Ibland kan jag tycka att någon borde ställas till svars

Idag träffade jag en kvinna som födde barn 1971. Förlossningen startade med en svår blödning eftersom moderkakan låg fel. Man sa att fosterljuden upphört och att barnet inte längre levde. Kvinnan sövdes och snittades. Man hittade två små barn som levde. De var kanske åtta veckor förtidigt födda. När mamman vaknade fick hon veta att barnen körts i ambulans till ett annat sjukhus som hade neonatalavdelning. Där vårdades barnen i fyra veckor. Hon fick aldrig hälsa på dem. Man gav henne tabletter så att bröstmjölken skulle försvinna. De sa att det skulle bli för jobbigt för henne att amma. Hon hade ammat tidigare, hon tyckte inte att det var speciellt jobbigt och hon hade tyckt om det. När hon skulle hämta hem barnen fick hon lämna in kläderna som barnen skulle ha på sig. Personalen klädde på barnen och lämnade ut dem vid bilen. Kvinnan vet fortfarande inte en enda detalj om vad som hände barnen på sjukhuset. Mammor som inte hade barn tidigare fick hälsa på inne på sjukhuset en gång för att lära sig att byta blöjor. Jag vet att det var vanligt att personalen hittade på egna namn till barnen, som de tyckte passade bra. Barnens sängplatser märktes med de namn som personalen hade hittat på.

Jag arbetar i vården och träffar många nyblivna föräldrar. Ganska ofta hör jag personal säga att de tycker att föräldrar har fått alldeles för mycket att säga till om. När jag hör berättelser, som den om mamman till tvillingarna ovan, får jag lite, lite förståelse för att de som har arbetat i vården länge kan uppleva det så.

Eva-Lotta Funkquist