Sverige- ett land där barnen lider brist på närhet

Av Eva-Lotta Funkquist

Jag tror att det är en ganska väl förankrad åsikt att, i Sverige så har vi en särskild respekt för barn och barns behov. Jämfört med i de allra flesta länder så är respekten för barnet starkare i Sverige.

Ibland kan man läsa antydningar om att den här respekten börjar gå för långt. Människor som resonerar kring detta lyfter ofta fram att förr i tiden fick barn lära sig veta hut, ju längre tillbaka i tiden desto mer fick barn lära sig att veta hut. När det resoneras refereras det ofta till den franske historikern Philippe Ariés och hans bok Barndomens historia. Moderna barnupfostringsmetoder (som t.ex. femminutersmetoden och Tripple P) kan ses som ett sätt att vägleda föräldrar in i åtminstone lite hut så att rubbad familjedynamik kan bli balanserad igen. Helst ska det gå snabbt. Det här kan vi kosta på oss i ett land där respekten för barnet har gått lite för långt. Eller?

Men stämmer historiebeskrivningen om barnen som fick lära sig veta hut förr i tiden? Och har vi egentligen en så värst väl utvecklad respekt för barnet i Sverige idag?

Faktum är att Ariés slutsatser om barnuppfostran förr i tiden har kritiserats av bland annat svenska forskare. Även om barnaga förekom i det svenska bondesamhället så ansågs det på många håll otänkbart att slå barn och att låta ett spädbarn ligga och skrika var oftast lika otänkbart. När den svenska läkarkåren började kritisera föräldrar på 1800-talet så handlade kritiken inte om övergrepp, utan om vekhet inför barnet. En bristande disciplin som antogs kunna leda till kriminalitet och understödstagaranda. För mycket curling redan då alltså!

Mary Ainsworth är den forskare som har skapat "the strange situation". Det är en vetenskaplig metod för att bedöma anknytningens kvalité mellan föräldrar och barn. Hennes forskning bedrevs på mor-barnpar i Baltimore i USA och i Uganda. Barn med så kallad trygg anknytning hade mer fysisk kontakt i båda länderna. Trygga barns mammor kunde lugna sitt barn då det var upprört genom att erbjuda fysisk närhet. Mammorna i Uganda gav dock mer kroppskontakt och var bättre på att tolka barnets alla beteendeuttryck. Ugandamammorna var också mer förnöjda tillsammans med barnet, både med kroppskontakten och med amningen.

Även andra forskare har noterat kulturella skillnader mellan olika länders respekt för barnet. Pia Risholm Mothander forskar också om anknytning och har gjort fältarbeten i Tanzania. När hon skulle göra utveckligsbedömningar av barn där kunde de inte genomföras om bedömningen krockade med barnets fysiologiska behov. Kontakterna med familjen kunde bli väldigt utdragna, eftersom det t.ex. ansågs otänkbart att väcka ett sovande barn. Om en ettåring under testning tröttnade eller ville amma fick försöket avbrytas. Väntan på att mamman skulle anse att barnet åter var redo kunde pågå i timmar. För Risholm Mothander, med erfarenheter från svensk barnhälsovårds okänsliga tidsplanering, blev det en kulturkrock att ödmjukt anpassa sig till.

Kanske är det så, tvärtemot vad de flesta tror, att vi i Sverige lever i ett känslomässigt u-land med bristande respekt för barnets behov och att vi faktiskt bara är precis i början av att acceptera betydelsen för barnet av respekt, närhet och känslomässiga relationer.

Läs mer i Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Broberg, A. m.fl.