Är barnstyrd avvänjning möjlig?

Av Marit Olanders

Jämför man människor med andra primater ser man att graviditetslängd, ålder vid könsmognad och till förväntad livslängd förhåller sig till varandra. Tomas Ljungberg förklarade det en gång som att man ritar streck på ett gummiband och sen drar ut gummibandet, den förväntade livslängden, så förhålller sig tidpunkterna till varandra. människoaporna schimpans, gorilla och orangutang har alla en total livslängd på 40-50 år, ungarna blir könsmogna vad 7-10 år och digivningsperioden är 3-4 år, skriver Tomas Ljungberg i sitt häfte "Vad är naturligt för mitt barn?"

Följaktligen är människans livslängd lite längre, könsmognaden kommer lite senare och ska man prata om en naturlig amningsperiod så är den 3-5 år. Det är också så länge som människor ammar, som lever i den miljö människan som art utvecklades, environment of evolutionary adaptedness, det vill säga jägare och samlare, menar Ljungberg.

Antropologen Katherine Dettwyler har tittat på olika fysiologiska förhållanden och kommit fram till ungefär det samma, men ett bredare spann:

• Det är vanligt att större däggdjur avvänjs när de har fyrdubblat sin födelsevikt, och för människor sker det vid 2,5-3,5 års ålder.
• Primater ger sina ungar di tills de når en tredjedel av sin vikt som vuxen, vilket för människor sker vid fem till sju års ålder.
• Primater slutar dia när de är ungefär halvvägs till könsmognad, vilket för människor skulle ske vid 6-7 års ålder.

Och så vidare. Dettwyler hamnar någonstans mellan 2,5 och 7 års ålder.

Ändå är det vanligt att höra berättelser om barn som slutat amma långt före två och ett halvt års ålder för att de inte ville amma längre. Och föräldern vill inte tvinga eller pressa barnet till något det inte vill.

Så om det är något naturligt att amma i över två år, varför slutar vissa tidigare? Jag har funderat en del på det.

Amningen är skör och lättstörd i början. För glesa amningar eller för litet tag hos barnet (eller bådadera) kan leda till att mjölkproduktionen aldrig riktigt kommer upp på den nivå som barnet skulle behöva i längden. Napp, nappflaska och bröstmjölksersättning kan störa amningen genom att den glesas ut ytterligare.

Amningen är skör och lättstörd även senare. Det är inte så enkelt som att amning på natten efter ett antal månader eller ej inte spelar någon roll. En del barn verkar behöva nattamningen för att hålla igång mjölkproduktionen som helhet. En del barn som börjar med mat börjar snabbt äta stora mängder och tappar intresset för amningen. Det är en återkommande fråga till hjälpmammor i Amningshjälpen och svaret är att man kan dra ner på amningen, om man vill - och barnet är friskt och utvecklas som förväntat förstås. Att välling kan störa amningen är väl känt. Först någon gång efter ettårsdagen verkar amningen bli så robust att den tål långa uppehåll men så småningom tål den att man åker iväg på jobb- elelr nöjesresor eller ammar varannan vecka när barnet bor växelvis hos föräldrarna.

Vi lever inte i ett amningsvänligt samhälle. Barn på över året som ammas ser sällan andra jämnåriga barn som ammas. Att amma på stan, på bussen eller i förskolans kapprum när man aldrig ser någon annan göra det är svårt. Behöver mamman läkemedel av något slag föreslår ofta läkare amningsavslut "för säkerhets skull" utan att kolla om det läkemedlet verkligen inte går att kombinera med amning, och utan att fråga sig vad mamman egentligen vill göra.

Amning försvåras i onödan av den förljugna bilden av amning som något enbart för de präktiga, något för dem som inte röker eller snusar, inte vill ta ett glas vin då och då, för de som är minst 25 och har fast jobb när de får första barnet, som är gifta med barnets far, äter näringsrik mat, motionerar etc etc. (Ja nu generaliserar jag hej vilt och jag är även lite sarkastisk men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)

Barn ser inte andra barn ammas. Hänger man på olika forum och pratar amning ser man ofta kommentaren "nu är det bara jag kvar i föräldragruppen som ammar". Barnen känner också av det. De kan mycket väl se icke-amning som det normala även om de själva ammar. Undantaget är Amningshjälpens riksträffar, där banr ammas öppet långt upp i förskoleåldern.

Så även om amning är något naturligt så är inte omgivningen det. Barn påverkas av sin omgivning och är en del av en kontext, precis osm alla vi andra.

Dessutom:
Amning är inte en linjär företeelse. Det börjar inte med att man ammar jättemycket och sedan gradvis allt mindre fram till avvänjningen. För det första ammar nyfödda hon jägarna/samlarna i Sanfolket mindre än ett och etthalvtåringarna (länk). Men hur mycket och hur ofta barn ammar är dels individuellt och dels går det upp och ner för var och en. Barn i tre-fyramånadersåldern kan ha fullt upp att titta sig omkring på annat och hinner inte amma. Barn runt ettårsåldern brukar ofta, om de får, ha en period när de vill ammas hela tiden, som om de ville vara småbebisar igen. Barn som blir sjuka eller är på resa kan tillfälligt återgå till helamning för att de inte har aptit på annan mat eller för att maten smakar konstigt eller kanske för att allting är konstigt och amningen är det enda som är sig likt.

Avvänjning är inte absolut. Att barn slutar amma men sen vill börja om igen är inte ovanligt. Föds det småsyskon kan storasyskonet vilja smaka på mjölken eller testa att amma. Eller amnignen kan vara nere på noll när barnet blir sjukt  och då komma igång igen. Även ett avvant barn på två-tre år eller mer kan ångra sig och vilja börja om. Om man då, i likhet med mig själv en gång i tiden, säger "Men du har ju slutat" ... Är det barnstyrd avvänjning då?