En amningshistoria

Redigerat av Marit Olanders

Då och då dimper det ner amningshistorier på Amnignsbloggens redaktion. Här kommer Linneas berättelse:

Min amningshistoria går hand i hand med den depression som senare utbröt i en förlossningsdepression. Den började egentligen redan under graviditeten för över fyra år sedan, depressionen, men då hade jag inget namn för den. Jag kände inte igen mig själv, kände att jag var i fel miljöer och träffade osympatiska människor som påverkade mitt välmående negativt.


Tidigt i graviditeten hade jag läst att det inte gick att amma bebisar under en månads ålder med den medicin som jag äter, och som jag av hälsoskäl inte skulle kunna avstå under amningstiden.

Jag nämnde detta för min barnmorska och fram till någonstans efter vecka 22 gick jag med vetskapen om att jag inte skulle amma, vilket i sig inte spelade så stor roll för mig då amning inte var något jag hade haft så mycket tankar om tidigare.
Jag mötte sedan en specialistläkare som förklarade att jag visst skulle kunna äta min medicin då den var i så låg dos, det var en omställning efter att så länge ha trott att det inte skulle bli någon amning.

Jag tänkte väl inte så mycket på själva amningen utan kände väl att det skulle vara aktuellt först sedan vi fått barnet.

När han sedan föddes med planerat snitt gick allt verkligen utför. Tiden på sjukhus var ingen rolig historia. Inte bara skickade dom hem oss 3 dagar efter ett snitt där jag fick luft i kroppen och oerhörda smärtor utöver allt annat med snittet, sonen vägde egentligen inte tillräckligt mycket för att bli utskriven och amningen var inte i ordning. Det här borde personalen ha insett var fel beslut, själva hade vi inte all information vid det läget, eller kontrollen att bestämma något annat så vi fann oss i att bli hemskickade eftersom vi inte kände att det fanns ett alternativ, trots att jag knappt kunde gå och absolut inte bära barnet själv.

Till sist skulle vi träffa en okänd läkare för utskrivning, han skulle ha ett samtal med oss eftersom vi fött med kejsarsnitt. Vi fick veta att det var rutin då vaginala förlossningar slutat i kejsarsnitt, vilket inte var vad som skett i vårt fall men nu satt han ändå där och skulle skriva ut mig.

Jag har ännu korta minnesluckor efter att han helt oväntat frågade mig, där jag satt med mitt tre dygn gamla barn, om jag inte funderade på att föda vaginalt ”nästa gång” då sövt snitt (som vi inte valt själv utan fick beslutat utifrån medicinska skäl) ju var en kostsam historia!

Många gånger har jag tänkt på att jag borde ha anmält läkaren för att han kom med ett sådant utspel där och då men jag var redan så djupt nere i depression och det fanns ingen tanke på strid.


Vi skickades hem och en natt med stor ångest och maktlöshet väntade mig, där tror jag att förlossningsdepressionen kickade igång ordentligt. Mitt barn var hungrigt men han fick knappt i sig någon mat alls, han bara gapade och hetsigt sökte bröstet medan jag försökte ge honom det.

Vi blev åtminstone hänvisade att återkomma till BB Hemvård två dagar efter utskrivning, för att kontrollera hans vikt då den ju inte var riktigt som den skulle, vilket i alla fall var ett klokt beslut av BB mitt i all galenskap. 
På BB Hemvård möttes vi av orden; ”det här barnet svälter”. 


Jag kan inte tro att de lärt sig mycket om pedagogik på det där stället. Jag har läst i min journal att det gjordes en notis om att jag var mycket stressad vid besöket så jag kan faktiskt inte förstå hur de kunde uttala sig så opedagogiskt och okänsligt som de gjorde?
Vi fick information om flaskmatning för att få upp hans vikt, fick låna en elektrisk pump och skickades iväg med ett matschema med tider och ml angivna och uppmaningen att direkt gå och köpa ersättning, ingenstans kände jag att de fångat upp oss och erbjöd konkret hjälp för att någon amning, eller situationen överhuvudtaget, skulle fungera. 
Jo, vi fick ett ”och så hör ni av er om ni funderar på något”, men vad fanns det att fundera på? Barnet fick inte i sig av min mjölk och vi skulle ge ersättning och/eller pumpa ur och ge honom i flaska så att han inte svalt medan jag skulle amma emellanåt. Vilken hjälp fanns där egentligen att få, undrade jag?

