tisdag 10 juli 2012

Skuldkänslor - eller något annat?

Av Marit Olanders

Disclaimer. Här kommer en text om problemet med ordet "skuldkänslor" i samband med ej fungerande amning. Den är tänkt som ett generellt resonemang och är inte ämnad att provocera eller såra. Den riktar udden mot beslutsfattare och inte föräldrar. Vill du inte läsa om detta ämne så står det dig fritt att lämna sidan nu.

Varför får man skuldkänslor trots att man vet att man har gjort sitt bästa? Eller, det kanske inte fanns något bästa val, det fanns bara det minst dåliga. När mina barn fortfarande var små blev min mamma sjuk och hamnade på ett boende i andra änden av kommunen. Jag hann inte alls ta hand om henne så mycket som jag hade velat. Känslorna av sorg över hela situationen, medlidande med min obotligt sjuka mamma och maktlöshet blandades runt och blev till skuldkänslor - trots att jag vet att jag inte hade kunnat göra mer för henne än jag gjorde.

Amningsexperten Diane Wiessinger, IBCLC, menar att detta att få skuldkänslor för saker man inte kan råda över är vanligare bland kvinnor än bland män. Man kan inte ta för givet att man lyckas amma bara för att man har fått höra att "bröst är bäst" och för att man emellanåt har sett kvinnor amma sina barn. Man behöver ordentliga, vederhäftiga instruktioner och personlig hjälp i sin egen situation.

Diane Wiessinger har ett exempel:
Du har blivit invalidiserad efter en svår olycka. Läkare och sjukgymnaster förklarar att det skulle ta månader av extrem smärta och hårt arbete för att lära dig gå igen, och utan att kunna lova att du lyckas. De hjälper dig att finna dig tillrätta med ett liv i rullstol och stöttar dig med det. Tjugo år senare, när dina ben har förtvinat, möter du någon med en likadan olycka som din. "Det var svårt", säger hon. "Det var rena helvetet i tre månader. Men sedan dess har jag gått." Skulle du känna dig skyldig?

Diane Wiessinger berättar att kvinnor hon har frågat har svarat att de skulle känna sig arga, svikna, lurade. De skulle känna sorg över att tillfället gått dem förbi. De skulle kanske känna sig skyldiga över att inte ha tagit bättre reda på information eller härdat ut trots allt, men vi känner oss inte skyldiga för att vi går miste om något bra.

Byter man ut orden "ha skuldkänslor" i frasen "vi vill inte att kvinnor ska ha skuldkänslor" till ord kvinnorna i Wiessingers egen undersöknign använde så blir det så här:
"Vi vill inte att kvinnor ska känna sig arga."
"Vi vill inte att kvinnor ska känna sig svikna."
"Vi vill inte att kvinnor ska känna sig lurade."

De som säger "Vi vill inte att kvinnor ska känna skuldkänslor" försöker sopa igen sina egna spår. De försöker skydda sig själva, menar Diane Wiessinger.

Källa: Wiessinger, Diane: Watch your language. Journal of Human Lactation 1996; 12(1): 1-4

13 kommentarer:

  1. Hej!

    De skuldkänslor som en del kvinnor känner efter ett misslyckat amning är ett resultat av samhällets krav på kvinnan. Du borde amma, du måste amma. Om det inte upplevdes som ett krav, jag undrar hur många kvinnor hade upplevt just skuldkänslor då?
    /Andrea Nord

    SvaraRadera
  2. Andrea, vi är ju överens om att samhället ofta sviker kvinnorna genom att inte ge dem den hjälp de vill ha, vare sig det gäller amning eller flaskmatning. Vi i Amningshjälpens har i många år nu påtalat det glapp som finns mellan samhällets rekommendation (som tydligen har upplevts som ett krav av dig med flera) om amning, och dess studntals totala oförmåga att väögleda mor-barnpar till fungerande amning. Självklart Är inte skulden kvinnornas och det har jag skrivit många gånger tidigare, men varför kommer myndigheter undan så himla lätt hela tiden? Varför är det inte fler som KRÄVER bättre och mer lyhörd, personlig amningsinformation?

    SvaraRadera
  3. Innan mitt barn föddes för två månader sedan så läste jag otroligt mycket om amning och med vetskapen om att varken min mor eller mormor haft fungerande amning så var jag någonstans beredd på att min amning inte heller skulle fungera, även om det inte nödvändigtvist behövde blir så.
    Så när min son tre veckor gammal fortfarande hade ett hekto kvar till sin födelsevikt fick jag per telefon (hade fått låna hem vågen) höra av min BVC-sköterska att amningen var otillräcklig, han behövde gå upp i vikt nu och att jag skulle testa ge lite ersättning. Och då han såklart blev mätt på ersättningen så tyckte hon att jag skulle fortsätta ge det, såklart.

