Amning räddade hittebarns liv i Turkiet

Av Marit Olanders

Som om det vore en uppföljning på mitt förra inlägg om övergivna barns hårda villkor skriver tidningarna om hur Maria Kristensen, som var på semester i Turkiet, ser solen lysa på en typ av väska med något ljusrött i , där det ligger ett levande spädbarn, nyfött men medtaget.

Tidningen Extra Bladet berättar hur Maria, som är gravid, frågar taxichauffören om det är okej att lägga henne till bröstet. Han säger självklart och Maria börjar amma den lilla flickan. Hon fick så mycket näring i sig att det kom liv i henne, skriver tidningen.

Här blir jag nyfiken på fler detaljer. På nåot sätt har den nyfödda flickan ändå kunnat ta ett såpass stort och kraftigt tag om bröstet så att hon kunde få ut någon mjölk.
Eller handmjölkade Maria till en början?
Vad var det egentligen som gjorde att den medtagna flickan piggnade till? Var det kontakten med bröstet, eller var det , som tidningen skriver, "näringen"? Hur mycket mjölk hade hon egentligen, eftersom mjölkmängderna för det mesta är ganska små under gravititeten?

Är det rentav så att tidningens tolkning är ett utslag av hur vi ser på amningen som mat, och glömmer kontakten mellan barnets ansikte och bröstet?

Maria poängterar hur varmt det var där i solen, hur flickan låg och bakades. Hon var alldeles nyfödd, hade blod på hjässan och nödtorftigt omslag om navelstumpen. Det är svårt att förstå varför hon hade placerats just där. Var det hennes mamma som hade lämnat henne där? Eller någon annan? Det vi vet är att det fungerade. Väskan, eller vad det var, en hemmagjord babylift kanske, stod klart upplyst i solen vid vägkanten och drog blickarna till sig. Den som lämnade henne där hoppades att någon skulle rädda henne, någon som kunde se till att hon fick vård och kunde växa upp. Babyslussarna på hittebarnhusen från förr i världen känns plötsligt väldigt nära.

En annan detalj i historien som man kan dröja kvar vid är det faktum att barnet hittades av en kvinna som hade mjölk i brösten. I de tider och på de platser där man ammar barn tätt i flera år, och sedna blir gravid igen och ammar nästa barn lika länge, har kvinnor mjölk i brösten undetr en stor del av sin fertila tid, och kanske ändå längre. (Läs om åttioettåringa amman Judith Waterford här.) Nu har man som kvinna mjölk i brösten under en betydligt kortare perioder i livet och nu gick det ju bra, men den upphittade flickan hade kanske betydligt sämre odds.

Att rädda någons liv är ingen liten sak. En vän inom sjukvårdne menar att team som räddar livet på svårt sjuka patienter, där det verkligen är skarpt läge, svetsas samman på ett spåeciellt sätt. Min son räddade livet på en kattunge när han var fem år. Nu är han tolv och han har fortfarande ett speciellt band till just den katten.

Kanske ger det ett ännu starkare band att rädda en människa till livet, med hjälp av sin egen kropp.