Någonstans här började en liten, liten känsla av kontroll ändå återkomma i min kropp, sonen fick i sig näring och ökade i vikt vilket givetvis lugnade mig. Men så började omgivningen bli lite väl intresserad av min (icke-)amning och det hatade jag. Men jag var för sjuk i min förlossningsdepression för att kunna hantera det på rätt sätt – alltså be dem att dra åt skogen för att dom inte hade med det att göra. Allt med amningen var nu ångestladdat, för det fungerade inte som det skulle.

Jag försökte amma i en månad. Jag insåg att han fick i sig 10 ml vid varje försök, för jag visste hur mycket han brukade dricka ur enbart flaskan och jag såg hur mycket han orkade dricka efter vår långa ”amningsstund”.

Det blev alltså 10 ml från bröstet, och det var inte brist på mjölk som var problemet. Jag vet än idag inte varför det gick så dåligt men jag går ibland och funderar på om det hade något samband med faktumet att han omöjligen kunde behålla en napp i munnen. Han sög inte fast den ordentligt, den ramlade alltid ut ur munnen vilket gjorde att han med undantag för några försök under första månaden aldrig har haft napp. Jag undrar om det var något med hans sugförmåga, men jag har faktiskt ingen aning.

Jag var i en tämligen akut fas av min förlossningsdepression under första månaden men jag var sjuk i nästan ett helt år innan jag insåg vad som faktiskt pågick, och jag tror att de många negativa upplevelser jag hade under både graviditet, förlossning och första tiden efter födseln bidragit till att jag också mådde så dåligt såpass länge.

Det har tagit många år och terapisamtal att bearbeta min upplevelse och även fast jag har kommit långt är jag ännu inte helt klar med det.

Jag tänker med jämna mellanrum på den dag jag förhoppningsvis skall bli mamma igen. Hur det kommer att gå, vad jag behöver för hjälp och var jag kan få det. Jag vet att jag vill ta hjälp av någon för amningen, jag vet att jag kommer att behöva det för den inre friden. Förhoppningsvis blir det ingen upprepning av den här historien.
Nästa graviditet önskar jag mig själv en fin upplevelse. Jag vill må bra under graviditeten, mota undan depressioner, ta hand om mig själv och få den hjälp jag behöver.
Jag önskar och unnar mig en fin upplevelse som jag inte alls fick med mitt första barn.

Jag ställde några följdfrågor till Linnea per mejl och i stället för att lägga in dem i texten har jag valt att lägga dem här.

Marit: Hur var dina känslor kring detta med att amningen inte fungerade? Var det en lättnad att ersättningsmata, eller var du besviken på att amningen strulade den också? Eller något annat?

Linnea: Mina känslor kring att amningen inte fungerade är svåra att förklara eftersom jag var i en sådan akut fas av depressionen just då. Det jag minns från den tiden ur den aspekten är att jag var så stressad och knappt hade någon känsel i kroppen med en konstig känsla inuti mig.
Att amningen inte fungerade var inte en besvikelse i sig, eftersom jag inte lagt så mycket tankar på amning innan födseln och inte kände den där stora önskan om att få amma som jag förstått att andra mammor kan bära på. Det jobbigaste var att må så dåligt medan omgivningen la sig i, kom med kommentarer, var okänsliga osv.
Att helt gå över till att ersättningsmata blev en lättnad eftersom att jag upplevde att det var en metod som fungerade, min son blev mätt och gick upp i vikt vilket han inte gjorde genom amningen. Detta gjorde i sin tur att jag blev mindre stressad.