    Innan den där kvällen med det samtalet så hade jag alltid trott att jag hade tillräckligt med skinn på näsan för att säga ifrån och kräva hjälp med amningen. Men känslorna bubblade runt som aldrig förr och jag fick inte fram mer än ett ynket "ok". Idag 6 veckor senare med en delamning som motsvarar kanske 10% av dagsbehovet (90% mindre än vad jag själv hade önskat) så räcker inte mina ord till för att beskriva hur besviken jag är på vården öht, redan på pku-provet uppmärksammade en sköterska hans dåliga tag och jag blev helt förlamad av förvåning när hon tillämpade hands-on för att få honom att ta ett bättre tag innan hon tillslut suckade och sa att han vill nog inte, du kan ju prova med amningsnapp. Skulle jag möta henne igen.... För hennes skull så bör det nog inte ske....

    Och jag har känt mig skyldig ända ut i fingerspestarna för att det inte fungerade, tankarna är fulla av mängder "om jag bara...!) Och bättre blir det inte av att flaskmatningen är om möjligt än krångligare men inte ens det fick jag något tips om hur det skulle gå till på för sätt. Hade jag inte haft en sambo och mamma som flaskmatat barn hade jag nog fortfarande matat med napp med förstort hål, på ett obra vis utan rappauser för att minska på kräkandet.

    Jag är utomordentligt besviken på den "vård" vi fått.
    Men minst lika besviken på mig själv som inte stod upp för oss, vår amning och krävde den vård vi faktiskt hade rätt till!

    /Terese

    SvaraRadera
  4. Terese, tack för att du delar med dig. Jag blir så ledsen för din skull! F ö kan du faktiskt skriva till verksamhetsansvbariga och påtala det kränkande i att du utsattes för hands on-teknik och att du inte _fick hjälp_ med amnigen på BVC när det var amma du ville.

    Hur känner du inför de andra beskrivnignanra Diane Wiessinger ger - arg, sviken, lurad?

    SvaraRadera
  5. Det är skönt att dela med sig, jag satt tyst då men jag vill inte fortsätta att vara tyst! Kanske ska ta och se om jag kan leta rätt på vem som är verksamhetsansvarig.

    Arg har jag varit. På mig själv för att jag inte stod upp för mina åsikter och önskemål. Men framför allt för att jag inte såg och förstod att min son faktiskt var hungrig. Hade jag gjort det tidigare så kanske jag hade agerat annorlunda, tex sökt hjälp av någon hjälpmamma(?) hos amningshjälpen.
    Jag känner mig sviken som vårdtagare och som nybliven förstagångsmor. Många omkring mig som fått barn på 90 och början av 00 - talet har ifrågasatt att jag ens fick åka hem från sjukhuset innan amningen fungerade. Men framför allt så har jag känt mig dumförklarad för att jag inte såg på min son att han inte blev mätt. Men när han varken var grinig eller slö (och med inget att jämföra med) så förstår jag inte vilka andra tecken jag skulle se. Kissa gjorde han ju, flera gånger om dagen. Att jag som förstagångsmor förväntades klara av att förstå att något inte stämde, där känner jag mig sviken.

    Lurad vet jag inte. Jag visste ju att det inte var en dans på rosor, att det kunde (men inte skulle) göra ont. Det skulle i så fall vara lurad att tro att flaskmatning var det enkla alternativet, enkelt är det inte, men det lät så enkelt när bvc-sköterskan sa åt mig att "ge honom 50 ml på kvällen och igen imorgon om du inte tycker att han blir mätt så ringer jag imorgon em igen" Inga frågor om vad jag hade för napp, instruktioner om hur jag skulle värma, hålla barnet eller flaskan. Det var helt enkelt BARA att ge. På tetran jag hade stod det kan ges kall eller värmas i vattenbad till ättemperatur (37grader c). Provsmaka skulle man också göra stod det. Hade inte min sambo varit hemma så hade jag hällt bort allt. Jag tyckte det smakade dåligt, men inte surt. Vem talar om för en att ersättning smakar pyton? Det gjorde det inte lättare att mata min son med flaska då jag visste att mjölken var söt och uppriktigt sagt god!

    Det blir långa kommentarer, men det är färskt med mycket känslor.
    /Terese

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver!
      Förutom att jag måste säga att vår BVC-sköterska var väldigt bra, stöttande och hjälpsam.
      När vi äntligen kom fram till att amningen inte funkade då sonen inte fick i sig tillräckligt rekommenderade hon ersättning, men då jag ville försöka med. Amningen en gång till stöttade hon mig i det helt utan krav!

