Av Marit Olanders
Har du ett barn som ammar men inte är särskilt intresserat av fast föda? Har du prövat att ge potatis med bröstmjölk, palsternackspuré, mosad banan (trots att många säger att man inte ska börja med det) och en massa annat som ditt barn bara precis har smakat på och sedan ratat? Växer och utvecklas ditt barn som förväntat - bara att det inte äter några skönjbara portioner med mat?
Blir du stressad över alla menyer, karriärsstegar och andra föräldrars berättelser om små matälskande, fågelungsliknande barn? Kanske rentav någon från vården ifrågasätter om du verkligen försöker ge ditt barn mat?
Med andra ord, har du upplevt mathets?
Då är det här inlägget för dig.
Alla barn börjar inte älska annan mat direkt. En del gör det, ibland till den grad att amningen håller på att konkurreras ut. Då får man fundera på om det är okej om amningen rinner ut i sanden, eller om man vill dra i bromsen lite. Man kanske drar ner på skedmatningen och låter barnet plocka i sig mat i sin egen tankt. Men så finns det också det motsatta - barn som visserligen smakar på mat som de erbjuds, men som inte äter annan mat för att bli mätta utan fortsätter med amningen som huvudsaklig näringskälla. Växer och utvecklas barnet som förväntat behöver man knappast oroa sig för järnbrist.
Ta med barnet i måltiderna, låt det ha mat inom räckhåll, erbjud det att smaka av din mat, t ex: "Det här tycker jag är riktigt gott! Vill du smaka?" Det verkar vara vanligt att barn på 6-12 månader väljer sig att förlita sig på antingen amningen eller annan mat som huvudsaklig näringskälla. Få barn i den åldern verkar accpetera att amma morgon och kväll och äta annan mat hela dagarna. Antingen rinner amningen ut i sanden, vilket är särskilt vanligt om välling finns med i bilden eller så dröjer det innan aptiten på annan mat blir större.
Så småningom ökar motivationen eller vad det nu är som ska till och matmängderna börjar öka. Det kan dröja ända fram emot ettårsdagen, ibland ändå längre. Alla barn är inte "tidiga" med att äta större mängder annan mat. Alla barn kommer inte heller att vilja börja lapa kryddmått med mat från förädrarnas fingrar på fyramånadersdagen. En del är ointresserade, och det länge. Utan att något är farligt eller fel.
Tack för den här texten!
SvaraRaderaJag har ammat och ammat och det gick bra från början, men dottern tyckte att mat var urtrist och äckligt. Hon ville helammas minst till ettårsdagen. Vi kämpade och kämpade med mat och BVC-sköterskan försökte få oss att trycka i henne välling och gröt som hon uppenbarligen hatade. BVC klagade, och klagar fortfarande, på att hon inte gått upp i vikt så snabbt som andra barn, men hon är frisk och pigg och glad och ser knubbig och frisk ut. Fortfarande nu när hon är 1,7 år är jag lite stressad över maten. Hon äter okej ibland, men är fortfarande lite och bröstet är viktigt för henne, även om jag inte vet om det kommer så mycket mjölk längre. Mathets är ordet. Det känns konstigt att alla barn måste följa bvcs mittkurvor för att vara okej. Det gör att föräldrar känner hets, oavsett om det handlar om amning eller mat eller ersättning. Om inte aktoriteterna på BVC kan acceptera att alla barn är olika och när det finns vissa normer i samhället ska följas till punkt och pricka blir de som faller utanför stressade! Det gäller speciellt när någon kritiserar ens skötsel av det älskade barnet som man skulle kunna dö för. Och det gör bara att man känner sig som en dålig mamma/pappa. Önskar att vården/samhället kunde låta barn och föräldrar vara individer, låta dem amma länge om de vill, låta mammor ge ersättning om de vill, och låta barn utvecklas och äta mat på olika sätt utan att det blir så mycket hets kring det.
Precis det här behövde jag läsa! Jag ammar min snart 8 månaders helt. Hon är inte ett dugg intresserad av mat what so ever.
SvaraRaderaJag har egentligen inga problem med det, men om ca två månader ska jag börja jobba och eftersom hon dessutom flaskvägrar så blir jag lite stressad. Bvc stressar mig ännu mer...
Jag har upplevt mathets från bvc. Trots att bvc-ssk framförde att det var vikigt med att komma igång med riktig mat på ett mycket lugnt och stilla sätt kändes det som det var mitt fel att min son inte ville äta någon mat. Som vi kämpade. Kommer inte ihåg varför, men efter ett tag tog jag det lite lugnare med maten. När han sedan började på förskolan, 13 mån, åt han jättebra där. Visserligen blev det mest amning hemma under några månader till, men sedan dess har det inte varit några problem att få honom att äta. Det här att man ska truga i barnet mat, tror jag är helt fel, skapar bara en dålig stämning kring mat. Vill man sluta amma, kan man ju gå över till ersättning.