Marit: Och vad gäller vad vårdpersonalen sa om amning - minns du om någon vårdpersonal tittade på hur din pojke sög, om hans mun slöt tätt kring bröstet, om han "tog" bröstet med ett stort "gap" etc. Eller var det deras första åtgärd att rekommendera ersättning i nappflaska?

Linnea: På BB vet jag att de hjälpte till att justera taget under den korta tid vi var där, jag minns också att vårdpersonal sa att det såg fint ut. De skickade också med en lapp till vår BVC-sköterska där det stod några små notiser, bland annat att han hade ett bra grepp.
Enligt BB fungerade ju allt som det skulle så där sa de inget särskilt. Det var på BB Hemvård som de sa åt oss att köpa ersättning, jag tror att det var utifrån faktumet att han behövde få näring ganska omedelbart. De tittade inte på amningen någonting utan rekommenderade istället att vi skulle sätta oss en stund i väntrummet i lugn och ro och försöka amma innan vi åkte därifrån.

Marit: Du avslutar med att skriva om dina tankar och känslor inför en eventuell ny graviditet och födsel. Vill du berätta lite om hur du tänker kring en kommande amning?

Linnea: Vad gäller amning i framtiden så tänker jag att min ambition är att få det att fungera, men jag känner också att jag inte kommer att dra ut på det ifall att jag mår dåligt igen. Då flaskmatar jag hellre än kämpar och mår så dåligt att det påverkar anknytningen till barnet.
Jag skulle gärna ta hjälp av en doula som jag är bekant med, som har god kunskap om amning, kanske som samtalsstöd under graviditeten inför amningen men framförallt som hjälp med själva amningen på BB och tiden efteråt. Det känns som en stor trygghet.

Amningsbloggen tackar Linnea för bidraget och hoppas att ett eventuellt syskons födelse blir en bättre upplevelse.

Metoder fungerar inte alltid som avsett var

Men ibland blir det kanske rätt tillslut ändå, Fredrik Backman förklarar!

Amning som härskarteknik

Av Eva-Lotta Funkquist

Egentligen förstår jag inte riktigt vad Karin Magnusson menar när hon skriver att amning är bästa härskartekniken. Att använda sig av härskarteknik är väl något negativt och som därför inte ens är kombinerbart med den bästa. Men visst kan amning avväpna och tyvärr behövs avväpning ibland. Och visst kan amning provocera, men att säga att den som ammar härskar är väl ändå att förflytta problemet från hos vem det verkligen hör hemma?

"Amning undanbedes"

Av Marit Olanders

Har du sett någon offentlig lokal - café, restaurang eller något annat, som har haft en skylt om "amning undanbedes?" Var, i så fall? Kan du fota den?

Har du varit med om att bli ombedd att lämna bordet eller lokalen för att du har ammat? Som jag ser det kan det vara diskriminering. Om både man själv och barnet får lov att vistas i lokalen så bör man också få ge barnet adekvat vård där!

Ett problem är att amning är osynligt. Att vi har lagar om diskriminering på grund av kön, sexuell läggning, religion, etnicitet och funktionsnedsättning tar vi för självklart. Men visste ni att Diskrimineringsombudsmannen också tar upp frågor som rör diskriminering på grund av ålder? Här borde ju amning gå att passa in.

Lagar och normer kring amning i offentligheten ser olika ut på ollika ställen. Här är en Wikipediasida i ämnet.

Kort tungband kan ge amningsproblem

Av Marit Olanders

Har du varit med om att alla säger att "det ser bra ut" när du ammar, men att du själv känner att något inte stämmer?

Gör det ont att amma? Har du fått sår? Suger barnet luft, eller hör du klickljud under amningen? Eller ammar du massor utan att barnet går upp i vikt eller går upp alltför långsamt - trots hudkontakt så gott som 24/7 och trots att du vet att du bevisligen har kapacitet att göra gott om mjölk? Du kanske har ammat äldre syskon utan problem?

Det kan vara något med barnets mun som ger problem. Någon eller några procent (det finns lite olika uppgifter) av alla barn föds med kort eller stramt tungband.

