Sova tryggt eller hjälplöst med dagens sömnmetoder?

av Julia Ilke

Eva-Lotta Funkquist som gästbloggar här ibland medverkade i en artikel i Uppsala Nya tidningen förra veckan om samsovning och råden föräldrar får på BVC. Eva-Lotta är kritisk till att föräldrar får rådet att använda sig av sömnmetoder för att få barnet att somna självt. Istället förespråkar hon samsovning som det mest barnvänliga alternativet då barn inte ska behöva gråta sig till sömns ensamma.

Att diskutera och tycka till om sömnmetoder är alltid en lika het och känslig fråga. Kanske för att sömn är en så viktigt del av våra liv och för att sömnbristen är en utmaning för alla småbarnsföräldrar. Jag tänker i det här inlägget beskriva varför dessa sömnmetoder ur ett psykologisk och neurokognitivt perspektiv är skadliga.

Förespråkarna av sömnmetoderna där barnets lämnas ensamt menar att det visserligen blir lite skrikigt den första tiden men att barnets sedan vänjer sig och när barnet väl lärt sig att sova tryggt själv så kommer hela familjen må bättre. Jag förstår att detta resonemang är lockande att tro på för vem vill inte ha ett tryggt barn som sover hela natten?

Problemet med förklaringen är att barn i den här åldern inte har en hjärna som kan förstå tid och rum. När mamma och pappa går ut FÖRSTÅR INTE barnet att de är precis utanför rummet utan barnet upplever sig ha blivit övergivet. Att bli övergiven är det största hotet mot ett barns överlevnad och det är inte konstigt att de därför skriker tills de kräks för att förhindra detta. Att skrika är barnets enda sätt att förmedla sig på och jag undrar om dessa metoder hade tillämpats om barnet istället hade ett språk och kunde sätta ord på obehaget och rädslan? Troligen inte. Att du som förälder vet att barnet är tryggt och "inte behöver" gråta spelar ingen roll för barnet. Barnet är här och nu och när du lämnar barnet upplever barnet en rädsla som är handlar om liv och död.

Men lugn säger experterna, gråten går över inom en vecka och sedan sover ni tryggt hela familjen.

Tryggt frågar jag mig? Inte tryggt som i en trygg anknytning i alla fall för en sådan byggs av helt andra faktorer än att tvingas skrika sig till sömns. En trygg anknytning och ett tryggt barn utvecklas när föräldrarna är lyhörd inför barnets behov och svarar an på dessa. Att samsova och  låta barnet somna i din trygga famn är en sömnmetod som går mer i linje med riktig trygghet.

Men varför slutar barnet att gråta efter några nätter, är inte det ett bevis på att det lärt sig somna själv och är tryggt?

Inom psykologin pratar man om inlärd hjälplöshet och man vet att barn med en otrygg anknytning är mer benägen än tryggt anknutna barn att utveckla de beteenden och tankesättt som går i linje med den inlärda hjälplösheten. I korta drag går teorin ut på att om man inte får respons på sina försök så slutar man efter ett tag att försöka. Barnet slutar alltså inte gråta för att det äntligen känner sig tryggt i sin egna säng utan för att det helt enkelt gett upp hoppet om att ni ska lyssna och bry er. I skolåldern kan samma inlärda hjälplöshet yttra sig som i att barnet inte ber läraren om hjälp och barnet har svårt för att tro på sin egen förmåga och se sambandet mellan ansträngning och resultat. I vuxen ålder är det en riskfaktor för att bli deprimerad.

Ett litet barn har inte hjärnkapacitet att förstå att det kan sova tryggt i sin säng. När barnet får skrika och uppleva sig bli övergivet så lagrar hjärnan in kunskapen att försök och ansträngning inte är kopplat till resultat samt att ens behov inte spelar någon roll för omgivningen. Är det är bra lärdom att få i tidig ålder eller är det inte bättre om vi fostrar barn som verkligen är trygga och som lär sig att behov är viktiga och att de kan påverka sin omgivning och sin egen framtid?

Vad jag vet finns ingen eller väldigt lite vetenskapligt stöd för dessa sömnmetoder men däremot finns det mängder av forskning på hur en trygg anknytning skapas, hur inlärd hjälplöshet utvecklas och vilka konsekvenser detta får under resten livet. I framtiden är jag övertygad om att vi kommer skaka på huvudet åt hur dumma föräldrar kunde vara som trodde att ett skrikande barn kan vara ett tryggt barn.

Referenser:

Bowlby, J. (1988). En trygg bas. Natur och Kultur, Stockholm.

Davidson, R, J. (1994). Asymmetric brain function, affective style and psychopathology: The role of early experience and plasticity. Development and Psychopathology, 6, 741-758.

Evans, C, A., & Porter, C, L. (2009). The emergence of mother-infant-co-regulation during the first year: Links to infants ́developmental status and attachment. Infant Behavious & Development, 32, 147-158.

Gerhardt, S. (2004). Kärlekens roll. Karneval förlag, Stockholm.

Glaser, D. (2000). Child abuse and neglect and the brain- a review. Journal of Psychological Psychiatry, 41 (1), 97-116.

Moriceau, S. & Sullivan, R, M. (2005). Neurobiology of infant attachment. Wiley Peridicals, 230- 242.

Morley, T, E. & Moran, G. (2011). The origins of cognitive valunerability in early childhood: mechanisms linking early attachment to later depression. Clinical Psychology Review, 31, 1071- 1082.

Seligman, M. (1991). Learned optimism. New York: Knopf.