beskriva men som trots allt gör stor skillnad för den som känner så som jag gjorde.

Nils Pettersson

Nils Pettersson jobbar som frilansskribent, utbildare och föreläsare. Med tre barn i huset har det blivit naturligt att han också i sin skribentverksamhet intresserar sig för föräldraskapsfrågor. Han har också jobbat med pappagrupper sedan 2004 och numera föreläser han också om detta på olika platser runt om i landet.