Tungbandet är den sträng som förbinder tungans undersida med munbotten. Den kan vara kort eller stram, vilket kan göra att barnet får svårt eller inte alls kan sträcka fram tungan över nedre tandraden och ta ett tillräckligt stort tag om bröstet. När barnet sträcker fram tungan kan man se att tippen på tungan är hjärtformad. Det kan fungera att amma med kort tungband men det kan också vara en bakomliggande orsak till sår och/eller att barnet får för lite mjölk. Senare under barndomen och uppväxten kan allvarliga fall av kort tungband ge problem med talet och problem att tungkyssas.

Misstänker du att ditt barn har för kort tungband så vänd dig till BVC eller en amningsmottagning. De kan hjälpa dig vidare och om det behövs kan en läkare klippa tungbandet, ett litet och enkelt ingrepp på små barn i princip ett litet klipp bara, och enligt uppgift från en erfaren barnmorska jag har förtroende för typ en droppe blod om det görs på ett litet spädbarn.

Olika läkare kan ha olika mycket kunskap om att kort tungband kan ge amningsproblem. Tidigare på 1900-talet var det vanligt att man rutinmässigt klippte kort tungband, men sedan upptäckte man att inte alla fick talsvårigheter av det. Att kort tungband kan ge amningssvårigheter, och att man då inte bara vill ge upp amningen är inte lika känt. Läs mer här.

Det kan även finnas många andra orsaker till såriga bröstvårtor och för litet mjölkintag.

Ersättningspulver och flyktingläger går inte ihop!

Av Marit Olanders

För ungefär ett halvår sedan, i augusti 2012, hörde jag ett reportage på P1:s Studio Ett från krigets Syrien, där det bland annat nämndes att mjölkpulver till spädbarn höll på att ta slut. Jag ringde genast upp Studio Ett-redaktionen och fick ett trevligt samtal med producenten som genast måste ha gått och klippt om reportaget, för sedan var biten om mjölkpulver borta.

Idag var det dags igen. Reportage i Studio Ett från ett läger för syrianska flyktingar i Turkiet. "Vi undrar vad det är i maten för alla här har diarré" sa någon ungefär. Sen visar det sig att det är brist på mjölkersättning. En PRIVATPERSON (????) har donerat mjölkpulver, men det räcker bara till spädbarn under sex månader berättar reportern troskyldigt.

Och det framställs som något BRA! Jag ringde upp Studio Ett-redaktionen, för andra gången på ett halvår i samma ärende. Jag berättade samma sak som då, att ersättningspulver inte är förenligt med katastroftillstånd. Att det säkraste är

• om kvinnor kan fortsätta eller återuppta amning, men inte det är möjligt
• att barnet får färdigblandad ersättning på tetra 
• som helst inte ges i nappflaska utan i en kopp eller mugg som är lättare att hålla ren.

Jag berättade att det är väl känt att det väller in okontrollerade donationer av mjölkersättning vid katastrofer, som gör mer skada än nytta. Efter jordbävningen i Yogyakarta i Indonesien 2006 hade konsumtionen av ersättning bland barn under 6 månader  ökat från 32 % av barnen till 43 %. Samtidigt hade förekomsten av diarréer ökat just bland barn som fick donerad ersättning, läs mer här, här och här.

Och där någonstans börjar Studio Ett-medarbetaren jag talar med lyssna hör jag.

"Det är ju olika reportrar som gör inslagen" försvarar hon sig. Därför, Studio Ett, föreslår jag att ni sätter upp ett stort anslag på redaktionen nu:

ERSÄTTNINGSPULVER OCH KATASTROFSITUATIONER GÅR INTE IHOP.