      Däremot tycker jag precis som du, att informationen är otroligt bristande.
      Vår son var också jätteglad, pigg och vaken, visade INGA som helst tecken på att något var fel.
      Så som du säger: Hur ska man som förstagångsmor veta vad för tecken man ska leta efter???!!!

      Vi fick heller ingen information om hur flaskan skulle flaskmata, men som tur var är min sambo far till två barn sen tidigare förhållande och hade mer koll på läget än mig. Plus att sonen tog flaskan med en gång.
      Men man blir både arg på vården att de inte ger inforfation utan tar för givet att man plötsligt ska veta allt om något man aldrig gjort, bara för att man blivit mamma!
      Och man blir besviken på sig själv då man ställer krav på att man ska kunna förstå och känna igen alla tecken från ett litet knyte man faktiskt inte kännt mer än ett par månader.

      Men jag vill tro att oro och besvikelse är bevis på kärlek, och det är det viktigaste.
      Kram Hanna

      Radera
  6. Alla missar saker i början om sitt barn. ALLA. Folk som jobbar inom vården kan berätta om nyblivna föräldrar som pratar med varandra eller med besökare och har barent i en babysäng på hjul poch barnet signalerar å det vildaste, men ingen närvarande lägger märke till det alls. Här har vården stor skuld, menar jag.

    På 1900-talet lärde man aktivt mödrar att ignorera sina barns signaler (fäderna fanns inte ens med i bilden) inte misnt genom att dumförklara dem, förlöjliga dem (för att de pjoskade med barnen) och hiota dem emd att de skadade barnens ömtåligaväsen gneom att "störa det" hela tiden. Nu vet vi bättre vad barn behöver, och hur illa de - vi - for av att ligga ensamma i sängar utom vid matnignsdags var fjärde timme. Ändå lägger vå¨rden inte alls ner samma energi på att informera på nytt. I stället får vi dessa påståenden om att inter ha skuldkänslor som kan kännas sköna för stunden men inte leder någonstans alls.

    Jag har smakat på ersättning, både babysemp och nan och du har rätt, det smakar inget vidare. Jag har låtit bli att skriva det - för att inte ge skuldkänslor.

    Jag gjorde också ett nappflasktest här på amningsbloggen i höstas (se arkivet). Jag har inte använt nappflaska tidigare och jag råkade köpa fel napp till ett par flaskor och skruva ihop flaskorna fel.

    SvaraRadera
  7. Terese: Du kan anmäla i efterhand om du vill och du kan göra det anonymt! I Sverige har man från 1 januari 2011 rätt att anmäla
    till Socialstyrelsen om man blivit kränkt inom vården. Detta gäller till exempel om man blivit ifrågasatt för sin vilja eller möjlighet att amma. Om man vill kan man göra det utan att uppge vårdpersonalens namn. Syftet är att Socialstyrelsen ändå kan utreda händelsen för att undvika att det händer igen och skapa en säkrare vård. Anmälan ska innehålla en beskrivning av händelsen och tidpunkt, ditt namn och din adress, namnet på vårdgivaren eller på den vårdpersonal som klagomålet gäller om du vill.

    Anmälan skickas till Socialstyrelsen, Enskildas klagomål, 106 30 Stockholm. På Socialstyrelsens hemsida finns mer information
    och en blankett du kan fylla i: www.socialstyrelsen.se/klagapavarden

    SvaraRadera
  8. Det jag blir ledsen över är att det uppenbarligen är så svårt för vårdpersonal att ställa den lilla frågan: Vad vill du?

    Om man bara frågade föräldrarna som vänder sig med problem med amning/matning vad de vill. Vill man fortsätta amma, vill man sluta, vill man amma mer eller mindre eller inte alls, så tror jag att vården skulle bli lite bättre. Ibland vet inte kvinnor vad dom vill, då kan de behöva hjälp att reda ut det och det borde sjukvårdspersonal kunna få fram genom att diskutera med föräldrarna! Vad vill ni? Hur känner ni? Vad orkar ni? Vad vill du!

    Inte antingingen ge svaret "amma mer" eller "ge ersättning" som standardsvar!

    SvaraRadera
  9. Åh vad väl formulerat, Petra! Håller helt med.

    Sedan också problemet att även när bvc o dyl vet att man vill amma frånses ofta den önskan så fort det blir problem. Kompetensen saknas mycket inom vården, och jag tror att både dem som vill amma och dem som inte vill och dem som vill först men inte vill kämpa för amningen utan hellre ger ersättning OM problem uppstår skulle få bättre bemötande om vården kunde mer om amning.