SvaraRaderaMin första åt smakportioner fram tills hon var ungefär 1,5 år. Hon ammade mest. Jag är så glad att jag hittat Amningshjälpen då!
SvaraRaderaNu ammar jag min ettåring. Det är skönt att vara lugn i att han ammar, äter och väljer själv i vilken takt han vill ha mat.
Hetsen är märklig. Det borde vara självklart- se på barnet. Mår det bra, då är det bra! Ammar barnet mycket, och slickar på en bit fisk emellanåt- tja. Det är också ett sätt att lära sig äta!
Åh, vad jag önskar att jag fick läst detta inlägg för ett år sen, när alla tjatade om hur vikigt det var med mat mat mat... Å lillan ville bara amma. Tack å lov lät jag henne fortsätta som hon själv ville (iaf skönt att slippa oroa sej för om hon fick i sej tillräckligt som ALLA oammande föräldrar jag stött på nån gång gjort) och äntligen, 1,5 år gammal, har hon börjat äta mer ordentligt, men ammar glatt ett par gånger/dygn ändå. Bara ett "vissa barn är ointreesserade av mat lääänge, fortsätt som det funkar bäst för er!" hade varit guld istället för BVC "hon måste ha järn, måste ha välling:gröt, hon får inte amma för mycket" strunt.
SvaraRaderaHeja amningshjälpen!!
Jag tror egentligen inte att nån annan hetsade så mkt som jag själv egentligen. Vi älskar att laga mat å jag såg sååå mycket fram emot att börja laga godsaker till bebisen. BVC i sin tur informerade lite om mat i föräldragruppen inför att barnen blev 4 månader. De sa förvisso att "fönstret" är en myt å att vi kunde göra som vi ville, men inga råd eller guidning egentligen.
SvaraRaderaSå blev jag förstås helt förstörd när cheetahn inte alls var intresserad av smakportioner. Suga på en bit melon eller kex eller en grön böna, absolut. Men inte mer än så. Som jag trugade å som det kladdades. Fick värsta ångesten över att hon gillade de söta sakerna mer än annat å skrev då en kommentar här på sidan å fick bästa fina råden! Kände mig helt lugn sen i att cheetahn fick prova sig fram. Vi erbjöd gröt å mos men lät henne äta det HON ville å alltid fylla på med mjölk. Å döm om min förvåning då hon vid 6 mån plötsligt började äta ordentligt. Nu är hon nästan 10 mån å äter verkligen ALLT vi serverar. Morotsbaserat är favoriten men det mesta går ner utan problem. Dock inte köpta burkar med s k 8-månadersmat med stora bitar. Hon kväljs å kräks då. Men jag känner mig helt lugn å vi tar 6-mån-burkar om vi måste ha köpt mat å gör annars egen mat som vi mixar ordentligt. Jag tänker att tids nog lär hon sig tugga å hon får hålla i å smaka sånt av oss utan att stressas.
Min pappa är barnläkare (numera pensionerad). Han brukar säga att små barn tar sig den mat de behöver. Önskar att alla bvc-läkare och bvc-ssk kunde ha den inställningen.
SvaraRaderaAnonym 07:38: Verkligen!
SvaraRaderaMed första barnet gjorde jag, till viss del, som BVC sa, smakprotioner och puréer. Kladdigt och jobbigt, för att inte tala om hur dyrt det är med burkmat (som dessutom enligt flera undersökningar visat sig vara mindre näringsrik än hemlagat). Tack och lov fortsatte jag att amma på och struntade i svärmors och svägerskans tjat om att vi MÅSTE börja med välling (vid 4 månader).
Med andra hade jag snubblat över begreppet plockmat, eller BLW, Baby Led Weaning som det heter på engelska. Visserligen hann vi inte erbjuda några plockmatsbitar, utan hon högg själv tag i pappans äpple och började sug på det. För att inte tala om när hon stoppade handen i pappans fiskgryta och direkt in i munnen.
Men plockmat och fri amning är väldigt enkelt. Och billigt. Och man kan vara lugn för att barnet får i sig vad barnet behöver (förutsatt att man håller koll på barnets mående OM det nu skulle finnas några sjukdomar, eller andra hinder, som skulle kunna ställa till det).
Och det är lättare att sopa upp enstaka pastaskruvar och morotsstavar än att torka upp kladdig puré. ;-)
Jag säger som dom andra, Tack!
SvaraRaderaJag har nu en 6 mån som inte alls är speciellt intresserad av mat. Har försökt på gröt som kändes mer eller mindre som ett tvång från BVC, men nej det går inte, viker bort huvudet och får kväljningar. Men det är inte p.g.a. att hon är liten snarare för att hon har blivit för rund av min mjölk...
Så nu testar vi plockmat, känns mycket bättre, ibland äter hon lite ibland inte.
Men stressen får omgivningen är verkligen trist... och det får en verkligen att känna att amning duger. Ska man göra gröt själv ska den blandas med ersättning för modersmjölken tydligen inte ska vara tillräckligt näringsrik... :(