Nestlégate: Schweizisk Attac-grupp får upprättelse

Av Signe Franks

Amningsbloggen skrev den 17 januari förra året om en civilrättegång mot Nestlé, som via Securitas låtit infiltrera en schweizisk Attac-grupp. Gruppen författade en bok om Nestlés tvivelaktiga agerande framför allt gentemot fackföreningar, vad beträffar vattenrättigheter och exploatering m.m. En kvinna som ingick i den visade sig vara spion som regelbundet rapporterat till Nestlés säkerhetschef. Denne, som vad jag förstår sedermera ersatts, hade tidigare arbetat för brittiska MI6. Detaljerna är fascinerande. Se bloggen och http://www.multiwatch.ch/fr/p97001000.html. Även senaste Dokument utifrån handlar om chokladodlingar och innehåller ett par intressanta scener från Nestlés huvudkontor: http://www.svtplay.se/dokument-utifran

Nu meddelar Attac att Nestlé och Securitas ålagts att betala ersättning till de medlemmar i gruppen som blivit kränkta. Attacs pressmeddelande finns här: http://info.babymilkaction.org/pressrelease/pressrelease26jan13attac

Nestlé, i likhet med de flesta stora företag har en välutvecklad omvärldsbevakning och har nyligen invigt ett center där man följer bland annat sociala medier, säkert även denna blogg. Allt för att bevaka sina intressen, kunna följa och delta i den allmänna diskursen, påverka opinionen etc. En sorts fördold marknadsföring. Se exempelvis http://uk.reuters.com/article/2012/10/26/uk-nestle-online-water-idUKBRE89P07Q20121026

Att frivilliggrupper övervakas och infiltreras är inget nytt, men metoderna har blivit alltmer förfinade och fräcka. Ett aktuellt exempel är londonpolisens användande av avlidna barns identiteter. Schweiziska historien innehåller ytterligare ett par spioner, en bok om den havererade kriminalprocessen m.m. Det hela är egentligen nästan ofattbart. Och rättfärdigar på något sätt min egen cynism och paranoia.

Efterlysning 2: Bloggare

Av Marit Olanders

I april går jag vidare till andra uppgifter i livet och nu söker jag efter en efterträdare som kan ha huvudansvaret för Amningsbloggen, vilket är i form av en tjänst på 10 % hos Amningshjälpen. Du bör vara en driven skribent och känna till vad som är på gång i amningsdebatten och vad Amningshjälpen står och inte står för. I jobbet ingår att bevaka amningsnyheter, hålla kontakt med gästbloggare och mycket mer. Hör av dig till Amningshjälpens kontor om du är intresserad!

Efterlysning: Berättelser om barn som ammats i flera år

Av Marit Olanders

I nutida västerländsk kultur är vi mycket ovana vid att barn ammas i flera år, medan det är helt normalt i andra delar av världen. Jag tror att det hela tiden har funnits mor-barnpar  i Västerlandet, som har fortsatt med amningen i smyg för omgivningens skvaller och BVC:s journaler. Kanske för att barnet har uppskattat amningen så mycket, vilket är den vanligaste anledningen till att man fortsätter att amma.

Marianne Liliequist skriver i sin doktorsavhandling "Nybyggarbarn" att barn i det svenska bondesamhället ofta ammades i två-tre år eller tills nästa syskon kom. Sista barnet kunde fortsätta upp i fem-sexårsåldern, tills barnet själv skämdes för att fortsätta (vilket gör att man undrar om det fanns barn med stor integritet som i det fördolda fortsatte ännu längre). Så skedde in på 1900-talet.

Min pappa hade en barndomskamrat, född 1930 i södra Skåne, som berättade att han "fick patte" som jag tror han sa, tills han var sex år. Föga förvånande blev han inte trodd." Ja så sa han", sa min pappa en gång, tydligt ogillande. Jag frågade också en gammal distriktssköterska på bygden om detta en gång och hon hade samma uppfattning "Ja det sa han men det trodde jag aldrig  på". Jag som vet åtskilligt flera sexåringar som ammas eller har ammats tror det absolut. För visst är det en väldigt udda sak att säga om det är "göra sig märkvärdig" man vill? Något som ses som nämast perverst av andra?

Även i norra Dalarna förekom det barn som ammades upp i sexårsåldern långt in på 1900-talet.

Så nu undrar jag: Finns det fler berättelser om barn som ammats i flera år under 1900-talet (eller tidigare)? Kanske någon i din egen släkt? Skriv och berätta!