    Jag ville amma, det var jag tydlig med. Det var viktigt för mig. Trots det var det enda bvc sa när bebisen gick ner i vikt att jag skulle ge ersättning. Det verkar vara det enda råd många bvc kan ge. Nu gav jag inte ersättning ändå, vilket jag är tacksam för med tanke på hur många som slutar amma helt ganska snart efter att ha börjat ge bara lite tillägg.

    Jag tror lite, angående skuldkänslor, att kvinnor lättare känner skuld är blir arga. Det ingår i vår könsroll att ta på oss skulden, känna tacksamhet, inte reagera med ilska. Det kan aldrig vara den enskilda mammans skuld att hon inte fick sin amning att fungera. Men jag har själv skuldkänslor för att jag visste för lite, inte gjorde allt rätt. Tänker att om jag vetat mer hade jag sluppit strul...kanske kanske inte. Möjligen borde jag rikta ännu mer ilska mot vården. På något vis är det närmre till hands att skylla sig själv.

    Om vården fokuserade mer på att ge personal inom mvc, bb och bvc utbildning och kunskap i amning vore mycket vunnet åt alla håll, tror jag.

    SvaraRadera
  10. Jag vill bara lägga till en sak om det här att mammor ofta känner sig skyldiga och arga på sig själva att de inte stod upp för sig själva mer.

    När man just fått barn är man i ett omtumlat tillstånd, på en främmande plats, och omringad av personal som anses och ibland anser sig själva som experter. Det normala är ju att man litar på den information man får i det läget.

    Jag som jobbat på BB har ju verkligen sett detta, det är jättesvårt i den situationen att tänka kritiskt på varje information man får, eller utgå från att den eventuellt kan vara fel. Det är orimligt att förvänta sig det av sig själv i det läget.

    Därför tycker jag precis som Marit att det är viktigt att lägga krut på bättre amningshjälp och information på BB. På min BB-avdelning var jag en av de få som hade utbildning inom amning, och det var också jag som var den enda, och försökte få andra också, att även ge skriftlig information till de som flaskmatar.

    Bli arg på de som underprioriterar amningsutbildning för personal och går med på att personal ger usal amningsråd bara för att amning är ett "kvinnoämne", ett lite mjukare ämne inom vården som man knappt lägger resurser på alls i dagsläget.

    Tänk att du Terese faktiskt har kvar amningen, det är ju en bedrift utav dig!

    SvaraRadera
  11. Petra skrev: "Ibland vet inte kvinnor vad dom vill, då kan de behöva hjälp att reda ut det och det borde sjukvårdspersonal kunna få fram genom att diskutera med föräldrarna! Vad vill ni? Hur känner ni? Vad orkar ni? Vad vill du!"

    Det är PRECIS DET som Amningshjälpen har jobbat efter i alla år!!

    Det kan vara svårt, för kvinnor säger ibland "jag vill amma" men man får en känsla mellan raderna att hon egentligen inte vill. Å andra sidan kan man ju inte vara säker.

    Man kan försöka bena ut hur mycket tid och energi hon är beredd att lägga på amningen, och försöka balansera det mot vad som är realistiskt i praktiken, men det är svårt, kanske särskilt på telefon eller emjl när man itne har hjälp av kroppsspråk, miner etc. Amningsrådgivning är verkligen minerad mark, även om man anstränger sig att vara försiktig.

    SvaraRadera
  12. Jag kom på en till konstig grej med bemötandet vi fick då vår tvåveckorsskrutt gått 3,5 hg på fem dygn.

    Hon rekommenderade ersättning, men hon sa INGENTING om hur mycket det skulle vara, hur man ska göra. Ingenting.

    "Köp lite semp och ge efter amning", var rådet vi fick.

    (Borde jag möjligen vara tacksam att hon åtminstone talade om vilket märke vi skulle köpa!?)

    Allvarligt talat, alltså. Amningen strulade, men inte för att jag inte hade mjölk. Alltså borde tillmatning med ersättning vara helt överflödigt (det fanns utpumpad mjölk i kylen, jag hade överproduktion). Att inte ens luska i var felet låg är ju tjänstefel bara det. Och sedan det att bara säga åt oss att "ge lite semp". Hur mycket är lagom?

    Fan vad arg jag är.

    Oj, oj. Jag som trodde att jag kommit över det där, men det hamnade väl bara lite i skymundan i den stora glädjen över att jag fick amningen att fungera (upp 5,4 hg de fem nästkommande dygnen, ingen semp iblandad, vilken triumf det var!!).

    SvaraRadera

Kul att du vill lämna en kommentar och tack för att du hjälper till att hålla en respektfull och god ton i kommentarsfältet!

Det är ok att vara anonym men använd gärna ett påhittat namn så att det blir tydligt vilken kommentar någon annan ger respons på.