Sociala medier möjliggör bröstmjölksdonation

Av Marit Olanders

Genom tiderna har kvinnor samarbetat om att amma varandras barn. Det kan handla om en mormor som har ammat sitt barnbarn medan dess mamma har varit borta på arbete, eller kvinnor med barn i samma ålder som samarbetar om dagliga göromål, där amning är ett av dem, och det kan handla om adoptivbarn, fosterbarn och kvinnor som av olika anledningar inte fått amningen att fungera, och det har handlat om professionella ammor.

Samarbetet i dess olika former har, fram tills nyligen, fört en tynande tillvaro, men har gissningsvis aldrig varit helt utdöd. I svenska medier har systrar som har fått barn ungefär samtidigt berättat att de har ammat varandras barn. En kvinna berättade för mig att när hon var dagmamma åt en bebis i USA ammade det barnet eftersom hon också ammade sitt eget barn. "Ibland vara jag orolig att föräldrarna skulle märka det på bajset, men de sa aldrig något,"berättade hon. (Amningsbloggen avråder från att amma andras barn utan föräldrarnas vetskap.)

I Amningsnytt nr 4/07 berättade två kvinnor om hur de samarbetade om bröstmjölk. Den ena hade tillsammans med sin man och 12-årige son tagit emot en pojke som familjehem, som var 4 månader när han kom till dem. Den andra kvinnan i berättelsen var hennes väninnan som vid tillfället ammade sin yngsta son. Kunde hon tänka sig att pumpa till ett barn till? Ja! hon pumpade 150 ml varje dag i ett halvår, tills pojken var 10 månader. Nu är de bägge pojkarna mjölkbröder och familjerna, som umgicks mycket även tidigare, har fått ett alldeles speciellt band.

Med de sociala mediernas spridning har det blivit mycket enklare att kommunicera med andra om ett gemensamt intresse, och under 2011 formades nätverket Human Milk 4 Human Babies. Nu finns det i enligt egen uppgift i 52 länder. I lokala Facebookgrupper får donatorer och mottagare kontakt med varandra. Det finns också andra nätverk. Allt sker på ideell basis och det är inte tillåtet att sälja bröstmjölk.

Nu får nätverken kritik av läkare och myndigheter som befarar att donerad bröstmjölk kan vara infekterad, med HIV eller hepatit, att dålig hygien kan förorena mjölken eller att den kan innehålla rester av läkemedel.

Den australiensiska amningsforskaren Karleen Gribble har fördjupat sig i frågan varför föräldrar tar risken att ta emot bröstmjölk av en främling de fått kontakt med över nätet. Här berättar hon om en studie hon har gjort med just den problemformuleringen. Karleen fann att ingen av kvinnorna som sökt kontakt med bröstmjölksdonatorer hade möjlighet att amma helt. Några hade bröstcancer, några tog läkemedel som inte gick att förena med amning och några hade kroniskt låg mjölktillgång. De var medvetna om riskerna med donerad bröstmjölk, men också medvetna om riskerna med bröstmjölksersättning. De hade vägt riskerna mot varandra och kommit till slutsatsen att de föredrog donerad bröstmjölk.

För att undvika infekterad mjölk hade mottagarna informerat sig om donatorernas hälsa, med utdrag från  patientjournaler och de använde upphettad mjölk. De skapade relationer med donatorerna och tackade nej till mjölk som inte levde upp till deras krav. Dock var de inte lika uppmärksamma på hygienen i hanteringen av mjölken. Bara hälften av donatorerna i Gribbles undersökning uppgav att de tvättade händerna innan de började mjölka ur. dock finns det sätt att minimera riskerna med hantering av bröstmjölk, samma som används vid hantering av bröstmjölksersättning.

Gribble menar att det är oetiskt av hälsovårdande myndigheter att lägga locket på och att det inte stoppar utbytet av bröstmjölk, bara gör det svårare att minska riskerna med det. I stället bör kvinnorna stöttas.